Jag lider av panikångest och depression och har väldigt lätt att gå in i väggen pga. plugget och blir riktigt deppig. Just nu går jag distans just för att jag har haft så mycket problem med det samt min närvaro pga. min mental ohälsa och läser bara två kurser i taget för att inte stressa igäl mig. Jag får ofta magsår för att jag är så stressad. Om du går gymnaiset kan du alltid ta kontakt med vårdcentralen, kuratorn eller skolsköterskan på skolan.

Även unga människor kan få utmattningssymtom.

Det är ju som du säger, du har  levt under en stor press under lång tid. Inte alls konstigt att du blir sliten och matt.
När man känner som du gör så är det smart att ta hjälp av skolkuratorn för att strukturera upp vardagslivet och få hjälp att prioritera bort onödiga tidstjuvar.
Jag fick massor av bra hjälp av skolkuratorn och även av lärarna. De samarbetade mer för att jag skulle få en enklare skolgång. De planerade inlämningsuppgifter så att allt inte kom på en och samma gång etc.

Sedan fick jag även en lärare som tvingade mig att färdigställa uppgifter som annars gav mig ångest, om vi så skulle sitta kvar på kontoret halva natten.

Så berätta om hur du mår och be om hjälp med strukturen så skall du se att du klarar det. Dessutom är allting roligare när man slipper ångesten.

Jag går just nu en måleri linje inte bästa valetmed tanke på att jag vill bli psykolog när jag gått klart, har bara praktiskt iprincip och det är då jag försöker jobba så hårt som möjligt så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt ..

och går det inte som jag vill så bryter jag typ ihop och gråter iprincip.. :(

har en kass närvaro just nu då speciellt för att magen strejkar totalt :(

asså till och med nu när jag skriver så blir jag stressad.. shit asså pallar inte!

Låter mera som hög stress och ångest + svårigheter att koppla av. Går man in i väggen så slutar man fungera  som människa ex vet inte hur man öppnar dörren, klarar inte av att gå utanför dörren, klarar inte av att gå och handla mat, klarar inte av att umgås med människor etc. Har man gått in i väggen klarar man inte ens av att ta sig till jobb/skola. Man klarar inte av att träffa kompisar, gå på fester etc. Uttrycket gå i väggen används lite för lättvindligt numera.

Det enda jag kan säga är att man bör se till att äta bra mat, inte röka och dricka alkohol, motionera regelbundet (motion påverkar de ämnen i kroppen som påverkar välmåendet), +sova runt 8 timmar/natt. Lära sig stänga av måsten och bara vila sinnet. Inte en massa pillande med mobil och dyl för sånt ökar på stressen man ska banta bort såna synintryck. +Banta bort en massa måsten som inte behövs. Se till så du tycker om dig själv och är glad med alla förutsättningar du fått genom att vara född i detta land, utan svält och krig med möjligheter till utbildning. För att kunna må bra överlag måste man först lära sig tycka om sig själv och vara glad och nöjd med den lott i livet man fått.

+Kanske nån slags avslappningsövningar kan ha viss effekt?

#4 Olika personer mår bra av olika saker, tex. jag blir lugnare av att pilla med mobilen.

 Gör saker du tycker är kul och som du mår bra av och försök koppla bort de saker som stressar dig.

#5 Sant det att vi alla mår bra av olika saker. Däremot kan det finns sådant som lägger på stress på en utan att man vet om det, t.ex. att hålla på med telefonen. Att ständigt kunna nås av olika personer och att ständigt vara uppkopplad till i-net. Det kan sätta otrolig stress på en fast man inbillar sig annat.

Ja du är i riskzon. Jag smällde i väggen vid 24… Det var en del som misstrodde mig, då jag var så ung, trots at jag var ett levande exempel. Du är inte där ännu, så du har möjlighet att förändra ditt sätt att leva och se på ditt liv. Det känns som om du lever med känslan av att allt måste ske nu. Du har massor med år på dig att läsa eventuella betyg för att söka in på psykologiprogrammet. Just nu anser jag att din enda uppgift är att må bra. Du behöver söka stöd i en professionell person och gå och prata med den. Jag anser att det är även är absolut nödvändigt att du känner dig själv, innan du ger dig in i ett yrke där du ska hjälpa andra. Livet är långt, så ta det lugnt och försök att stanna upp. Jag brukar vara observant på om jag ser och uppskattar min omgivning. Har jag sett de vackra träden, lyssnat till fåglarna? Om jag inte har det, är det ett tecken på att livet är allt för hektiskt.

