Jag är 24 och kämpar fortfarande, jag antar att hela livet är en strävan i sig vilket aldrig riktigt tar slut. 20 år är ju ingen ålder, jag tror de du pratat med menar när du blir några år till. Men rent generellt sett så känns det för mig iallafall att ju äldre man blir, desto färre saker har man att oroa sig för. Hela perioden mellan 20-30 går ju ut på att stadga sig och skapa sig en grund, det är nog inte förrän vi är mot 30 som det känns som vi kan andas ut någorlunda.

Kämpa på, för när du väl når en härlig tillvaro i livet kan du inget annat än att vara riktigt stolt över dig själv, och just kämpandet gör så att du kan njuta extra när du lyckas. Kram!

ha ha.. jag är 40+ och kämpar också fortfarande, men idag ser jag det som att detta kämpande är just det som är lite vad livet handlar om. Utan att kämpa och tampas med saker växer man inte som människa. Det vore bekvämt att slippa kämpa, men skulle nog snart bli rätt tråkigt och då skulle man få kämpa med det istället.

M a o, man har alltid något att kämpa med! Frågan är snarare hur man ser på det som "ligger i vägen". Ser man det som jobbiga hinder man inte orkar tampas med, eller ser man det som möjligheter och vägar dit man vill? För varje väg har sitt motstånd att ta sig förbi. Vägar blir inte till av sig själva ut ur tomma luften utan dem måste faktiskt grävas, byggas och läggas.. :)

Och även om andra har gått före dig så måste du ändå gräva och asfaltera din egen väg där du ska gå. 

Varje "hinder" är en öppning/dörr/möjlighet till någonting. Finns inget hinder finns heller inget där på andra sidan som man kommer att uppskatta eller värdesätta.

Jag är 34 och känner som du i #0. Håller med tjejs annars i det hen skrev.

Följer

Jag tycker att Stig Johanssons citat är väldigt bra.

Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att de var livet

Ju tidigare man accepterar att det här är livet desto rikare liv kommer du känna att du har!