Ja hur många gånger har man inte fått ett litet hånleende med en kommentar som "vänta du bara, du får se".

Nu har jag blivit så gammal att det lugnat ned sig.

Vi har väl inte riktigt samma " problem"

Vi är unga, 31 & 33 år & har 2 barn. Har alltid velat ha en stor familj men pga livshotande graviditeter blev jag steriliserad vid senaste förlossningen.  Min man får ofta höra, ni kommer skaffa en sladdis sen. Nej, hon är steriliserad. INgen tror på oss efterssom vi är så pass unga.

Klart man får göra hur man vill med sin kropp. Inget fel att adoptera. Absolut inte. Du ska göra det du känner passar dig.

Jag är sjutton och har alltid varit hyfsat säker på att jag inte vill ha barn. Tror jag sa det första gången till mamma när jag var nio-tio år och hennes reaktion var naturligtvis att jag kommer ändra mig. Men vi får väl se. Visst kan det hända att jag faktiskt ändrar mig, men jag tycker ändå det är tråkigt att folk antar det. Finns ju trots allt både män och kvinnor som aldrig vill ha barn, och det är ju inget fel med det. 

Har även hört några gånger att man "kommer ändra sig när man är gammal och inte har någon som tar hand om en". Så jag ska skaffa barn, bara för att inte vara ensam när jag är gammal? Är inte det en ganska självisk anledning att skaffa barn..?

Jag förstår inte vitsen med att tvärsäkert säga vad man vill i framtiden. Oavsett om det gäller skaffa barn, köpa hus, jobba inom nåt visst yrke. Ja alla lite större beslut. Varför inte bara säga "som det känns nu så ska inte jag ….".

#4 Då tycker vi olika angående det, helt enkelt. :) För jag är tvärsäker på mitt val på grund utav flera anledningar som faktiskt inte kommer ändras i framtiden.

För generellt sett vill kvinnor ha barn (det är ju en biologisk grej) och många har svårt att greppa att alla inte är likadana! Man ska dock inte glömma att många faltiskt ändrar sig, och vissa kanske bara känner folk som ändrat sig och vill ha barn!

#4 Jag har sedan tonåren alltid varit tvärsäker. Av flera olika anledningar.

#5 jag som närmar mig 50 har sett många tvärsäkra människor ändra sig om alla möjliga saker. t.ex. Att definitivt alldrig vilja ha barn, definitivt vilja bo i stan, verkligen inte vilja bli sjuksköterska som sin mamma, absolut inte vilja ha körkort, politisk övertygelse, o.s.v o.s.v För mig är tvärsäkerhet i många fall mest av allt ett tecken på att man är ung o grön och tror man kommer vara samma person när man ör 40 som mär man är 20. Observera att jag uttalar mig väldigt brett och generellt nu, inte om en individ. En individ kan t.ex ha något hälsoskäl som väger tungt. jag har flera kompisar utan barn och som passerat barnafödande åkdern. Samtliga har berättat att de i ungdommen nog föreställde sig att de någongång i framtiden skulle skaffa barn men av olika anledningar har det inte blivit så. En nära kompis var mycket tvärsäker med att hon inte skulle ha barn och hon trodde jag hade rätt faktiskt, för hon var verkligen totalt ointresserat. Tills hon fylld 37 och plötsligt ändrade sig. Hon var f ö nära att dö i havendeskapsförgiftning, det var rätt mycket tur o slump att hon inte dog, så det blev inget syskon.

#4 Jag brukar säga "jag tror inte jag vill ha barn", istället för "jag är säker på att jag inte vill ha barn", just för att jag vet att det finns en chans att jag ändrar mig. Men reaktionen hos folk blir lika, och det är just det som är så irriterande. Folk är fortfarande lika stensäkra på att jag kommer ändra mig, och känner att dom har rätt att påpeka det för mig. Gärna med lite lätt nedlåtande ton. 

