Orkar inte mer!
Jag vet inte vart jag ska skriva detta någonstans, men jag måste få ur mig lite tankar…
Under hela min uppväxt har mina föräldrar bråkat, skrikit på varandra, slängt saker framför varandra (bl.a tagit sönder prydnadssaker), stuckit från varandra, vart otrogna m.m. Varje gång bråken skedde, kunde jag vakna på natten i panik, höra de skrika mot varandra osv. Minns att jag kunde ligga och storgråta om nätterna i panik och känsla av ensamhet.
Med många andra anledningar än dessa (bl.a har min mamma gjort oss hemlösa en gång i tiden osv), har soc vart inblandad. Varje gång vi har tagit kontakt med de, har dem inte velat hjälpa oss. 😕 Ena gubben satt och skrattade åt mig när jag berättade allt en gång, och en tjej nekade bara till att hjälpa oss. Detta har gjort att jag inte litar på någon kontakt med någon hjälpperson. Blir 18 år till hösten, har funderat på att kontakta psykolog/kurator, men jag vet inte.. Är rädd att inte få någon hjälp av dem, utan bara liknande respons som jag fick av soc.
Min pappa har inte visat sin bästa sida under min uppväxt, men nu på senare dagar/år, kan jag inte annat än att tacka honom. Det är med honom jag ibland kan bolla tankar om mamma, som inte har ett psykiskt stabilt humör.. Försöker jag prata med mamma om mina känslor, tankar m.m så kan jag ofta få höra att jag är dum i huvudet och att "den" och "den" är bättre än mig… Jag har alltid fått jämföras med andra.
De jämförningar som min mamma drar upp, har gett mig ätstörningar och att jag dragit mig tillbaka inför folk. Jag vet inte hur jag ska bete mig.
Ibland kan min mamma hota mig med saker, och sen säger hon att jag inte får säga det till någon. Oftast är det också skitsnack om min pappa, och då drar hon ofta hotet med "att du skulle bara våga säga något till din pappa om detta" …
Vill egentligen inte ha kontakt alls med mina föräldrar, men jag vågar inte bryta kontakten. De betalar min hyra och så, och därför känner jag att jag inte kan ge upp kontakten.
Sitter just nu med tårar i ögonen, då jag verkligen inte orkar mer.
![[Älskamig]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
:(
Skaffa jobb och inkomst så du kan försörja dig själv så kan du bryta kontakten i alla fall ett tag tills du mår bättre och är tryggare i dig själv. Det är den bästa lösningen för dig långsiktigt. Jag vet att det är svårt att få jobb o s v. Menar inte att det är lätt. Men lyckas du med det så har du en trygg grund för att vara självständig.
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
#2: försöker skaffa jobb, men hittar inget :(
Det är en helt annan sak att prata med en kurator/psykolog. De finns där bara för dig och ska hjälpa med det som tynger dig oavsett vad det är. Sen finns det ju inga garantier att det klickar med den man träffar, men jag tycker du ska ge det ett försök.
Kram på dig!
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus
#4: Jag vill inte att de ska diskutera med mina föräldrar om att jag går till dem. Jag vill ha det för mig själv, vill ha mitt eget liv och inte att någon bryr sig. Jag är dessutom snart 18 år och bor själv..
Alla psykologer och kuratorer har tystnadsplikt! De får inte prata med någon som du inte godkänner. De kan försöka få dig att ta med hela familjen på familjeterapi, men om du inte vill säger du bara nej.
Starta ny diskussion