För att tillägga så känner jag mig lite rädd angående vissa vänner att de helt enkelt tycker att jag blivit tråkig. Som inte vill festa lika ofta och som mer och mer säger nej. 

Vissa i umgänget har en jargong om att man är "tråkig om man bara sitter hemma" och att enda godtagbara anledningen till att man inte vill haka på saker är att man typ får barn. Inte så kul att ha det i bakhuvudet ifall jag blir ännu mer inaktiv…

Helt ärligt livet är för kort för att leva livet så som andra vill ha det. Du ska vara ärlig mot dig själv och lyssna till dina behov. Sedan är det viktigt att din sociala fobi inte får styra över dig och då kanske du får utmana dig själv i lagom doser, men näe man är i ditt tillstånd så tar möten med andra människor mycket energi, vilket du just nu behöver spara till dig själv, så vara rak och säg att du behöver mer egentid just nu och att du uppskattar att de vill träffas, men att du mår bättre av att träffa vänner mer sällan. Ibland får man vara snäll mot sig själv!

#2 Jag håller med dig. Jag har redan så mycket ångest över saker att jag inte behöver ännu en faktor som "tynger ner" mitt liv. Den sociala fobin utmanar jag varje dag då jag har hund som behöver ut fyra gånger om dagen, samt alltid följer sambon och handlar osv. Försöker att träffa vänner då känner att jag vill, men nu har det mer ofta blivit att jag helt enkelt inte känner mig mogen eller vill alla gånger… Men skuldkänslorna fortsätter gnaga.

Det känns bara så taskigt att bara säga nej hela tiden? Särskilt då jag vet att många av vännerna inte har så många andra. Det känns som att jag har något ansvar.

#3 De har även ett ansvar mot dig, annars är det ingen vänskap. En vänskap innebär att man tar hänsyn till den andra och genom livet kommer ni att få anpassa er till varandras "berg och djupa dalar".

Jag håller med silkesnosen, men vill också lyfta perspektivet att den känsla du har av du förändrats kanske också kommer av eventuella mediciner du tar? Det är vanligt att känna sig håglös och lite apatisk av medicinerna. Att man inte har lust att göra något speciellt. Man blir lite dämpad helt enkelt. Och det behöver ju inte vara fel nu, men om du tar mediciner kan det vara bra att komma ihåg att vissa saker du upplever nu beror på depression, men att andra saker också kan bero på dina mediciner. Kram!

En idé. Vet inte om det skulle lätta på pressen för dig.. det får du fundera över, men en idé kanske kan vara att boka in träffar med dina vänner långt i förväg, så att du känner att du får kontroll och inte "tvingas" träffa någon när de vill. Du kan förklara att du gjort upp ett schema utifrån vad du känner att du klarar och att du gärna vill träffa den personen då och då. Då kan ni båda se fram emot det datumet och så blir det inget "tjat" om "när ska vi ses?" där emellan. Om någon vill ses och du har "fullt i schemat" så föreslå ett datum om en månad när det finns utrymme eller så. Bättre att bestämma något kanske än att känna pressen varje dag att man borde träffas. Vet ej om det passar dig men ett förslag i alla fall. Och det gäller ju att inte boka in för mycket, utan stå för det som du känner är hälsosamt för dig.

Jag har varit i samma sits. Ganska exakt samma.

Men, jag hade en bra KBT-terapeut. Som sa just det, att det bara är min hjärna som luras. Och att hela mitt mål med att träffa någon kan vara att just klara av det och se att jag överlever, kanske tom. har ganska trevligt om jag inte går in med några förutbestämda krav.

För att bara tacka nej för det känns obehagligt jämt kommer kanske snarare göra det värre. Känns som att det matar på ångesten.

För oftast var det kanske inte så himla läskigt när man ser på det i efterhand. Det var bara en själv som byggt ihop massa läskiga hinder till varför man inte skulle orka träffa någon just denna dag.

Men nä, man vill inte sitta och älta sitt mående kanske (tänker på de vänner som svarar att "det är bra att prata av sig"). Tycker du har all rätt att säga det. Vill inte prata om det. Men kan ses och prata om annat. 

