_"Skolan är inte till för alla barn"
_Ett påstående som jag kan leva upp till!

Jag vet inte vad jag ska göra…
Enda sen i mellanstadiet har jag haft problem med att vara i skolan, men det började "på riktigt" i högstadiet.
För mig var det en daglig kamp att ta sig till skolan och stanna där hela dagen.
Jag har aldrig varit utsatt för mobbning eller har svårt för att lära osv, jag mådde bara dåligt av att vara i skolan!
I nionde klass gick det totalt utför och jag började känna av Ångest.
Och därav blev det inte bara jobbigt att vara i skolan, utan även obehagligt. Den sista terminen var jag inte i skolan en enda hel vecka…

Och självklart fick detta konsekvenser med hundratals möten med lärare, rektorer, kurator, psykologer, socialen…ja allt!
Problem var att alla upprepade mina problem, men ingen försökte hitta en lösning.
Jag tvingades mer eller mindre till sommarskola, som jag även skolkade från.
Blev istället ett år på IV som var det bästa skolåret någonsin!

Iallafall därefter började jag på gymnasiet som Lärling. Detta för att slippa sitta i skolan lika mycket.
Det slutade med att jag fick ha praktik 4-5 dagar i veckan för att stå ut. Men det kan man ju inte leva på så jag hoppade av skolan efter 1 år och började jobba.

Jag jobbade ett underbart år, men sen blev jag arbetslös.
Och som nisäkerligen vet, att få jobb idag utan utbildning är näst intill omöjligt

Efter 2 meningslösa år med mycket ångest (som fortfarande sitter kvar sen nionde klass) tog jag tag i saken och sökte till en lämplig utbildning på endast 30 veckor.
Jag började utbildningen för ca 1 månad sen nu och jag har redan nu runt 50% frånvaro…

Jag vill så gärna fixa detta! Jag vill så gärna klara detta så jag kan få ett jobb, flytta hemifrån och BÖRJA LEVA!
Bara den viljan borde vara en bra motivation, MEN… dom där skolkänslorna lever kvar!
Hade mitt första möte med en psykolog tidigare i veckan som ska hjälpa mig med min ångest, men jag börjar inse att detta inte bara handlar om skolångest…
Bara tanken på att sitta i en skolbänk ett X antal timmar gör mig illamående!

När jag inte är i skolan så pluggar jag hemifrån och att jag fixar det galant bevisade jag i måndags när jag fixade vårt första prov (trots många som är i skolan varje dag blev underkända).

Jag är livrädd för att bli utkastad…
Jag vill så gärna fixa detta!
Imorgon är det måndag och en ny vecka väntar, och jag känner mig lite smådeppig av bara tanken 😕Jag försöker tänka positivt, men det är svårt i mitt fall!

Jag har funderat lite på om man skulle prata med någon i skolan om mina problem och kanske hitta någon lösning (t.ex några dagars hemstudier), men vågar inte.
Är så rädd för att skolan ska se mig som ett problem och råda mig att hoppa av 😕

Finns det någon här som kan ge mig något som helst råd eller motivation till att orka med skolan så är jag evigt tacksam!