Du måste ta hand om dig själv och din psykiska hälsa först. Att ha ångest/mardrömmar inför att träffa en vän låter inte alls bra. Vänskap ska handla om att båda ger till varandra, men det låter som att du ger och vännen bara tar. Jag tycker absolut inte att du ska ha dåligt samvete. Om dom mår så dåligt som du skriver borde dom också kunna förstå ifall DU mår dåligt och behöver ta hand om dig själv för att må bättre.

#1 Kanske var otydlig, jag hade inte ångest och mardrömmar för att jag skulle träffa vännen, men pressen av att träffa vännen gjorde ångesten värre. Ja, när du säger det ser jag verkligen att det är sant. Jag ger definitivt mer till dessa vänner än vad jag får tillbaka. Men å andra sidan så tänker jag att de mår så dåligt så att de inte har något att ge. Men till 90% av tiden diskuterar vi deras måenden, och det gör inte direkt att jag mår bra heller. 

Är bara rädd att det kommer sluta med att de inte tycker att jag är en bra vän eller att jag har sårat dem. Den ena vännen har jag ju tydligen utan mitt medvetande sårat flera gånger…

Jag kunde ha skrivit exakt denna text, och har faktiskt varit på väg ett par gånger men aldrig kommit till skott… Är i e-x-a-k-t samma situation med e-x-a-k-t likadana vänner och jag har precis som du ingen aning om hur jag ska göra med hela situationen. 

Jag mår extremt dåligt själv men har trots det varit 24 h om dygnet stöd till dessa bägge två vänner (kontakt online och genom tel osv) det senaste året. Egentligen vill båda två träffas väldigt ofta, men den ena vill träffas i princip varje dag, plus att hon skriver från morgon till kväll och behöver stöttning. Den andra skriver kanske någon gång varannan dag och mår då väldigt dåligt och behöver stöd. I problemet ligger också att jag - liksom du blir socialt utmattad sjukt lätt, inte minst för att jag inte lyssnar på mina egna känslor utan bara kör på.

Jag träffar mina vänner 'mot min vilja' i princip varje gång. Självklart vill jag inget hellre än att hjälpa och stötta och ses, men jag går över min gräns konstant i detta virrvarr. Inte minst då jag själv inte vill och inte tillåter mig själv prata med någon om mina problem utan alltid bara tar in och tar in och tar in. 

Hela mitt liv har människor kontaktat mig, folk jag inte ens känt som skrivit och pratat om sina problem med mig och jag har försökt hjälpa så mycket det går, men ibland blir det för mycket. Något jag varit ledsen över med min ena vän (liknar mycket på din vän med) är att jag känner att jag inte blir till något annat än en psykolog ibland för henne. Hon visar i princip aldrig något intresse för saker som pågår i mitt liv. Har i princip aldrig gjort heller och allra minst nu. Sist jag träffade henne så frågade jag massor med frågor om hennes familj, om framtiden, om hur saker kändes osv men fick aldrig någon fråga tillbaka. När jag aktivt valde att inte fråga något, suckade hon bara högljutt och frågade inte något tillbaka. 

Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det för varje gång jag tackar nej responderar den ena oftast med lite besvikelse eller ilska och den andra med full respekt. Men skulden hos mig är alltid där, alltid. Och jag har verkligen tackat nej hur många gånger som helst från att ses - men jag finner ingen vila i det heller, för skulden gnager och stressen över situationen tär på mig. Allt detta har gjort att jag tagit avstånd från ett annat 'gäng' med vänner jag har som faktiskt ger mig mycket tillbaka i form av visat intresse och glädje. 

Jag älskar båda mina vänner oerhört mycket och vill inte bryta från någon av dem. Jag försöker att stoppa iväg mobilen ibland så att jag inte direkt behöver respondera direkt samma sekund när de mår dåligt (men då är skulden där igen, jag är främsta stöd till dem, har båda sagt). Och jag tackar nej till att ses så ofta jag orkar med det.  Är lika knuten i det här som du och hoppas att någon har något klokt att säga som kan hjälpa oss.

Varför skulle dom inte tycka att du är en bra vän? För att du inte orkar träffa dom när du mår dåligt? Du skriver att du ger mer till dom än vad du får tillbaka. Då tycker jag att du förtjänar att ta ett steg tillbaka och fokusera på dig själv ett tag. Om dom tycker att du "sårar" dom för att du prioriterat din egen hälsa (vilket alla borde göra, hur bra går det att ta hand om andra när man mår dåligt själv?) tycker jag att dom är riktigt egoistiska.