Och även om jag vore helt säker, så förstår inte jag varför folk känner att dom behöver ifrågasätta det. Jag har aldrig hört någon svara "jo, men det kan ju ändra sig" när en tjej säger att hon vill ha fyra barn. Om man anser att folk inte kan vara säker på hur dom vill leva i framtiden, borde man ju ifrågasätta båda?

Precis som #9 Säger. det handlar om att det är ett onödigt fenomen att folk ska säga emot en. Jag menar inte att det kommer ändras på något vis, det kommer alltid ske och det får en stå ut med. 

Ja, folk kan ändra sig i framtiden. Men det betyder inte att en måste berätta det för dem.  Mår en bra med dom framtidsplaner en har, så gör en det.

Jo tack.. Får höra det jämt och ständigt tycker jag. Är 23 år och är helt stensäker på att jag inte vill ha barn överhuvudtaget och har varit det länge. Ändå får man höra från alla håll och kanter att jag visst kommer vilja det sen..
Barn passar inte in i mitt liv helt enkelt.

Fick höra det rätt ofta av alla möjliga innan jag steriliserade mig när jag var 35.

Jag tror att det enklaste är att förvänta sig att få denna typen av kommentarer från alla möjliga olika människor. Man kan ju inte ändra på alla andra, så lika bra att förvänta sig att människor har svårt att förstå ens övertygelse och beslut. Då tror jag man kan ta olika kommentarer mer med ro och helt enkelt svara något lugnt och övertygat. Man behöver ju heller inte övertyga folk om hur fast man är i sitt beslut. Blir de inte övertygade är det väl deras problem. Säg till dem att du inte vill prata om det om det behövs. 

Det finns nog väldigt många olika exempel på där personer med "avvikande" övertygelser blir ifrågasatta av allt och alla. Lika bra att vänja sig och acceptera läget. Annars får man ju ödsla massor med energi på att bli irriterad och förvånad.

Men när folk säger att ni minsann kommer att ändra er, kontra med något sånt här: "Kan du säga vilka hästar som kommer att vinna imorgon? Jag tänkte att du borde veta eftersom du tydligen kan se in i framtiden"

#13 Jag tycker aldrig att man ska förvänta sig och acceptera att andra ifrågasätter mina val eller tror sig veta bättre.

Jag har aldrig velat haft barn och det har jag vetat tvärsäkert ända sen jag var åtminstone tonåring, säkert tidigare än så.

#14 Haha, det ska jag faktiskt försöka med! Sarkasm är mitt andranamn.

#15 Jag håller helt och hållet med dig. Förändring kan ju inte ske om man inte säger ifrån.

Klart man kan ändra sig, men det betyder inte att du kommer göra det. Jag avskyr verkligen också sånt där tjat! Och jag är ändå en av dom som alltid "vetat" att jag vill vara gravid och föda ett barn mitt eget kött och blod. Och jag kan inte förklara varför, jag bara känner så. Min bästa vän däremot är tvärtom, vi gick i samma klass i gymnasiet (nu är vi 30) och hon sa då och säger fortfarande att hon inte är intresserad av barn. "Kanske om några år". 

Adoption är inte någon enkel grej man gör bara sådär, men det är inte bara att bli gravid heller, eller att bära och föda sitt barn.

Jag tror att många har svårt att greppa det för att de flesta idag fortfarande ser barnafödande som meningen med livet. Man kan ha ett drömjobb, bästa maken, massa pengar men "stackars dem som är barnlösa". Och ja, för det mesta blir väl föräldrar överlyckliga om de får barn. Många får längtan efter barn vid en viss ålder/tidpunkt i livet. Deras liv har äntligen fått en ny mening. Jag tror det sitter biologiskt i majoriteten hos oss. Men det är sorgligt att alla inte kan förstå att alla inte har samma mening i livet. Jag tror det också är en biologisk faktor. Att fortplantning sitter i benmärgen och därför tycker vi det är "konstigt" med de som inte vill fortplanta sig. Men alla är vi annorlunda och tur är väl det!

