Jag, syrran och mamma pratade lite om barn idag. Min mamma har alltid ansett att barn är meningen med livet, och har ju även fått fyra stycken. Min syster känner något liknande och är helt säker på att hon vill ha barn så snart hon kan. Så har hon känt hela livet. 

Jag har aldrig känt så. Jag ska inte säga att jag aldrig kommer skaffa barn, för det vet jag naturligtvis inte. Jag är bara sjutton, och det är klart att jag kan ändra mig. Men jag har aldrig känt något längtan och jag har aldrig sett barn som en del av min livsplan. Jag har aldrig förstått varför man skaffar barn. Första gången jag sa "jag tror inte jag vill ha barn" var jag bara runt sju-åtta år, och min mamma blev väldigt chockad. Hon har fortfarande inte accepterat det fullständigt och tror helhjärtat på att jag kommer ändra mig. Det är såklart även reaktionen jag får om jag nämner det till andra. "Du säger så nu, men vänta bara så kommer du sitta där med en unge i famnen". Andra får säga tvärsäkert att dom vill ha barn, men säger man motsatsen får man svaret "det kan man aldrig veta". 

Dom flesta verkar alltså säker på att jag kommer ändra mig. Därför är jag lite nyfiken på hur ni kände när ni var yngre (typ <20 år), och om ni har barn idag? Frågan riktas alltså främst till personer som har barn, eller barnlösa som kommit upp i en ålder där man troligtvis inte kan få barn längre. Men naturligtvis får alla svara. 

(För att det inte ska bli så många/långa svarsalternativ, så skriver jag "har barn", men där räknas man även med om man är gravid, varit gravid och tänkt behålla det, försöker bli gravid, planerar att bli gravid eller liknande)