Det är omöjligt att säga. När min mamma slutade med p-piller, så dröjde det nästan ett år innan hon fick tillbaka mensen. Men jag har även hört om personer som fått ägglossning någon vecka efter att dom slutat. Det går inte riktigt att säga hur din kropp reagerar (:

Googlade lite och hittade denna: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Sex-och-relationer/Preventivmetoder/P-spruta/

Där står det: "Om man snabbt vill kunna bli gravid är p-sprutan inget bra alternativ eftersom det kan dröja upp till ett år och ibland längre, innan ägglossningen kommer igång efter att man tagit sin sista spruta."

Ok då kommer det dröja men bara att vänta tills den har gått ur men kommer ta tid dumt nog valde jag sprutan för att jag inte ville ha barn och valde bort den även icke funkade staven hade hellere haft den nu när jag väl vill ha barn. Men jaja bara vänta tills kroppen vill 🙂

Det lär märkas när jag har en normalt kropp så att säga 😉

Precis som #1 skriver kan det ta tid, men det kan också gå fort. Har en bekant som blev gravid månaden efter hon slutade med p-spruta.

Sen tror jag inte din barnmorska kommer att skälla på dig för att du vill skaffa barn, det har hon ingen rätt till.

Lycka till :)

Det kan ta upp till ett år innan kroppen blir "normal" igen efter att man slutat med hormoner. Din barnmorska kommer inte skälla på dig men antagligen inte rekommendera att ni slutar med skydd. Men det är faktiskt er ensak.

Sen så vill jag säga att redo för barn blir man aldrig ;) Det spelar ingen roll hur mycket man läst, träffat andra, barnvaktat osv. Att bära och föda ett barn är en situation man verkligen inte kan sätta sig in i. Att vara förälder är nånting extra.

Aa det får helt enkelt ta den tid det tar bara vänta tills sprutan är ute ur kroppen. Nä det kan både min mor och syster intyga  att mamma kan man inte vara förbredd på  men längtar till den dagen då jag överraskar min systerson och mamma plus syster ska bli kul dock lär väl syster gå på mej okså en rädsla att min syster ska skälla ut mej pga gravid så ung då som jag kommer vara

Ett tips för eran skull: Vänta minst 1-2 år till i alla fall innan ni planerar det, så båda är klara med skola och någon av er har jobb. Ni har tid på er 🙂

Barnmorskan kan inte bestämma om ni ska ha barn eller inte, upp till var och en. Likaså om man vill ta pmedel eller inte

Barnmorskan har ingen rätt att säga något om det ifall du har bestämt dig redan! Dessutom behöver du ju inte säga varför heller, ifall du är nervös Som sagt kan det dröja ett tag innan kroppen kommer igång igen

 Tack  jo är lite nervös faktist speciellt vad min syster ska säga då jag är rädd att hon dömer mej pga gravid 😐

Jag håller med #7, kan vara skönt att ha bra bostad med plats för barnet och inkomst ordnad innan barn planeras. Har man ingen inkomst får man väldigt låg föräldrapenning.

#9 det är ju väldigt ungt att få barn redan vid 18, speciellt eftersom du (förmodligen) inte gått ut gymnasiet ännu, men samtidigt är det ditt val! Folk kommer alltid att ha åsikter liksom, men så länge du och din kille faktiskt vet vad ni ger er in på rent ekonomiskt, men också tidsmässigt så kan inte jag säga något. Jag vill själv ha barn ungt, men både jag och pojkvännen (19 och 23, 20 och 24 senare i år) vill ha en stabil ekonomi först och att jag börjat läsa färdigt gymnasiet innan vi bestämmer något! Sen kan det ju ta en himla tid där efter också, så vem vet! Jag kanske inte hinner bli en ung mamma? Hahaha

En undran: Du har sagt många gånger att ni har kasst med pengar, hur hade ni tänkt med barn då? Samt att ni bor trångt (tänker det du sagt kring marsvinsbur), det tar mindre plats än barnsaker. (säger bara i välmening)

En sak till, när anser du att man är för gammal för att få barn?

Varför stressa för att få barn? 18 är jättetidigt. Inte sagt att man blir en dålig förälder, men jobb och ekonomi och bostad borde ju åtminstone tänkas över ordentligt. Själv tror jag att barnet tjänar på att man hunnit bli lite äldre, man är mer säker i sig själv och lugnare i sitt sätt och sin bild av livet. Man har mer mogna värderingar att föra vidare osv. Man är inte antik efter 30…

Ingen kommer väl att skälla på er för att ni skaffar barn, åtminstone inte barnmorskan.

Däremot kanske era släktingar inte blir glada om ni tidigare har visat er oansvariga eller så. Sen är det ert liv så ni bestämmer själva hur ni vill göra. Har ni gott med pengar och är färdiga med era utbildningar så finns det väl inte så många hinder i er väg.