Det där med att många säger att "du kommer att ändra dig ska du se" är en sån onödig kommentar, vad ska den tjäna till liksom. Jag har fått höra såna kommentarer många gånger genom åren men jag har inte brytt mig. Nu fyller jag 40 till våren och kommentarerna har (äntligen!)  minskat kraftigt. 
Jag är ointresserad av ett liv med barn och barnsuget kom aldrig för min del. Det är folk som inte förstår det som har problem, inte jag 🙂

Har inte läst alla kommentarer, men vill själv inte ha ''egna'' barn, då jag har en sjukdom som går i släkten från mor-dotter, så jag har valt att jag ska adoptera när den tiden kommer, med tanke på chansen att få en dotter är 50-50, och varje gång jag säger det till folk blir DOM nästan stötta över att JAG inte vill ha barn, och ska börja ifrågasätta, ibland blir man less på att folk inte kan acceptera ens val.

Jag har aldrig velat ha barn och har således inga.  Nu är jag 35 så det var ett par år sedan jag senast fick höra att jag kommer att ända mig. Jag har vetat i stort sett hela mitt liv att jag inte kommer att skaffa några barn och det har många haft svårt att acceptera.

Något som jag däremot får höra nu är att jag har hundar istället för barn. Det är lika fel som att säga att jag har hundar istället för katter. Jag har hundar för att jag vill ha det och jag har inga barn eller katter för att jag inte vill ha det. Det handlar inte om istället för

Jag resonerar lite grann som TS. Jag är absolut bombsäker att jag av flera skäl inte vill ha och inte kommer att skaffa biologiska barn. Det är en kombination av olika hälsoskäl, det faktum att jag bär på en genetisk sjukdom och att jag helt enkelt inte vill och aldrig har velat samt en del annat. Adoption är jag däremot öppen för i framtiden. Trots det så har jag fått höra ständigt att jag kommer att ändra mig Osv. Jag måste ständigt försvara mig när det kommer på tal vilket är skitjobbigt. Även läkare (gyn) som är insatt är helt övertygad om att jag kommer att vilja ha barn i framtiden (för det vill de flesta). Gör det mig till mindre kvinna att inte vilja ha biologiska barn? I samhällets ögon känns det faktiskt så.

Jag är väldigt säker på att jag inte kommer skaffa biologiska barn pga. att både jag och min fästman har massa olika genetiska sjukdommar. Jag skulle aldrig vilja utsätta en annan människa för det. Därav tror jag också att jag kommer sterilisera mig när jag blir äldre. Även om jag skulle ändra mig och vilja ha ett biologiskt barn skulle det inte vara snällt på barnet pga. alla sjukdommar och besvär det skulle ha. Jag har alltid viljat ha barn sen en ung ålder och jag vill adoptera men skulle det inte funka så accepterar jag hällre att det inte är meningen för mig att få barn än att föra ett sjukt lidande barn till välden.

Jag tror att det hör till då man är ung. Precis som andra livsval- t ex lägenhet/villa, körkort/busskort, singel/sambo, jobba/studera senare osv. 

Man har ett helt annat tänk då man är tonåring, då man är 20+, 30+ och 40 +. Även om man vet då, så finns ju alltid chansen att man ändrar livsval efter vägen pga erfarenheter och möten med människor. 

Jag skulle t ex aldrig bo i villa (uppväxt i lägenhet), nu bor jag i radhus och stortrivs. Fick ett barn vid 20 och skulle inte ha fler, nu är jag gravid igen - 16 år senare. Skulle absolut flytta tillbaka till min födelsestad - nu är jag långt ifrån säker 10 år senare. osv.

Tror inte att just "barnfrågan" är det viktiga, utan att det ingår i en rad livsval man kan ändra sig om.

Det är så störande när folk liksom nästan ska bestämma åt andra att just "skaffa barn" är typ meningen med livet. De tycker gärna att det ska vara nåt sånt här: Gå gymnasiet (minst), fixa körkort, skaffa jobb, flytta ihop med partner, skaffa barn. Slutmålet och meningen med livet är att skaffa barn liksom! Och gör man inte allt detta är man misslyckad. Hallå, det finns andra vägar att gå också om man hellre vill det, men synd att du inte fattar det! Btw tycker jag att adoption är ett jättebra val, man hjälper ju ett barn som redan finns i världen. Korkat att då kontra med "du kommer vilja ha biologiska barn sen".

