Det går att, om man är så rädd för förlossning, be om kejsarsnitt. Jag vet flera personer som genom de rätta kanalerna fått detta beviljat just för att de upplevde en sådan psykisk rädsla över tanken på att föda naturligt.

#1 Har tänkt på det också. Men skräckscenariot är ju att något går fel och jag "måste" föda vaginalt ändå. Då har jag under x månader byggt upp för kejsarsnitt och så helt plötsligt måste jag föda vaginalt. Det känns som att det kommer bli 10000 gånger värre då, mentalt.

Känner med dig! 

Jag trodde jag var ensam, jag vägrar barn dels för att jag är livrädd för bebisar och dels livrädd för just förlossningen och allt vad det innebär. 😭

Jag har inga tips att komma med tyvärr mer än att inte tänka på det så mycket. 

Har varit gravid och självmordstankarna, destruktiviteten och ångesten har aldrig varit högre än just då, trots att jag varit med om massor av hemskheter där en oönskad graviditet är en piss i havet. 
Har ett stabilt förhållande med en fantastisk karl, vi ska bli sambos nästa helg, jag flyttar 80mil för att göra det möjligt. 

Ibland är jag rädd för att ha sex med honom,  pga  risken för att bli gravid trots att jag själv haft hormonspiral de senaste 3 åren.

#2 Fast om man har fått kejsarsnitt beviljat så får man kejsarsnitt. Skulle något hända i vanliga fall är det vanligare att man får akut kejsarsnitt än att man akut måste föda vaginalt. Så har du fått det beviljat så får du kejsarsnitt, även om det skulle gå fort för att något händer eller så.

#4 Okej, tack. Men är det inte svårt att få det beviljat "utan någon större anledning"? Jag har uppenbarligen förlossningsskräck/fobi, men vet inte om det anses vara tillräckligt.

http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.421794-kejsarsnitt-hjalpen-vid-svar-forlossningsskrack

#5 Nja, en rädsla som är extrem är ju en rätt stor anledning. Om man är så rädd att man kan må så pass dåligt att man påverkar fostret så är det ju en bra anledning till att få det beviljat. Om du vill kan jag kolla med de jag vet fått det beviljat och se vilken väg de gick. Och de fick det beviljat pga rädsla och ingenting annat.

#6 Tack!

#7 Skulle vara jättesnällt om du orkar!

Det orkar jag, får se när jag får svar dock. ^^

Det kan också hjälpa att ta reda på all fakta och information kring det man är rädd för. Kontakta din närmaste mödravårdscentral och fråga om du kan få möjlighet att vara med på en föräldrautbildning, trots att du inte är gravid? Om/när du blir gravid kan mödravården också guida dig vidare till specialistmottagningar (som Auroragruppen) eller så kan du troligen få möjlighet till samtalsterapi mm.

Jag har fått barn både naturligt och genom kejsarsnitt. Det senare är utan tvekan lättare. Det blir ju som en vanlig operation och man känner inget. Håller med Belatrix. Man kan tvingas till kejsarsnitt p.g.a. komplikationer under förlossning men har aldrig hört talas om tvärtom. Med tanke på att du har så pass stor skräck så tror jag inte att det är svårt att få kejsarsnitt beviljat. Det skulle säkert hjälpa att gå och prata med någon professionell den dag du känner att du skulle vilja ha barn. Jag kan inte säga att det inte gör ont att föda, men det är ändå det mest fantastiska och mirakulösa jag upplevt. Känslan när man håller i sitt barn för första gången är obeskrivlig. Innan jag blev gravid första gången har jag haft liknande tankar som du. Men när jag väl blev gravid försvann sådana tankar nästan helt och kom att handla om barnet istället. Kommer det bli friskt, kommer allt gå bra o.s.v.

Första kontakten sker genom en barnmorska när man blivit gravid, därifrån kan man bli förd vidare till "rätt" kontakt just där du bor. Men enligt en barnmorska jag pratat med är det absolut möjligt att få godkänt för kejsarsnitt pga rädsla för förlossning. Och det kommer som sagt från en barnmorska, och rädslor är något de är vana vid. Antingen kan man få stöd och hjälp (inklusive samtalskontakt) så att man kan jobba sig igenom rädslan eller så kan man få kejsarsnitt godkänt - det beror på hur man själv kan arbeta med det. Känner man alltså själv att man vill föda vaginalt men bara är rädd och vill jobba sig igenom rädslan kan de erbjuda det. Men man kan också få välja bort det helt om man är för rädd för att kunna arbeta med rädslan.

Ta kontakt med närmsta mvc och berätta om hur du känner så kan dom guida dig rätt.

Jag födde barn för 2 år sedan och sprack hela vägen och fick en total sfinkterruptur. För min del var det inte så farligt, jag kände ingen smärta när det hände utan hörde bara hur det ritchade till och tänkte att det där gick nog inte bra. Efteråt opererades jag och syddes med väldigt många stygn, fick smärtlindring hela tiden uppe på bb. Efter 2 dygn när jag åkte hem klarade jag mig på alvedon 3 gånger om dagen. Efter en vecka klarade jag mig helt utan smärtlindring och 3-4 veckor efter var jag helt läkt och hade inte ont alls längre. Har idag inga men alls av det och kan inte ens se ärret längre i spegel :)

Ville bara berätta min version, man läser oftast om dom som får mycket problem eller livslångt lidande. Men det behöver inte bli så även om man får komplikationer under förlossningen.

