Hur menar du? Att du saknar dom eller att dom har det dåligt i sitt förhållande?

#1: Under hela min uppväxt har jag vart med om att de bråkat, bråkat och bråkat. Min mamma har inte ett psykiskt stabilt humör och kan hitta på minsta lilla för att pappa ska få skiten, att hon ska hitta på impulsiva saker osv. Dessutom har hon slutat äta sina antidepressiva, vilket oroar mig något fruktansvärt. Jag har pratat lite med pappa om detta och han är enig om att hon inte är klok, men ändå så lämnar han henne inte.. 

Jag känner att jag hela tiden behöver ha kontroll, ringer de ofta (flera gånger om dagen) osv. De har även en katt som jag är så orolig för, då mamma hotat flera gånger med att avliva den bara för att den går och jamar ibland. 😢

#2 jag förstår dig. Jag kommer skicka dig pm sen. Det är lätt för mig att säga till dig nu. Men det ordnar sig. Din far är vuxen och måste bestämma sig för vad han ska göra. Jag förstår om det är jobbigt. Men det är inte ditt ansvar att dina föräldrar mår bra. Det är deras.

#3: Du får gärna pm.a sen! <3 

Nej det är klart, men samtidigt så tycker jag så synd om honom. Han är så rädd att göra fel ..

Din pappa är vuxen och måste bestämma själv hur han vill leva sitt liv

Det bästa är nog att du inte åker hem till dina föräldrar alls om du har svårt att släppa och gå vidare

Då du pratar med dina föräldrar så behöver dom inte ta upp sina bekymmer med dig. Det är inte rätt av dom att lasta dig, dom gör fel när dom lastar dig!

Om dom behöver prata med någon, så är det bättre om dom talar med äktenskapsrådgivare istället

#5: De har pratat med en äktenskapsrådgivare, men enligt min mamma funkade det inte alls bra. Hon var vansinnig efteråt, tyvärr. 🤔

Dt är sant att han själv väljer hur han ska leva sitt liv, men jag tycker fruktansvärt synd om honom när han går ovetandes om vad mamma tycker och känner. Han köper blommor till henne, städar, lagar mat osv. Försöker visa all sin uppskattning, men hon är sur och behandlar han som skit!😡

#6

han är ju inte ovetande om att hon behandlar honom som skit

Finns det ingen stake i karl öht?

Det är inte synd om honom för att han är ynklig

Det är synd om dig som behöver vara ledsen över något du inte kan gör något åt.

#4 För din egna skull tycker jag att du ska säga ifrån. Sen prata med någon som kan hjälpa dig hantera och förstå dina känslor.

Men du ska inte behöva må skit över att din far och din mor inte är så pass mogna i huvudet att dom inser att deras dotter ska dras in i deras problem.

Det är lättare sagt än gjort när det kommer till att säga ifrån, som ni alla nämner. Jag har varit med om hot och kränkningar när jag yttrat mina åsikter, så det är verkligen inte lätt att åter en gång försöka säga ifrån!

Jag har pratat med min pappa om detta och han rä enig i att hon inte är klok! Så vi får väl se hur det blir..

#9 Du behöver inte säga ifrån. Du behöver bara säga att dom får prata om sina problem med andra Om dom inte kan respektera din önskan, då lägger du på luren/hälsar inte på Det är nog upp till dig att få till en förändring. Dina föräldrar verkar inte förstå hur deras förhållande påverkar dig.

#10: Jag vill så gärna ha kontakt med min pappa, och därför vill jag inte säga upp kontakten. Jag vill att det ska finnas en annan lösning! Pappa betyder mycket för mig.

#11 Du behöver inte säga upp kontakten Du behöver bara be honom respektera dig och dina behov Det borde inte vara så svårt för en pappa som älskar sin dotter

#12 Min pappa respekterar mig, mina behov osv. Det som är problemet är min dumma mamma, som inte accepterar att jag snart är myndig, bor själv osv. Samtidigt tror hon att hon kan snacka hur mycket skit som helst med mig om pappa! (Pappa slutade snacka skit om mamma för länge sedan när jag sa till honom om vad jag kände) 
Pappa är en fantastisk lyssnare egentligen, det var han som tog in mamma på psyket sist, och så lär det bli åter en gång om hon inte bättrar sig.

#13 Lägg på luren när din mamma börjar snacka skit, säg till henne att du inte orkar med hennes utbrott Låt din pappa/läkare skriva in din mamma på psyket

#14: Tyvärr brukar det inte vara så att hon ringer mig när hon får sina utbrott. Dessvärre ringer hon bara och är allmänt "sur", dryg och så. Alltså , det blir väldigt stelt och man fattar att "bomben nästan sprängs snart".

#15 Det är ju upp till dig att få en förändring Om inte, så gör du ju samma sak som dina föräldrar, sitter i en situation du inte vill ha.

#16: Det du säger får det att låta så lätt, men när man sitter i en situation som min, tar det tid och det är inte lätt att "göra en förändring" på direkten. Så klart att jag vill ha en förändring, men jag måste få det att ta tid. Jag tar emot alla dina tips, men jag kan inte ta åt mig allt än. Efter att ha varit med om psykisk misshandel drabbas man själv av både skam och skuld, inte minst rädsla! En del är supermodiga, men det är inte jag. Jag klarar inte att göra en förändring på bara ett tjing! 

Jag menar så klart inte att verka nedlåtande och inte ta till mig tipsen. Jag behöver bara få det att ta lite tid. Framförallt ska jag gå och prata med en kurator/psykolog så fort jag blivit 18 år, främst kring min rädsla för just min mamma.

du kan väl prata med psykolog nu med, även om du är under 18 Ja förstår att det är svårt att ändra på sitt sätt att vara och på sin personlighet. Det är svårt för alla människor Det enda man kan gör är att ta små steg i rätt riktning, annars är det lätt att man står och stampar på samma ställe. Lycka till med allt, hoppas att det löser sig för dig

#18: Absolut, men då är chansen att de kan tänkas anmäla sakerna vidare, vilket jag inte vill. jag vill enbart ha tips på hur JAG ska kunna gå vidare! och det är inte för ens om ca 2 månader jag kan gå till psykolog och prata, för då är jag 18 år.