Du vill ha barn men inte så kallade egna barn, vilket jag inte ser några problem med.  Du har stora planer på att adoptera men då hoppas jag också att du vet hur svårt det egentligen är att adoptera.

En gång i tiden var jag störtsäker på att jag skulle visst adoptera barn och inte skaffa egna. Sen fick jag veta hur svårt det egentligen var att adoptera så jag har gett upp den drömmen.

Visst kan människor ändra sig! Jag vet ju av människor som har så velat ha barn för att senare i livet kommit fram till att de inte vill ha några barn i allafall. 

Edit: Jag vet av ett par, inte så många faktiskt. Jag tror det är tämligen ovanligt att det brukar vara tvärtom men det händer ju tydligen!

#27 Absolut, jag vet att det är svårt, men när tiden väl kommer så kommer jag lägga all energi jag har på att göra just det, eftersom jag redan nu är så dedikerad till det. 

Fast som jättemånga i denna tråd säger så "kan man ändra sig". Det kommer aldrig ske att jag ändrar att jag vill ha biologiska barn, men jag vågar säga att det kan hända att jag ändrar mina tankar på adoption.

Blev upprörd över en annan sak också :P Dom som säger så får det ju att låta som om ett adopterat barn skulle vara mindre värt än ett biologiskt. Skäms på dom!

Jag håller med. Jag vill jätte gärna ta bort mina äggstockar men då får jag höra av både förälder och läkare att: du kommer vilja ha barn sen. Nej det vill jag inte jag vill inte få ut en hel människa i min vagina skrikandes och vridande i smärta nej tack jag älskar barn det gör jag verkligen men skulle aldrig vilja ha egna och jag som är så ung får höra det där med vänta bara, du kommer vilja sen och bla bla bla.

Även om det är fräckt av folk att påstå saker och tro saker om en, så är det ju ändå så att man ändrar sig om många saker i processen att bli vuxen. 

 Jag var också så säker, inga barn, kanske adoptera men absolut inte biologiska barn, sen skulle jag göra det och det men aldrig ditten och datten. Är inte länge sen jag sa att jag inte ville ha barn alls, aldrig att jag skulle gå igenom en förlossning. Nu sitter jag här, 33 år, gravid och glad över det och glad att jag gjorde ditten och datten. 

Ser inte alls poängen med att säga saker tvärsäkert då man är 21, eller ens 28 eller 45 för den delen. Vad det än handlar om, alla ändras. Att säga tvärsäkert är bara ett sätt att försöka tvinga in sitt framtida jag i ett speciellt tankemönster. Om jag säger det här tillräckligt många gånger, till alla jag känner, då måste det bli så för jag kan ju inte ändra mig nu när jag sagt det till alla… 

Så, ja det är tråkigt att folk ska anta en massa saker om en, men samtidigt så lär alla av sina egna erfarenheter. Vi människor är inte så olika i det grundläggande som man gärna vill tro.

#31 Poängen med att säga saker "tvärsäkert" är för att ingen annan än Jag bestämmer över Min kropp, och det ska folk respektera var i sig de gillar att en är tvärsäker eller inte.

#32 Jag har varit på samma plats. Sen växte jag upp och insåg att det inte går att säga tvärsäkert om något i livet, vad det än handlar om. Mao, ingen poäng. Du kanske vill ha barn sen, kanske inte, det ska andra människor skita i. 

Du säger lika tvärsäkert idag som vi alla gjort när vi var yngre. Jag säger inte att jag ogillar/ gillar tvärsäkerheten, bara att det inte finns ngn poäng med det. Självklart bestämmer du över din kropp.  Ingen bestämmer något över dig bara för att de tror ngt, det har du fått om bakfoten.

#33 För _mig_ finns det en poäng med att vara tvärsäker. Jag förstår precis vad du menar, jag förstår precis vad du försöker få sagt, men jag håller absolut inte med.