Kanske en fika på stan eller så är lagom, då är det lätt att själv sätta en tid man minst ska orka stå emot ångest-trollen, och det är lätt att gå därifrån när som helst efter det. Man är inte hemma och måste "be någon gå". Och inte på en aktivitet som kanske "ska" ta en viss tid.

Mitt mål kunde ex vara att gå ner på studentkårens pub. Äta hamburgare och vara kvar till jag kände att "nä, bara för jag går ut och träffar folk måste jag inte känna krav från dem att vara på ett visst vis, det är jag som bestämmer hur jag vill vara och vad jag vill göra". Oftast var det jättejättejobbigt. Men efteråt var jag glad och stolt att jag var kvar och att jag kunde tänka bort den värsta "klumpen i magen" innan jag gick därifrån.  För det är ju inte farligt. Ofta väldigt trevligt. Och har andra krav på att man sk vara på ett visst sätt för man "alltid" varit rolig och party. Synd om dem. Och man ska inte behöva lägga de kraven på sig själv.

#5 Jag tar faktiskt inga mediciner så det är ingenting sådant. Men att jag vill träffas mindre har förstås att göra med min depression och min ångestproblematik. Det var ganska smart att bestämma långt i förväg, kanske får prova det 🙂 Jag undrar bara om kanske kompisen tycker det är konstigt eller löjligt då vi kan bo så nära som en kilometer ifrån varandra… Men det får väl hen ta i så fall.

#6 Ja, det kan mycket väl vara så att min hjärna luras, just det här med att jag blir "rädd" för ett möte eller inte vill träffa en bra vän. Men jag tror också att det har mycket att göra med att jag ändrats som person utöver mina problem. Jag kommer påbörja en behandling mot min ångest snart med KBT så jag antar att vi kommer kunna bena ut vad jag egentligen vill och vad jag vill men inte klarar av.

Om vi säger att jag har en bra vecka så kan jag ändå lika gärna tacka nej, men mer på grund av känslan att det inte känns varken kul eller värt för mig. Att jag hellre går på bio med min sambo eller går en lång kvällspromenad med hunden, eller vad som helst. Jag känner inte lika stort socialt behov längre. Som sagt så har jag många vänner som jag liksom bara "dragit på mig" som jag kanske inte alls känner för att umgås med så mycket, och då spelar det ingen roll hur stor ångestnivån är. Samt att jag trivs väldigt bra hemma och med ett litet antal vänner nu för tiden. Men hur gör man den förändringen utan att halvt behöva "göra slut" med någon?

Annars förstår jag precis vad du pratar om, att det är bra att utsätta sig och att man givetvis många gånger har trevligt om man tar sig iväg. Det med att träffas på ett fik eller dylikt kan ju vara bra. Har föreslagit för en specifik vän som vill ses väldigt mycket att vi kan ses och äta lunch eller fika, men då vill hon mest vara hos henne och jag vill inte vara den som går för tidigt, så det blir inte så himla bra…

Men är det någon (utan problem eller bortsett från sina problem) som har gått igenom en sådan här förändring? Att man var en person som alltid var på att hitta på grejer, festa, hänga, träffa kompisar flera gånger i veckan, till att bli mer trygg i sig själv eller bara uppskatta att vara hemma och umgås ibland? Jag antar att många går igenom den förändringen och att det är en del i att bli vuxen. Vilket jag tycker känns skönt! Största förändringen kommer väl när man skaffar barn eller bildar familj mer ordentligt, men jag känner mig bara mer vuxen och mogen nu och som att jag inte behöver det där. Är 23 för övrigt och har väl varit som mest social och behov av umgänge mellan 12-20 år. Men har alltid samtidigt älskat att vara ensam och pyssla på med mitt egna, vilket jag känner blir starkare och starkare för mig igen…

#7 Okej, vad skönt att du inte har några medicinbiverkningar i alla fall :)

De kanske tycker du är konstig om du bokar långt i förväg, men de tycker väl du är konstig nu med som är så velig och bokar av i sista stund. Kanske bättre att förklara hur du mår, att du jättegärna vill träffas, men hittat på ett upplägg som du tror kan passa dig. Jag tror det är bra om du kan hitta ett sätt att minska den där stressen du känner hela tiden. Annars är ju risken att du blir så uppäten av stressen att du till slut undviker alla vänner helt, och förlorar dem allihop. Bättre att hitta någon mellanväg som du mår bra av.

