Du är för sträng mot dig själv!
För vems skull skall du leva upp till vad? Jag har absolut inte haft de stora problem som du har, men kanske snuddat vid. Kände som ung mycket utanförskap, ville bara ha de kläder jag gillade, men det väckte uppmärksamhet. Blev ganska mobbad och illa behandlad av andra tjejer etc.
Som vuxen känner jag en viss frihet i att aldrig ha klivit in i eller blivit beroende av gäng/kotterier, men naturligtvis fortfarande en del utanförskap. Men jag skulle aldrig låtsas vara något jag inte är, bara för att "få vara med".
Med åren blir tack-och-lov de flesta människor mognare och accepterar en mer och mer.

Men - om att ändra ståndpunkt. Från tidiga tonår till sena ungdomsår är vi ständigt på jakt efter vår identitet, vi provar oss fram, hakar på nya saker. Vem är den att döma andra efter det. Bara den som är mycket osjälvständig och rädd håller envist fast vid ett yttre som inte motsvarar ens inre.
Jag brukar tänka att man kan ha dåligt självförtroende, men ändå ha en hög självkänsla i och med att man tar sig själv på allvar och handlar efter sin inre "kompass".

Om du tänker efter så har du säkert under ditt liv stött på människor som inget tycks bita på - de tycks inte bry sig om alls vad andra säger - och till slut blir omvärlden lite mer tillåtande mot dem, men med respekt.
Att däremot visa sig svag och bry sig för mycket om vad andra säger och tycker, det skapar bara makt åt de som vädrar sina åsikter.

Du kanske tycker det krävs för mycket av dig att bara le och säga: -Ja, så tyckte jag förr, men nu tycker jag såhär. Såhär vill jag leva nu.
Jag är en sån person som ofta haft stensäkra åsikter under mitt liv. De har absolut varit noga underbyggda, jag kollar upp saker och ting, men jag har å andra sidan aldrig dragit mig för att ändra åsikt om andra fakta kommit fram. Det har folk respekterat och t.o.m. uppskattande sagt att jag inte har någon prestige.

Om du uttalar att du kräver respekt så får du det i många fall. Att våga gå emot strömmen och bryta normen är värt beundran och respekt - även om många aldrig skulle  erkänna det.

Du känner dig kritiserad och påpassad, men jag skulle tro att det är du själv som är din strängaste kritiker. Det visar du antagligen utåt också, och då blir andra människor likadan mot dig. Det här sker ofta helt undermedvetet och är väldigt subtilt.

Det du ska jobba mest med är att gilla dig själv. Du behöver inte vara världsbäst - men du duger!

#1 Tack för ditt fina svar 🙂 Det är mycket av det du skriver och ifrågasätter som även min psykolog tar upp med mig. Och du har helt rätt - det är jag som är min strängaste kritiker. Min psykolog har delat upp min ångestproblematik/hinder i två delar. Ena delen är vad alla andra tycker, tror och tänker (som jag förövrigt inte har belägg för) och andra delen är mina höga krav på mig själv.

För mig är det så viktigt att vara trovärdig, och det är det jag känner krockar nu med exempelvis veganismen. Sedan har jag tyvärr blivit illa bemött i den del metal-kretsar för att inte vara nog "true". Det är ju bara töntigt, jag vet, men tyvärr har jag fått den skopan skit också. Så jag har som härjat i två "extremare" läger. Veganism, som för mig inte är extremt utan väldigt vettigt, men med personer som är väldigt fördömande och hårda i sin ton, samt en stil där det ska synas hur "true" du egentligen är. När jag redan hade dålig självkänsla pga att jag blivit mycket dåligt behandlad i tidigare förhållanden förvärrade ju bara detta mitt mående. Och det startades liksom en jakt i att vara så trovärdig som möjligt. 

Jag vet ju att det inte är nyttigt att bedöma sig själv utifrån hur andra ser på en. Och jag har ju många i min närhet som bara vill mig väl och som inte alls bryr sig om ifall jag skulle gå rakt åt ett annat håll i livet, så fortfarande jag är mig själv. Men har svårt med det här alltså…

Jag har sagt upp bekantskapen två gånger (båda med tjejer tyvärr) med personer som fått mig att må dåligt och trampat på min självkänsla.
Livet är för kort för att slösas bort på dåliga relationer av alla de slag.
Umgås bara med de som får dig att må bra.

Du är din egen sorts metal - du är din egen sorts vegan/vegetarian! Om ditt sätt att leva inte passar veganism så är du inte vegan helt enkelt. Du kan alltid säga att du av en eller annan anledning skulle vilja vara det , det är din strävan etc.
Men du måste ju inte umgås med militanta utövare av vad sort det vara må.

Har du någon gång spelat teater? Jag har inte gjort det, men jag har lärt mig att spela roller. Ibland "måste" man gå på nån tillställning (i jobbet oftast) som man inte alls känner för, för tråkiga eller för mäktiga människor, ibland blir man nervös. Då tänker jag efter vad min roll är på den där tillställningen. Och så spelar jag den där rollen! Det är inte mitt riktiga jag som är där, bara en roll jag spelar. Jag lärde mig det när jag för många, många år sedan jobbade extra i åldringsvården. Jag blev den person de människorna behövde träffa. Det var rätt nyttigt att lämna sitt egna (trötta. ledsna, olyckligt kära) jag hemma och bara vara professionell. Jag var glad och bekymmerslös på jobbet, och jag blev glad!

Jag menar absolut inte att du skall göra och säga saker som går stick i stäv med dig själv, eller att du skall känna dig falsk på något sätt.

Men för mig var det ett sätt att närma mig den jag ville vara, att provspela och testa hur det kunde kännas.

Jag vet inte om jag kan ge så mycket hjälp just angående social fobi eller dålig självkänsla, mest för att jag inte vet om jag kan säga något som skulle var hjälpsamt ändå.  Men som en vegan som umgåtts en del i veganska kretsar, så kan jag säga att jag inte känner en enda person som skulle döma dig för att du inte kan upprätthålla en vegansk kost just nu! I slutändan handlar det ju om att göra det bästa som du kan, och som det ser ut nu verkar du behöva fokusera på ditt eget välmående först. Det gör dig inte till en dålig människa.

Givetvis så finns det tyvärr många veganer (och andra sorters människor också) som kan vara väldigt oförstående inför andras situationer och jag känner ju inte dina vänner, men det finns som sagt också många av oss som inte skulle se dig som dubbelmoralisk eller sämre på något sätt.

Känner igen mig massor i det du skriver! Haft social fobi sen 12-13 årsålder… Jag har också skyhöga krav på mig själv o oroar/tänker alldeles för mkt om vad andra tycker o tänker om mig. Hjärnan går på högvarv… Önskar jag hade några superråd att ge, men man måste verkligen börja tycka om sig själv och i och med det accepterar man att man är som man är. Det blir mindre viktigt vad andra tycker. Jag utmanar mig själv hela tiden, sånt som är jobbigt utsätter jag mig för i acceptabla doser. Jag märker att jag klarar av mer o mer o blir mer öppen/social.

Alla andra som man tror tänker o tycker så mkt om en själv, de har så fullt upp med sig själva ! Tänk på hur du själv fungerar, lägger du ner en massa energi på att värdera hur andra klär sig, äter o beter sig? Troligtvis inte :) Inte dömer vi varann så hårt heller, det är vi så bra på själva.

Tycker det är jättebra att du träffar en psykolog! Skönt att prata med någon som förstår och du får verktyg att använda i vardagen :)