#33 Det är sant att andra ska skita i hur vi väljer att leva våra liv.

Men jo, man kan vara tvärsäker i barnafrågan.

Vissa saker i livet kan en vara tvärsäker på, av flera anledningar. Att kalla det "Poänglöst" är, i mina ögon, en aning respektlöst då en inte riktigt vet vad personen en säger det till faktiskt gått igenom och vad personens anledningar till att vara tvärsäker på är.

Grejen är ju den ( i mitt fall iaf) att det är ju dom andra - släkt, vänner, svärföräldrar osv som uttryckt sig tvärsäkert att "du kommer vilja ha barn en dag, vänta du ska du få se"

Och då känner man sig överkörd. Det är inte bara det att dom menar på att jag kan komma att ändra mig. Utan dom är tvärsäkra, jag kommer att få barnlängtan för det är livets gång att det blir så en dag.

Nu är jag emellertid närmare 40 än 30 så det har lugnat sig från flera håll.

#37 Väldigt bra sagt. Som någon nämnde tidigare i tråden så är det en sådan press på att kvinnor "ska" vilja ha barn.

Jag ville inte ha barn innan, men senaste har jag ändrat mig mer och mer, och skulle kunna tänka mig det när det är rätt tid för det, är 24. Så alla kan ändra sig :)
Vill dock inte föda, är väl det som främst spärrar mig, alla nålar, smärta, ev kräkningar under graviditeten mm xD

Jag gissar att det är vanligast att man ändrar sig från tonåren och upp till 25 års ålder. Jag har en väninna som ändrade sig efter att hon fyllt 30 och gick in i ett nytt förhållande. Jag blev lite förvånad i hennes fall. Hon hade alltid varit så säker på att hon absolut inte skulle ha barn och jag trodde inte det skulle förändras faktiskt.

I mitt eget fall skulle jag bli väldigt förvånad om jag plötsligt började längta efter barn. Jag är ju ändå över 30 nu och har en sambo som närmar sig 40 och han vill inte heller ha barn. Men ja - man ska väl aldrig säga aldrig men det känns väldigt långsökt faktiskt.

Jag har hela mitt liv haft en grym barnlängtan och har aldrig varit rädd för att råka bli gravid då det skulle bli välkommet. Nu senaste året dock har jag börjat gå åt andra hållet. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli bered på att "ge upp" mitt liv för att ta hand om någon annan. Jag har så mycket jag vill göra som jag inte kan göra om jag skulle ha barn. Så jag tror inte jag kommer bli redo för barn alls nu när jag har så mycket planer för mitt liv där det inte går att involvera familj.

En fd kollega till min mamma vill inte ha egna barn. De har adopterat två tror jag. Deras största anledning är att varför ska de sätta fler barn på denna jord, när det finns så många som har det illa ställt?

En fd kollega till min mamma vill inte ha egna barn. De har adopterat två tror jag. Deras största anledning är att varför ska de sätta fler barn på denna jord, när det finns så många som har det illa ställt?

#35 Håller helt med, man kan visst vara tvärsäker i barnfrågan. Det är väl (ofta) dom som inte är det eller dom som vill ha barn som inte kan förstå en sådan känsla för en sån sak.

Känner igen det där lite om att folk pratar om att man ska skaffa egna barn. Jag själv tycker dock inte om små barn… Jag känner mig konstig och obekväm omkring dem och känner inga känslor överhuvudtaget när jag fått hålla i dem. Har till och med avbrutit kontakten med vänner när de blivit föräldrar för att jag känner mig obekväm med att ungen är med överallt. Låter kanske helt hjärtlös men kan inte hjälpa det…:/

Jag vet inte riktigt varför det är så då djurbebisar i form av hundar,katter, kaniner etc. blir jag som helt berusad av moderskänslor när jag får krama och ta hand om.  