#0 och #3 ni borde se över era vänskapsrelationer och lära er sätta gränser 😂 Vilka vänner mår ni bra av att umgås med och vilka mår ni dåligt med? Det är ett gott tecken att umgås med dom som ni får ut positiv energi av.  Det låter ju jättetråkigt att umgås med någon som bara maler på om sig själv och aldrig frågar nåt om en själv haha. Jag känner dock igen mig mycket i det ni båda skriver, har också fått vara psykolog åt folk och det är ju roligt att kunna hjälpa och stötta andra men det får inte gå ut för mycket över en själv!

Tufft… Kan känna igen mig lite. Har inget bra råd utan känner mycket som TS och #3. Tyvärr.

#5 Gränser ja… Om du inte går över min gräns så går jag över den - åt dig. Det "mottot" har jag haft hela livet. Dags att skaffa ett nytt snart tror jag.

#3 Det låter verkligen som att vi är i IDENTISKA situationer. Det är så svårt. Det blir som en ond cirkel. Jag tycker om de här vännerna, det gör jag. Det är fina personer och vi delar liknande intressen som vi förstås pratar om ibland. Men det tar så extremt mycket energi att alltid finnas där, förväntas ska kunna umgås och att de sedan blir besvikna när man inte kan och att man själv förstås känner sig riktigt dålig och som en dålig vän FÖR att man inte kan.

#4 #5 Svaret känns liksom självklart att man bör ta avstånd, men när man vet att de inte har direkt några andra bra vänner känns ansvaret stort. Speciellt när jag vet att min kontakt med den självmordsbenägna vännen är en stor del till att hon fortfarande är vid liv och har ringt ambulans varje gång hon tagit överdos. Jag VILL ju att de ska börja må bättre, men priset blir tyvärr ett sämre mående för mig.

Jag skulle aldrig lägga så mycket energi att jag skulle börja må mycket mycket sämre än vad jag redan gör, men å andra sidan, när vet att man nått sitt värsta mående? Vet att det inte är särskilt smart att ta mig vatten över huvudet och liksom väntat ut det. Bara så synd att vännerna inte förstår hur jobbigt det kan vara för mig att alltid finnas där. Den självmordsbenägna vännen förstår bättre än den andra. 

Vet för övrigt inte alls hur jag ska göra med vännen som vill ses hela tiden. När jag sårar henne av att inte vilja ses mer än typ var tredje vecka och att hon skriver att hon mått dåligt i flera dagar för att jag "dissar" henne vill jag bara träffa henne ännu mindre.

Första steget är kanske att berätta för era vänner hur ni känner? Om ni är deras enda vänner borde dom ju  vara rädd om relationen ni har.

Kom att tänka på den här bilden. Nu ska jag sluta posta så mycket i den här tråden haha 😃 lycka till, hoppas ni kommer fram till en bra lösning!

Jag tycker det är ok att under en period vara den som stöttar en vän intensivt utan att få något tillbaka just då.  Men över längre tid behöver det ändå finnas en balans. Jag måste veta att om det är jag som behöver hjälp nästa månad så kommer min vän att ställa upp så mycket den kan för mig.

Men det kan vara svårt att dra gränser och vara tydlig med att det här och det här kan jag göra, men jag orkar inte prata med dig dygnet runt. Och att stå ut med att vännen kanske reagerar irrationellt på det och kanske håller en ansvarig för att hen mår sämre av att inte få ens stöd dygnet runt. Men man kan aldrig vara skyldig någon annan människa att helt försumma sitt eget liv och välmående.

#10 Jag har berättat för mina vänner hur jag känner. Jag har berättat för vännen som vill ses hela tiden (den som ej är inlagd) huuur många gånger som helst att jag är en sådan som helst ses 1-2 gånger i månaden eller mer sällan, samt så hon vet hon om min sociala fobi och mina svårigheter. Men det spelar ingen roll. Hon frågar ändå var och varannan dag om vi kan ses och blir besviken om jag inte kan. Hon tycker att det är en självklarhet att man vill träffa vänner om man mår dåligt, men för mig är det inte det. Mår jag riktigt dåligt vill jag bara vara hemma, med min sambo, kanske träffa min familj.

Vännen som är inlagd vet också om mina problem. Jag kan inte ens fara och handla själv så det är ingen självklarhet att jag kan ta mig och hälsa på henne då hon är inlagd TROTS att hon behöver mitt stöd och att jag egentligen vill.

#9 Min vän som vill "träffas varje dag" har nog svårt ibland att se hur mycket kraft det tar från mig. Hon har skrivit att jag betyder jättemycket för henne och att hon inser själv att hon bara pratar om sina problem hela tiden - och mer än gärna hjälper mig om jag vill prata. Så hon blundar ju inte för det faktumet att hon söker stöd såpass ofta och så. Men det fortsätter ju alltid, antagligen för att jag alltid är "där" - och aldrig pratar om mina problem. 