Kom ihåg bara att då ni väl skaffar barn så är barnet i fokus och just inget annat. Förhållandet kan också komma att knaka en hel del i fogarna så det är viktigt att ni är säkra på varandra. Ni kommer inte att ha riktigt tid för varandra efter att ni har fått barn.

Jag har en bekant som är i samma ålder som jag (25år), hon har två barn. Det första fick hon för ca fem år sedan. Visserligen är hon gift men hennes man jobbar som busschaufför och hon har fortfarande ingen utbildning eftersom hon fick barn nummer två mitt under utbildningen. Det gör att hon lever rätt knapert och kommer ha det rätt svårt att komma ut på arbetsmarknaden när hon väl är klar.
Det är alltid bäst att utbilda sig färdigt om man vill det eller ha en anställning innan man får barn. Såvida du inte hoppade över en klass så går du andra året i gymnasiet. Blir du med barn nu så finns risken att du inte klarar av skolan. Att ta igen gymnasiet är svårare att ta igen än en högskoleutbildning. Ge dig själv några år till. Det är okej att du vill ha barn men jag tycker du ska tänka dig för innan du har för bråttom. När barnet är väl är där så finns det inget du kan göra.

#16 lite onödigt kanske, men vill bara inflika att hon kan gå i trean om hon är 18 nu (eller du kanske vet mer än jag om åldern kom jag på nu…)

#16 nja det där stämmer inte det är inte omöjligt att läsa in gymnasiet i efterhand och när barnet blivit runt 2 år så finns ju möjlighet med dagis och man får tid till studier vilket kan vara smartare än att försöka hitta ett jobb om man inte har utbildning 

och bara för man har barn så är man inte totalt fastlåst det mesta går att fixa till i efterhand med barn men kan bli jobbigare o krångligare o kräva mer 

men T.S det som jag bekymrar mig lite för är främst boendebiten har ni löst den? och andra ekonomin? 
sen är det faktiskt sant som flera skriver här i tråden det är faktiskt enklare o bättre att först gå klart gymnasiet innan man tänker på barn…

För TS del är det långt ifrån lämpligt att skaffa barn nu. Dessutoms strul med sambon (skrivit i annan tråd på annan sida) så för barnets skull bör TS vänta minst 1-2 år, tills hon gått minst ut gymnasiet i alla fall

#17 Jag var 18 när jag tog studenten så visst händer det men jag hoppade över 6-års. Alltså gick jag hela skolan med åldersgruppen över mig. Majoriteten av mina klasskamrater var 19 eller 20 när de tog studenten. (Född 90, gick ut med 89:or)

#18 Sa jag omöjligt? Det gjorde jag inte, eller hur. Jag sa att det är svårare. Det finns alla möjliga restriktioner kring att läsa upp gymnasiebetyg. Att läsa på komvux eller folkhögskola försämrar chanserna att lära vid högskola eller universitet senare. Skolpolitiken de senaste åtta åren har gjort konsekvenserna för att misslyckas i skolan har större konsekvenser. Därför bör man alltid se till att bli klar med gymnasiet innan man ger sig på något annat. Högskolestudier skiljer sig fullkomligt från tidigare studier och det är mer blandade åldrar. Jag har läst vid fyra olika högsäten så det känns som jag borde vara rätt bekant med högskolevärlden.

#20 man tar studenten året man fyller 19, så min ena kompis kommer vara 19 när hon tar studenten, men min andra kompis kommer inte hinna fylla 19, utan kommer vara 18, och båda började ettan när de var 7. Man går ju ut nian året man fyller 16 (jag fyller t.ex. i oktober, så när jag gick ut 9an 2011 så var jag fortfarande 15) Det kanske var din skola eller din linje? Eller din stad på något sätt? Jag skulle vilja ha någon källa på att det är svårare att komma in på högskolan om man läst på komvux. Jag ska nämligen läsa in de sista åren jag missade pga sjukskrivning, och har inte fått höra någonstans ifrån att det skulle göra någon skillnad, så nu blev jag lite orolig…

Håller förresten med om att det nog inte är passande för TS att skaffa barn just nu. Vad händer när du tar studenten? Vart ska ni då få pengar från? Din sambo kan inte betala allt, det kommer inte funka. Det är bättre att vänta, det gör jag och det går bra!

#21 Det har inget att göra med staden jag bodde i. Jag har flyttat runt en del så det har inget med saken att göra. Jag är född 1990 men har gått med de som föddes 1989. Jag började skolan när jag var 6år, inte 7. Jag gick ut nian när jag var 15, jag tog studenten när jag var 18. Sen så är jag född i januari, så skillnaden i ålder var i vissa fall någon månad.

Det var en av de första saker herr Björklund gjorde när han blev skolminister för ca åtta år sedan. Jag påverkades av det själv i och med att jag hade en underkänd kurs. Det var då jag fick veta att chanserna försämras av att läsas på komvux. Du borde kunna kunna googla på det. Just sjukskrivning kan vara lite annorlunda men annars så brukar allmän linje på folkhögskola vara bättre än komvux.