Jag har varit jättesjuk i sju års tid. Förvisso har jag många bekanta, men jag håller mest kontakt via Facebook och träffar vissa ibland i kyrkan som jag lyckas ta mig till ibland. Ifall jag någon gång känner för att prata med någon i telefon eller gå ut och hitta på något med en vän så vet jag inte vem jag ska ringa. Är typ bara en jag har en sån relation till, för att jag varit för trött i alla år för att ta hand om mina relationer. Det är naturligt och tvunget, men det är inte så kul alltid att alla relationer liksom dör ut. Så vill peppa dig lite också att se värdet i vänner. Även om det till viss del bara känns jobbigt, så är det något du vill behålla in i framtiden. Vilka personer är viktiga för dig? Försök prioritera dem, men på dina villkor. :-)

Jag hade nog också en sån period när jag var yngre då jag inte alls värdesatte vänskapsrelationer, och att det kändes tryggt och bra på något sätt att inte behöva sånt. Men så känner jag inte nu. Jag behöver inte direkt vänner, men vänner ger guldkant på tillvaron. Det är underbart med någon som vill fira dig när du fyller 30, 40 och 50. När du någon gång verkligen behöver någon att prata med är det fantastiskt om det finns någon du har en nära relation till. Vänner är bra att ha. Men tänk efter, vilka är mest betydelsefulla för dig? Satsa på dem, och försök få dem att förstå dina begränsningar, men ansträng dig också då och då. Det är det värt! :-)

#8 #9 Jo, jag har ju förklarat för de allra flesta hur jag mår och därför finns risken att jag avbokar. Men kan ju vara värt att prova boka in lite längre fram 🙂

Jag vill absolut ha kvar mina vänner! Som jag skrev i trådstarten träffar jag gärna 1,2 vänner i månaden. Jag tycker att det borde räcka mer än väl för att hålla en vänskap till liv, särskilt då man blivit vuxen. I skolan och på arbeten (är sjukskriven just nu) träffar man ju vänner hela tiden, men utanför har jag svårt att tro att att man bestämmer träffar med olika vänner flera gånger i veckan. Det är det där överdrivna jag inte orkar med längre. Visst beror det på mina psykiska problem, men jag tycker att man kan hålla vänskaper vid liv trots att man inte ses varje eller varannan vecka, vilket många av mina vänner vill göra.

Så, jag har alltså många vänner och har inte avsikten att bli av med någon av dem, egentligen. Jag känner bara att det räcker för mig att ses kanske en gång i månaden och sedan utöver det prata på telefon eller chatta. Du kanske missförstod mig, för jag har alltså två av mina bästa vänner som jag träffar mest sällan. Dels för att den ena jobbar väldigt mycket och dels för att den andra bor långt ifrån. Hon bor på andra sidan Sverige så vi kan helt enkelt inte ses mer än 1,2 gånger per år. Andra bästa vännen som bor i samma stad en bit bort ser jag en gång i månaden eller mer sällan. Men vi har alltså jättebra vänskaper som inte tar skada av mitt mående, just för att vi inte behöver ses mer ofta än så.

Så, det är alltså inte lika illa som du kanske fick för dig 🙂 För en vänskap ska väl ändå hålla trots att man inte kan ses varje vecka? Det är just det där varje vecka som inte fungerar för mig och som jag inte heller vill ha det. Att träffa en vän en gång i månaden (inte ens det är ju lätt att få att matcha jämt med jobb, barn och annat) tycker jag borde räcka.

#7 Men är det någon (utan problem eller bortsett från sina problem) som har gått igenom en sådan här förändring? 