Skulle åka på familjeresa med min familj nu i sommar. På stranden satt jag och medlade med min ena vän som mådde sämst. På middagen satt jag och medlade med min andra vän. Dagarna långa medan vi gjorde 'turistiga' saker var jag mörkret själv, vet inte om jag mått så dåligt på länge. Jag hade panikångestattacker varje natt för jag ville inte åka hem och behöva träffa båda två då jag mådde så fruktansvärt dåligt som det var redan. Och när jag var kvar var det den eviga sms-kontakten med båda två. Panikartat meddelade jag det "glada gänget" och ställde in mina planer med dem (som jag skulle träffat efter hemresan), skrev till den vännen som mådde sämst att jag också var på botten och inte kunde ses när jag kom hem - och bokade in mig på fem dagars jobb då jag höll mig borta från telefonen och var för "trött" på kvällarna för att träffa någon, hade det som ursäkt. Inte en idealisk lösning någonstans. 

Känner också att jag snart igen kommer gå in i väggen som jag gjorde under resan. Tillåter inte mig själv att vila eller vara ifred utan bara kör på, konstant. Förstår inte heller att de inte "fattar vinken" av att jag inte är glad när vi ses. Lyssnar på allt de säger och försöker hjälpa, kommer hem ännu mer förstörd, träffar tre personer på en dag för att få 1 dags "vila" innan jobbet igen. Medan jag skriver det här nu förstår jag hur dåligt det faktiskt går. Och att jag måste ändra på situationen. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna våga säga till att jag inte orkar mer. För jag vill vara där.  Den vännen jag har som mår sämst skrev till mig när jag avbokade att ses att hon var glad att jag tog hand om mig själv. Och den skammen var väl något av det värsta jag upplevt efter det meddelandet. Så grovt självhat. Hon menade självklart inget illa men den enda lediga dagen jag hade då innan 5-dagars jobbet mådde jag kasst för att jag är en så fruktansvärt dålig människa som avbokat.

#12 Tack för väldigt klokt svar.

Åh vilken igenkänningsfaktor det är att läsa denna tråden. Det där med att ha deppiga vänner som maler på om sin bekymmer. De mal på och tar upp all kraft och energi och meddelar snabbt att du är deras vän som de anförtror sig för. Ja du blir dessutom snabbt den endaste. Vilket inte är  konstigt då de är experter på att bränna relationsbroar genom att vara tråkiga energitjuvar.

Jag har haft sådana vänner som kräver massor, blir snarstuckna så fort jag visar antydan på självrespekt. Att umgås med folk som får mig att må bra har jag av någon anledning bortprioriterat tills jag bara har denna typ av " krävande vänner" i färskt minne.

Jag har börjat leka med tanken på vad som händer om jag uppför mig ens häften så egoistiskt som dessa "vänner" gör. Skulle de då stå vid min sida på samma vis som jag gjort? Om svaret är nej så har vi ingen ömsesidig relation. Vilket i mitt fall leder till att jag avslutar den relationen för att må bra själv.

#16 

Jag vet inte om jag skulle kalla just det de gör egoistiskt (när det gäller mina vänner), problemen de har är reella och ofta allvarliga. Men samtidigt skulle jag själv aldrig ens komma på tanken att söka stöd så ofta och speciellt inte samma person. Men det kanske är för att jag själv inte söker stöd på det sättet hos mina vänner. Jag vet inte. 

Och kanske är det det som är det svåraste för mig. Att det handlar om allvarliga saker. Och även fast jag rådgivit den ena flertalet gånger att gå och prata med någon professionell som kan hjälpa mer än mig så slår hon argt tillbaka mot det. Psykolog? Vad är det för dumheter? Förstår samtidigt det tänket väldigt mycket, har själv sammanlagt betat av säkert 7 stycken kassa psykologer och har nu min första och enda positiva erfarenhet av terapeut. Det är inte lätt inte.

#17  Tar dina vänner sitt egna ansvar i sitt liv eller skjuts det över på dig?
Även om de har reella problem så borde inte ansvaret för personernas mående ligga på dig. Ansvarsförskjutning är väldigt egoistiskt.

Dina vänner verkar faktiskt vara experter på att kliva över dina personliga gränser. Att du drabbas av panikångestattacker när du tänker på att komma tillbaka till deras närhet borde vara en rejäl väckarklocka. Det är inga bra relationer. Att du självhatar när du sätter livsviktiga gränser är inte alls bra.

Det är hög tid att du blir huvudpersonen i ditt eget liv. Sätt gränser och gör ditt bästa för att du skall må bra nu!
Lev inte genom de deprimerade personerna. Lev för din egen skull.