Kan inte riktigt förklara det kanske när jag träffar rätt person kommer jag ändra mig och det kommer att kännas rätt, det har ju gjort det en gång förut då jag trodde ett tag att det skulle resultera i ett barn då jag älskade mannen så otroligt mycket att jag skulle älska hans (och mitt) barn lika mycket. Men skulle helt klart vara skönt att slippa tjat om att det snart är dags (är 25 så nog finns det tid kvar!)

#42 Ja det är bra om man kan och får adoptera helt klart.  På gott och ont är det väldigt hårda regler och oftast lång väntan.

#31 Det är inte ofta jag orkar bry mig om att bli upprörd av något som någon skriver här men du lyckades. Så otroligt respektlöst av dig att förutsätta att andra skulle ändra åsikt gällande barn bara för att du har gjort det. Det handlar inte om att tvinga in sig själv i ett tankemönster utan det handlar om att man själv känner sig bäst.

Det finns bevisligen människor som ändrar sina åsikter gällande barn och det är det  inget fel i. Felet är när andra inte kan respektera om någon säger att de inte vill ha barn. Hur svårt är det att säga : Det är ditt val och nöja sig med den kommentaren.  Att säga att någon kommer att ändra sig visar bara på brist på respekt för en annan människas åsikt

Alla ni som har eller kommer att skaffa barn, ni kommer ångra er en dag var så säkra!!

Nä just ja, så får man ju inte säga, man får bara säga att vi frivilligt barnlösa kommer ändra oss.

#48 - Onödig kommentar tycker jag, är det någon här som har skrivit att ts kommer ångra sig? Det tror jag inte, KAN ångra sig ja.

Vi alla KAN ändra åsikter om saker och ting, det händer ju hela tiden. Om vi inte skulle kunna ändra oss så skulle det vara väldigt tråkigt och nu menar jag i allmänhet och inte gällande barnfrågan. Men visst kan vi också hålla fast vid något utan att någonsin ändra oss. Varför är det så svårt att förstå, egentligen? 

Men vad är det för farligt med att inte vilja ha barn? Det undrar jag. För just nu verkar det vara en dödssynd att inte vilja ha barn. Kan folk förstå att vissa människor inte ska ha barn? Det finns personer som aldrig borde få skaffa barn och fint är det om det finns de som förstår det själva, oberoende vad det kan vara för orsak bakom. Vi ser HELA tiden människor skaffa barn och sen behandla dem som skit. Tänk om flera människor kunde låta bli att skaffa barn. 

OBS! Nu menar jag ju inte att alla ni som inte vill skaffa barn skulle vara olämpliga föräldrar men oftast är det ju så att om man inte gillar barn så kanske man inte behandlar dem så bra heller. Det har jag fått se alltför många gånger tyvärr.

#48 Det är ju det som är lite hemskt, att det finns en del som ångrar sig😕Även om det är ovanligt att erkänna det.

Jag undrar varför andra har att göra med ert val av barn egentligen… Vill ni inte ha barn ska de väl ge blanka fan i det? Vissa människor som alltså ska lägga sig i andras val….

#47 Har du läst vad jag skriver? Jag förutsätter inte att alla ändrar sig, vart står det? Jag skulle heller aldrig säga till ngn rakt ut att de kommer att ändra sig. Jag säger bara att det inte finns ngn mening att säga ngt så bestämt om sitt framtida jag, om vad det nu må vara, för att man kan ändra sig om allt här i livet. Ditt 21 åriga jag kommer inte tänka och känna som ditt 42åriga jag. Det handlar inte om hur bra man känner sig själv eller inte, det handlar om att alla förändras genom livet. När vi är unga är vi svartvita i vårat tänkande, när vi blir äldre har vi fler nyanser och gråzoner. Tonåringar är sjukt säkra på sina åsikter, om allt och tvärsäkra på att de kommer fortsätta vara precis så. Alla som blivit vuxna vet hur mycket man förändras. Jag pratar generellt, inte om barn nu. Men, att stå och säga att jag ska ALDRIG när man är tonåring, ja det är svårt för de flesta vuxna att ta det på fullt allvar. För vi har alla stått där och sagt exakt samma sak.

