Vill sträcka ut min hand och krama om din hand. Vill föra över värme, kärlek och trygghet till dig. Vill våga möta din blick utan att vika undan. Du är så stark men ändå så varm, mänsklig och sårbar. Du bär ditt stora varma hjärta öppet för alla att se utan att skämmas. Jag är så imponerad av dig. Dina barn kunde inte ha fått en bättre mamma som älskade dem djupare och starkare än du gör. Med stora starka tassar står du stadigt, redo att slåss för dem du älskar. Men när ingen styrka i världen kan ge ditt barn ny energi och livsgnista tillbaka står du naken och hjälplös. Vill krama din hand då och försäkra dig om att ditt barn är tryggt och att livsgnistan snart kommer tillbaka som jag ju vet att den gör. Istället viker jag undan blicken och ryggar tillbaka. Jag har mött många mammor. Varför berör just du mig så jävla djupt att jag nästan tappar balansen?