Jag har gjort det! Det var en jobbig period när jag kände att jag förändrades. Dels hade jag inte samma behov av att träffas så mycket (precis som du), dels upptäckte jag att jag träffade många av mina vänner, bekanta och släktingar av gammal vana, av vänlighet, av plikt m.m. Jag var runt trettio då (är 43 nu) och visserligen hade jag även fått barn också vilket krävde sitt och jag hade mindre tid, men det mesta handlade om en identitetskris och att jag förändrades i en annan riktning än många av dem jag umgicks med. Jag insåg att jag träffade dem mest för deras skull och inte min egen. Det blev vändpunkten.

I inlägg #3 skriver du så här: "Det känns bara så taskigt att bara säga nej hela tiden? Särskilt då jag vet att många av vännerna inte har så många andra. Det känns som att jag har något ansvar."

Jag känner igen känslan. Men nu i facit i handen så kan jag säga att du har ett mycket större ansvar för dig själv och ditt mående än att få dina vänner att må bra. Om du träffar dem fast du egentligen inte vill, gör du dig själv en otjänst som bara bidrar till att du mår sämre och skapar mer ångest.

Jag skulle inte råda dig som fler i tråden gör, att "utsätta dig för" att träffa vänner fast du inte vill. Jag tycker att du är tydlig i dina inlägg att du inte har samma behov av att träffas och att du trivs med att vara för dig själv. Då ska du väl inte behöva jobba bort det här. Mitt råd är istället att fråga dig själv vad du vill varje gång du får någon förfrågan. Tänk inte på vad du tror att de vill, utan var självisk och välj det du känner för. Vill du träffas - gör det! Vill du inte - gör det inte! Låter enkelt men det är et inte.

Det tog mig många år fyllda av skuldkänslor att våga tänka och göra så här, men det var väldigt befriande. Jag är också en person som trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, att bara sitta och läsa en bok eller ta en promenad. Väldigt sällan känner jag för att gå ut. De vänner som jag har kvar i mitt liv, vet och förstår att jag inte behöver träffas ofta. En av dem bor kanske bara två km från mig men vi träffas bara några gånger per år. Så är det med de andra också. Vi träffas några gånger per år och äter middag hemma hos någon eller går ut. Vår vänskap är inte sämre eller mindre värdefull för det. Där emellan kan vi höras via mejl eller sms om vi behöver det. Jag har aldrig skaffat Facebook just för att jag inte vill känna mig "tvingad" till ännu mer socialt umgänge. 

En av mina bästa vänner, som också är min barndomsvän förlorade jag under den här tiden. Det kändes tungt och vi försökte att återuppta kontakt men insåg att vi inte hade så mycket gemensamt längre. Hon vill ut, prata om killar, hänga på Facebook … men jag är inte den person som finner sånt roligt. Allt sånt är helt oviktigt för mig och därför har vi ingen kontakt idag. Det känns helt okej. Människor förändras och många gånger i olika riktningar. Det är en del av livet och det du går igenom kan kännas jobbigt, men när du väl kommit till insikten vad som är viktigt för dig och vilket liv vill just du leva, brukar det kännas bara befriande.

Menar såklart inte att man ska göra något man verkligen inte vill. Men om man nu, som jag uppfattar TS, ändå har en vilja att ha kvar dessa vänner och ses då och då, så kanske det är en bra idé att boka enklare, kravlösa saker så att man just inte bygger upp stora höga trösklar av ångest för att man glömmer bort hur enkelt och trevligt det KAN vara (om man har rätt vänner som inte bara stjäl energi).

Och då bara utifrån ett själviskt perspektiv. Att själv utvecklas och att inte tillåta sig att hamna i dåliga ångestspiraler.

Jag har alltid vari extremt social, men efter utmattningsdepression och lite annat tråkigt med sjukskrivning i några månader kräver det extremt mycket av mig. En period träffade jag ingen alls utom pojkvännen (det är slut sedan ett tag dock. Vilket på sitt sätt är positivt, för det TVINGADE mig att ta tag i allting och att utmana all dum ångest).