Våra hjärnor är inte gjorda för att utsättas för snabba synintryck och att hela tiden nås, även om man tycker det är lugnande just nu kan det vara det som stjälper i sinom tid. Det är ungefär som att koppla in elektriska apparater till samma elurtag det funkar i början och det är ju kul med alla apparater men ju fler apparater man kopplar in desto närmre kommer man den dag det blir kortslutning. Man har gjort tester som visar att delar av hjärnan går på högvarv när vi håller på med datorer/mobiler +ljuset från apparaterna lurar oss att inte bli sömniga i tid på kvällen = många har sömnbrist utan att kanske veta det.

De allra flesta som blir utbrända på sitt jobb har blivit det för att de jobbar med något de älskar och brinner för och nått man trivs med och tycker om är det svårt sluta göra för att kunna vila ibland. 

Det är bra att bara kunna stänga av mobil/dator och gå ut i naturen titta på blommor mm.  andas frisk luft mm. det är den miljön vi är gjorda för. Vi går snabbare fram än evolutionen vi är ungefär samma människor idag i hjärnan som för 300år sedan då det inte fanns elektriska apparater och dyl.

+Som tidigare skrivits i tråden livet är långt du har gott om tid på dig att plugga. Själv blev jag klar trädgårdsingenjör när jag var 30 och det finns folk numera som är över 40 när de börjar plugga. Man måste inte vara klar vid 25 med allt man vill göra.

Jag har precis kommit tillbaks efter en sjukskrivning för just utmattningssyndrom. Jag vaknade upp en lördagmorgon och kom inte upp ur sängen. Bara grät och grät. Åkte till vårdcentralen på måndagen och blev omedelbart sjukskriven. Hade då kombinerat utmattningssyndrom och panikångest. Var sjukskriven i 4 månader och har precis kommit tillbaks. Anledningen att jag har kunnat komma tillbaks relativt snabbt är för att jag helt bröt med det som satte mig i situationen. Jag sa upp mig, hämtade mina saker en kväll när ingen var på plats och lämnade nycklarna. Fick ett nytt jobb med uppgifter som var helt annorlunda mot de jag gjort innan. För min del kan jag säga att det inte hjälper att ta ett steg tillbaka och försöka vara nöjd med livet. Kroppen fungerar inte. Innan jag drabbades av detta vet jag att jag ändå tyckte att man kunde anstränga sig, försöka ta tag i sig själv. Nu vet jag att känslan av att stå i mitten av en tornado, där alla tankar och ångesten bara sköljer över en utan att man kan hejda det. När gråt kommer som ett slag i ansiktet från ena stunden till den andra och när världen bara drar ihop sig till en tunnel och det enda man hör är sus och brus och sitt eget hjärta som är på väg ut genom halsen. Då inser man att det inte går att rycka upp sig. Mitt råd, gå till en vårdcentral. Blir du inte tagen på allvar, byt! Jag hittade en helt underbar läkare som förstod och lyssnade. Man behöver det, bli trodd och tagen på allvar. Gör det snart så du får hjälp. Är du väl inne i den svängen och du är tagen på allvar måste skolan eller arbetsplatsen göra det som behövs för att du ska kunna komma tillbaks.

jag har inte gått utanför dörren på tre veckor, kallsvettas mår illa och mår kasst när jag ska till affären osv ! 

i morgon har jag dilemmat att jag ska till skolan men funderar att tala om för mina föräldrar hur jag känner och mår och att jag VERKLIGEN inte vill till skolan för jag kommer ju göra allt för att inte åka dit. det vet jag ju redan

ska ringa vårdcentralen i morgon .. får se vad dem säger och hur jag ska gå till väga ! 

tack för alla svar !

Du kan göra studieuppehåll. Se till att tala med dina föräldrar. Det är dags att du drar i handbromsen. Ta hand om dig!

tack ja det ska jag göra!

kan man göra studie upphåll när man går gymnasie?

Jag har inte full koll, men ta kontakt med kurator eller syo. Det brukar gå att ta hänsyn till särskilda skäl. Kanske kan de hjälpa dig att få en anpassad studiegång.

Oki ja det ända som är jobbigt är väll att jag känner att jag aldrig är ledig oavsett om jag sitter hemma eller så .. Mår kasst men vet inte hur jag ska säga till mamma eller pappa att jag tror att jag är utbränd ?:/

Jag har pratat med min syv och ett studieuppehåll går att göra under gymnasiet. Men prata med en kurator eller syv som kan ge lite tips. Ta hand om dig och låt hälsan gå före ❤️

Oki ja det ska jag men henne hur jag ska säga till mamma o pappa :(

Jag tycker att du ska visa ditt inlägg här. Det tror jag säger det mesta!

Kände samma på det jobb jag hade då jag var 20-21. Sa upp mig från jobbet, började jobba i ett stall och plugga istället. Inte ångrat en dag att jag lyssnade på min kropp.