Det finns mottagningar för människor med förlossningsrädslor där man får hjälp att bearbeta och ansöka om kejsarsnitt. Tror dom heter Aurora mottagningar. Dom tar din rädsla på allvar. Helst vill man ju ha en vaginal förlossning då det är naturligast(kroppen är faktiskt gjord för det) samt helt fräckt billigast. Tyvärr kan komplikationer ske innan du ens fött barnet och livmodern kan stryk vare sig du får kejsarsnitt eller inte. Försök att så småningom få prata med någon på de där Aurora mottagningarna. Man kan säkert googla fram närmaste och sen höra av sig. Så får du hjälp innan din fantasi och rädsla skenar iväg. Lycka till :) s

Dock ska man veta att Auroramottagningarnas huvuduppgift är att lindra förlossningsrädlan såpass att man vågar sig på en vaginal förlossning. En del förlossningsrädda blir omkullpratade i stället, så det är en risk om man vet att man till varje pris vill ha ett snitt. Men vill man få hjälp mot rädslan är aurora superb! Men man ska veta utgångsläget, så man inte blir besviken.

Jag var själv extremt förlossningsrädd fram tills för något år sedan, det bara växte bort "över en natt". Nu har jag fött ett barn och med facit i hand så var just min förlossning absolut ingen skräckupplevelse. Jag blev igångsatt så mina värkar var konstgjorda och extra smärtsamma enligt barnmorskorna. Det var dock hanterbart om än kämpigt hela vägen. Visst jag skrek som en stucken gris så personalen sprang med öronproppar, men det sket jag i. Jag var mer förbannad och dom skulle bara få höra hur jävla jobbigt det minsann var att föda barn 😂 Värkar är tunga, det kramar i kroppen, man känner hur livmodern arbetar och drar ihop sig rytmiskt. När det är som jobbigast de sista centimetrarna man öppnas är det som om någon drar åt ett spännband runt magen och kramar åt, och man har världens magknip sådär så man kallsvettas. Ja det gör ont, men det är inte jordens skräcksmärta som jag föreställde mig då som förlossningsrädd.

Sprack gjorde jag, och alltså det är inte som ett vanligt sår, det påminner om när man vrider om huden a la "tusen nålar", inget "ritch ratch" alls. Det bränner, en helt hanterbar smärta. Man domnar av när huden töjs ut och bebisen kommer ut.

När jag var i din ålder var jag också livrädd för förlossning. Kunde inte fatta att det hade fötts barn i alla dessa tusentals år - ja att människosläktet överhuvudtaget existerade. Inget kunde få mig på andra tankar. Jag har alltid varit barnkär, men var inställd på att adoptera, för en sån smärta skulle jag bara inte klara av.

Tio år senare blev jag gravid, ett efterlängtat barn. Jag var fortfarande rädd, men inte så paniskt som vid 21. Och det fanns ju så bra smärtlindring. Jag skulle ha allt, förklarade jag för barnmorskan.
Så köpte jag boken Att vänta och föda barn, av Sheila Kitzinger. Det blev en vändpunkt för mig. I boken förklara hon exakt vad som händer med kroppen under hela graviditeten och under förlossningen. Plötsligt kändes det inte som det bara var smärta som väntade. Det var ett arbete som skulle göras, ett samarbete mellan mig och barnet. Och make och vårdpersonal förstås.

Ett tag sade jag att jag inte skulle ha nån bedövning alls, men jag tog lite bäckenbotten och allt gick perfekt.
Jag har haft tur som haft lätt för att föda barn, och det blev fler efter den första. Alla går inte alls sönder jättemycket. Nuförtiden kan man både stå och gå under värkarna, och det blir en mycket mer naturlig förlossning. Sista gången sprack jag inte alls och det tog 45 minuter.

Säger inte att så här kommer det att bli för dig, men jag tycker inte det är något att fundera på nu. Du kan lugnt leva ditt liv nu, och vara förvissad om att kommer den dagen då du skall föda barn, kommer sjukvården att göra allt för att du skall uppleva det positivt.

Om tio år kommer du att vara samma person som nu, men du kommer att tänka och känna delvis annorlunda.

Förlossning är något som jag också har varit rädd för men på sista tiden så har den rädslan försvunnit. Så det kan ju hända att rädslan blir mindre för dig också om du ändå hade planerat på att skaffa barn först om 10-15 år. Om inte så finns det säkert andra lösningar som t.ex. kejsarsnitt.

Tack för att ni delar med er. Jag kommer nog kolla upp auroramottagningarna. Se vad de kan göra. 

Planerat kejsarsnitt är annars ett väldigt bra val för mig. Jag har inte gått klart högskolan än så jag har några år att planera framför mig.. 

Åter igen, tack!

De kommer inte neka dig ett snitt om du orkar stå på dig. Men det krävs en del tjat som jag förstått det. Jag var väldigt inne på ett planerat snitt i slutet av min graviditet. Men det lämnades inga öppningar riktigt att ta tag i det. Hade jag tagit tag i det tidigare så hade det varit enklare. Nu var förlossningen allt annat än rolig, MEN, jag är i efterhand väldigt glad att det blev en naturlig förlossning. Min dotter är nu elva dagar gammal och jag känner mig mer eller mindre återställd. Planerar att börja rida snart igen och det hade inte gått med snitt. Jag kan arbeta med hästarna från marken redan och det hade inte gått med snitt heller. Jag orkar vara igång hemma ordentligt osv. Kroppen återhämtar sig helt otrolig bra, trots stygn.

Sen tyckte jag att det här med att spricka, det var inte så smärtsamt. För mig var värkarna det värsta och det får man smärtlindrande för :)

#20 tänker liknande som dig fast jag blev klippt. Hade ett bråkade stygn som jag tog bort själv annars var jag uppe ganska normalt direkt.