Har fortfarande ett mycket lägre socialt behov än tidigare. Är gärna själv hemma och pysslar, ibland många dagar i sträck. Kanske chattar med folk över facebook eller så. Det räcker många dagar. Men Jag har inte längre ångest över att träffa folk när jag väl har bokat något, vilket jag hade extremt mycket för bara ett par månader sedan, och i närmare ett år innan dess. Och jag vet att om jag låter det gå för länge inna jag ser till att träffa någon vän så börjar jag återigen bygga upp ideer om att det är för jobbigt och svårt, och jag får en såndär ångestklump i magen inför varje gång jag "måste" träffa. Tills jag märker att det ju oftast bara är trevligt och mysigt.

Men likaså är det viktigt att acceptera när man verkligen verkligen inte orkar och vill träffa någon vän. Men av rätt anledning. Kräver såklart mycket självreflektion. Att veta om hjärnan hittar på anledningar till att det är jobbigt och svårt eller om det faktiskt är så att man behöver vila och vara med bara sig själv.

Har gjort liknande resa, utan att ha så mycket dåligt mående i grunden. Men, jag tappade lusten att umgås jämt. 

Det har tagit tid, jag var lite otrevlig mot folk till slut, förlorade många människor (som jag inte alls saknar) men jag har aldrig ångrat det. Så skönt att rå om sig själv mer. Nu kanske jag träffar kompisar en eller två gånger i månaden och det räcker gott och väl. Däremellan kan vi chatta lite och prata i telefon. 

Jag sa ifrån, nej jag tycker inte att det är roligt att gå ut längre, nej jag har inte tid med spontana saker längre och tillslut så fattade alla galoppen.

#11 Du beskriver hur jag känner väldigt bra! Och det låter som att du har gått igenom samma sak som jag gör nu. Det betyder ju inte att jag inte vill träffa vänner överhuvudtaget eller sålla bort massa människor från mitt liv, inte alls. Bara det att det räcker så bra för mig att bara ses ibland och framför allt inte varje vecka. 

Ja jag känner ju att jag gör mig själv en otjänst när jag går med på saker jag egentligen inte vill, samt att jag som du inser mer och mer att jag gör saker för att de förväntas av mig eller för deras skull. Jag träffar som sagt vänner för att JAG vill/att vi båda vill också, men det är ungefär hälften av gångerna. Hälften av de gångerna hade jag alltså lika gärna klarat mig utan.

Det är också ett stort problem jag har, att det känns som att folk förväntar sig olika saker av mig. Att jag ska vara den jag alltid varit, att jag ska se ut på ett speciellt sätt (har, eller har snarare haft en rätt speciell stil) och att jag är rädd att jag inte ska kännas trovärdig. Jag vet att många människor går igenom förändringar, på insidan och utsidan, men jag är väl rädd att folk ska tycka att jag blivit tråkig och liksom inte är mig själv längre. TROTS att jag ju nu känner att jag är mig själv… Sorry om det låter krångligt.

#12 Du har helt rätt i att det inte är bra för mig att bygga upp höga trösklar. Det blir ju lätt så om man aldrig träffar människor (vare sig det är familj, vänner eller folk på stan) och det vill jag såklart inte förvärra. Därför tycker jag såklart det är jätteviktigt för mig att se till att träffa vänner när jag själv vill och att inte ångesten ska få stå i vägen för det jag VILL. Men nu är det många saker som jag inte prioriterar lika högt längre… Eller lika ofta, som att ses.

Jag antar att jag kommer få större koll på allt det här då jag börjar min behandling för min ångest och depression.

#13 Ja, alltså det är det jag känner. Att träffa vänner 1-2 gånger i månaden vore perfekt för mig! Det känns nästan som att jag kommer behöva flytta från stan för att ha någonting att skylla på. Låter jättedumt, men vissa tycker att det är en sådan stor självklarhet att träffas ofta bara för att man bor nära varandra. Dessutom ska vi kanske flytta en bit bort snart, så då kanske det hela blir lite enklare…

Vill verkligen inte att det ska gå så långt att jag ska behöva vara otrevlig, men de är ju lika respektlösa mot mig i så fall om de inte kan höra mitt behov.