Det är tufft lämna sitt föräldrahem och det kan vara svårt bo ensam i början men man skapar sig ett eget liv och mitt liv har aldrig varit bättre än vad det är nu när jag är 40+, har ett underbart liv. Inga barn blev det men jag har en man jag älskar, ett jobb jag gillar, saker jag är intresserad av på fritiden + roliga resor att se fram emot. Livet tar inte slut för att man flyttar hemifrån utan det är då det stora äventyret börjar. Livet går som i en berg och dalbana det blir både bra och sämre tider.

Jag har varit med om flera liknande perioder och jag tror att det är fullkomligt normal att sådanna här tankar kommer då och då i livet. När jag var mellan 17 och 19 var det nog mer existentiellt. Man insåg liksom att man var på väg ut på helt okänd mark, att man höll på att bli vuxen med allt som det innebar. Det var svårare då att se att man hade många års ungdom kvar. Hade lite separationsångest från familjen när man insåg att man snart skulle skaffa ett eget liv. Det va väldigt svårt att tänka sig när hela ens liv var ens familj. Man hade ju aldrig haft något annat. Nu är jag 28, har flyttat hemifrån och kan säga att vuxenlivet är inte så läskigt. Jag har sambo, två bilar, bostadsrätt, hund och allt det som räknas som vuxet. Jag är fortfarande flummig drömmare precis som tidigare. Jag bestämmer själv över mitt liv. Jag har också känt meningslöshet och jag tror att det är helt normalt i perioder också. Det är insikten om att inget är för evigt och i vissa perioder tror jag att vi är känsligare än andra. Jag har bestämt mig för att mitt liv.är liksom bara mitt, jag har inget att bevisa fö någon. Min mening är att leva ett så bra liv som möjligt och ta vara på livet. Det är mitt ansvar till mig själv. Du är inte konstigt eller onormal, dessa känslor kommer nog komma till dig flera gånger i livet. Lyssna på dig själv och Din oro, men försök att inte gräva ner dig. Livet händer, vi kan babara hänga med och göra det bästa av det :)

När jag var 19 år flyttade jag hemifrån. Långt hemifrån. Jag längtade verkligen över att komma ifrån "hålan" där vi bodde, jag ville ut i världen och klara mig själv. Jag åkte nattåg dit jag skulle flytta, och jag låg och grät hela natten!

Jag saknade min familj oerhört och åkte hem ofta. Men det fanns också glädje i att vara själv. Att veta att när man stängde sin dörr så var man helt fri. Det blev svårare och svårare att anpassa sig till en stor familj när jag var på besök "hemma".

Så småningom träffade jag min blivande man och vi bildade familj. Nu är det de som är min familj, även om jag fortfarande tycker om min ursprungsfamilj och vi träffas så ofta vi kan, trots att de fortfarande bor långt borta. 

Våra barn har precis flyttat hemifrån och det har varit svårt och jobbigt. Samtidigt som det är skönt att vi inte behöver ta hänsyn till andra utan kan leva ett friare liv. Vi har som tur är väldigt nära till alla barn och de kommer ofta hit på middag, och ibland för att hjälpa oss med hus och trädgård. Vi står varandra väldigt nära och hjälper varandra så mycket vi kan.
Men de skall i sin tur (antagligen) bilda nya familjer som är deras framtid. Och det är jag glad över, eftersom deras föräldrar en dag är borta.

Jag tycker inte du skall tänka på någon flytt nu. Du kan ju som dina föräldrar säger, bo kvar hur länge du vill. Eftersom det för det mesta är sån bostadsbrist kan det bli längre än du vill också. Men det är tänkbart att du en dag träffar någon som du mest vill vara med, och du önskar inget hellre än att ni skulle ha "något eget".

Så här går livet för de flesta och naturligtvis är det svårt för dig nu att tänka dig att några personer som du ännu inte träffat och som ännu inte finns, skall bli de som står dig närmast en dag. Du kan ju ändå behålla din relation med din ursprungsfamilj och ni kan ha ett nära och innerligt förhållande. Och bara vetskapen att de finns är en tröst och en lisa.
Du kommer att växa och mogna i din egen takt och när du känner dig flygfärdig - så flyg! Du kommer alltid hitta tillbaka till boet, och din föräldrar kommer att vara lyckliga över att du fortfarande vill träffa dem och tycker att de är viktiga i ditt liv.