#54 Grejen är att det blir lite "Du förstår när du blir äldre"-attityd över det hela, vilket är en aning nedlåtande. Och att man inte blir tagen "på fullt allvar" är ju hela problemet.

Ja det kan låta en aning nedlåtande, observera att jag pratar generellt och inte bara om barn. Men, det är samtidigt helt sant det jag säger. Alla, och jag menar ALLA, vuxna människor har varit i exakt den situationen. Vi har alla sagt att vi ALDRIG ska göra ditten eller datten och vi har alla varit 500% säkra på att vi aaaaaldrig kommer att ändra oss. Jahapp, sen stod vi där som fån, allihop, och fick ta tillbaka det vi sa. Mao, alla vuxna har lärt sig att man ändrar sig, om väldigt mycket, när man växer upp. Det är inte nedlåtande, även om det låter så, det är bara livserfarenhet. Sen är det en liten del som inte ändrar sig om barn, en annan del ändrar inte sina politiska åsikter, andra ändrar sig inte om något annat. Vissa stannar kvar på barrikaderna hela livet, de flesta gör det inte. 

När det kommer till barn så finns det en anledning att man inte får ex sterilisera sig innan 25. Dels en fysisk aspekt, men även en psykisk, att många ändrar sig. 

Sen att vissa har sjukdomar osv som gör att det är direkt olämpligt att skaffa barn och är vuxna att inse det tidigt, det är en helt annan sak.

Jag har hört detta SÅ ofta.

Jag ville kastrera mig redan när jag var 16 och även om det inte är gjort så känner jag samma nu som 28. Jag vill ALDRIG ha barn. Folk verkar ha svårt att greppa det.

Samma med om man säger att man är homosexuell eller annat. "Det går över, det är bara en fas, du har bara inte träffat den rätta än"

Nej, jag är inte som du, fatta. -_-

Kan det inte vara en gammal kvinnosyn att alla kvinnor vill bli mödrar? Att man inte är en fulländad kvinna förrän man fått barn?

Tror det sticker i ögonen på många fortfarande att kvinnor idag ger sig in i "männens välrd" med studier, karriär osv. Att man kan vara alldeles nöjd med livet utan att någonsin få barn?

#58 så tror jag definitivt det kan vara!

Min lillasyster har alltid sagt att hon inte vill ha barn, och det tycker jag är helt ok. Om hon en dag skulle ändra sig är det också okej, men jag tror inte hon kommer göra det.

En kompis bodde ett tag i vår kära hufvudstad för att plugga. Alla hennes kvinnliga klasskamrater blev väldigt - ska vi säga uppmuntrande - när hon råkat säga att hon inte tänkt ha barn på ett tag. Hon fick höra saker som; du ju måste skaffa barn snart, du har ju åldern inne, inte gör det något att du inte har kille nu för du kan ju skaffa sen. Hon har alltid velat ha barn, men stressen de lade på henne gjorde ju inte att hon skaffade barn fortare eller gjorde henne mer peppad.. bara stressad och olycklig. 

Och jag känner samma när min släkt nu har börjat ligga på mig om det. Även fast vi aktivt försöker skaffa barn känns det väldigt inkräktande att de kommer och tycker till fast de inte är ombedda.

Det är verkligen inte roligt när folk kastar ur sig hur som helst att man kommer ångra sig, jag har aldrig haft viljan att ha barn sen kommer min mammas sambo och trycker på "när kommer du göra barn då?" eller "nu är de ju dags att börja tänka på att skaffa barn eller hur?" eller "är man singel blir de ju inga barn heller" jag har sagt att jag inte vill och att de är mitt beslut, han accepterade de en gång men han är lite senil så han började tjata igen om barn.
Jag kände så redan när jag var 12 att jag inte ville, mina tjej kompisar prata om deras framtida barn, jag fick hitta på bara för att vara med i konversationen, då tjatade min mamma under en tid att jag kommer ångra mig, men jag har fortfarande inte ändrat mig och de har hon accepterat och höll med att alla vill helt enkelt inte.