#23 något måste ju i alla fall vara annorlunda då en standard gymnasieutbildning tar 3 år och man börjar hösten på året man fyller 17, och slutar "våren" året man fyller 19, i alla fall i södra Sverige Gällde även när min pojkvän tog studenten 2010

#24 Jag var en person, eller ja, vi var två men det var inget specifikt för staden jag bodde i. Jag började skolan samma år jag fyllde sex, alltså fyllde jag sju år på våren efter. Mina klasskamrater var alltså ett år "äldre" och fortsatte vara så genom hela grundskolan och upp till gymnasiet. Jag började gymnasiet när jag var 15, eftersom jag jag gick ut nian när jag var femton. Jag fyllde sexton på våren under första året i gymnasiet. Jag tog studenten 2008, 18år gammal eftersom jag gick ut med 89:orna fast jag själv är 90:a. Hur svårt kan det vara att förstå? Det handlar inte om annorlunda regler, det handlar om att jag alltid gick i skola med 89:orna istället för 90:orna. Istället för att gå på 6års, alltså vad vi idag skulle kalla sista året på förskola (för på den tiden man på dagis och sedan sexårs) började jag direkt i första klass. Inget är annorlunda! Jag började skolan ett år tidigare, alltså borde det vara fullkomligt naturligt att jag gick ut ett år tidigare också. Så svårt är väl det inte att räkna ut?

#25 mme herre… Jag har förstått att du hoppade över en årskurs! Det jag försöker förklara är att man INTE går ut gymnasiet när man är 19/20 som du påstår utan 18/19!

#26 Inte årskurs. Sexårs. Jag gick alla åren i skolan.
I stort alla mina klasskamrater var 19/20 när de tog studenten. Majoriteten av alla i min kurs kommer nyligen från gymnasiet. De var 19/20 när de började. Mitt program finns bara på ett ställe i hela Sverige så de kommer från alla möjliga håll i landet. Majoriteten av alla 18åringar har ett år kvar av gymnasiet. Det här har inte så mycket att göra med trådens innehåll, så varför inte ta och sätta punkt här? Jag tror inte TS är så intresserad av den här diskussionen.

Man tar studenten på gymnasiet samma år som man fyller 19 år, om man gått Förskoleklass vid 6 års ålder och sedan inte behövt gå om någonting.
Jag är född 1990, tog studenten 2009

Nu var inte frågan om när man tar studenten, håll er gärna till tråden :)

En av mina bästa vänner blev gravid när hon var 15, efter mycket om och men behöll hon barnet. Hon hade det jättekämpigt även om killen hon då var tillsammans med hade fast och ordentlig inkomst. Hon gick klart 9e klass, födde sen lillgrabben. Efter det har hon tappert försökt plugga ikapp, vilket hon nu lyckats med! Hon tog studenten i fjol med två barn hemma (hon blev gravid igen i gymnasiet), ensam och nästan ingen inkomst/jobb. 21 år är hon nu, har en kanonkille som älskar henne och ungarna samt har hjälpt till att lyfta ekonomin enormt.

Detta skriver jag inte för att säga "KÖR, det funkar!", utan snarare för att råda dig att skjuta upp planerna lite. Hon hade det så himla tufft och det gick ut över både familjen, barnen och ibland vännerna. Nu mår dom allihopa hur bra som helst och hon har fått ordning på tillvaron! Men perioden innan är inget som varken hon eller jag önskar någon. Det är skillnad på 15 och 18 år, I know. Men marginellt.

Det jag försöker säga är väl egentligen att sätt dig inte i en sån sits om du kan undvika det :) bättre att ha en bra grund för både er och barnet att stå på, även om längtan efter en liten ibland gör en tokig :)

en av mina kusiner fick barn när hon var 18 och han inte gå ut gymnasiet hon fick bara extra jobb ingen fast anställning och mådde mycket dåligt psykiskt av detta. hennes man (samme man hon fick sitt första barn med) hade och har en fast inkoms och det var han som var stöttepelaren i deras familj. hon försökte många gånger att plugga upp betygen men det kom saker imellen (Bland annat 2 barn till).

men nu 20år senare har hon gjort klart gymnasiet mår psykiskt bra och har ett fast jobb. även om hon inte ångrar något utan älskar sina barn över allt annat så kan vi som har stått bredvid se att det har tagit på henne och familjen särskilt älsta barnet då de hade problem i skolan och vi har tänkt att en äldre mer självsäker mamma säkert hade kunnat stötta och ligga på skolan för att barnet skulle fått den hjälp de behövt. (de sista är ju bara tankar vi haft de behöver inte vara så)

men de jag vill säga är att hon inte gick ut gymnasiet och därmed inte fick ett fast jobb fort har tagit mycket av hennes självförtroend.