Jag flyttade när jag var runt 19-20 år, dock tillsammans med sambon men kände ändå oro osv första månaderna, allting kändes konstigt med att inte bo hemma längre. Liksom eget ställe som allting ska fixas i. Nu bor jag "Bara" 6 mil från mina föräldrar men långt nog för min del.

Visserligen pluggar inte jag, men jag kände likadant, och gör fortfarande det emellanåt när det är något som är jobbigt.  Och då bor jag bara 10min från mamma och pappa😃 det känns lite kymigt i början, bit ihop och ge det lite tid, det blir bättre! man uppskattar fördelarna med att bo ensam efter ett tag.

Det är nog ganska normalt att man känner så första perioden, då man alltid är van att någon är hemma/kommer hem.
Man delar upp hushållssysslor med mera.

Ge det lite tid så tror jag nog att det blir bättre!

Jag hade inte råd att flytta hemifrån förrän jag var 25. Jag var nog så pass redo att flytta så jag kände aldrig saknaden. Jobbigast var då jag skulle studera i Stockholm. Då var jag så ledsen. Telefon finns så det är bara ringa. Sen tror jag mycket är en undermedveten stress som släppt hos dig

Min syster flyttade hemifrån för ett år sedan, och första dagarna ringde hon mig eller mamma flera gånger per dag för att hon saknade oss så. Sen när plugget började och hon började träffa nya vänner så blev det bättre. 

Så jag tycker det låter normalt. Försök att inte tänka på det, distrahera dig med något annat. Det är klart det blir en väldigt stor omställning i början.

Nu har jag inte flyttat hemifrån än, men kan tänka mig att jag nog också skulle kännas mig väldigt rädd i början. Kanske du kan ringa en kompis som kan vara hos dig? eller ring och ha ett långt samtal med någon? Eller ring hem till familjen? de kanske kan vara med dig någon dag också, Så du inte känner dig så ensam. 

Det löser sig nog, testa en månad eller två och känn efter. Om det verkligen inte fungerar så kan du ju alltid flyta tillbaka. Men jag tror att det kommer att kännas bättre efter ett tag :)

Tack för alla fina svar :)
Jag förstår bara inte varför jag har gett mig in i detta! Min syster flyttade hemifrån för något år sen så jag blev nog lite frestad av det…
Men inte ens när jag var här på visning så kände jag "Här vill jag bo".
Jag fick boendet på bara ett par dagar (ingen kölista), det var billig hyra och 40 minuter från skolan. Jag tänkte aldrig igenom mitt beslut ordentligt utan bara skrev på kontraktet :(

#7 du kommer lugna dig. Att bo i min egna lägenhet var inte så farligt. Men när man skulle ut till okända ställen var det bara blä. Du kommer snart känna ett flow. Men gör du inte det så flytta hem.

Ibland klickar det ju inte direkt, det kanske ändå blir så att du om ett tag är supernöjd med ditt beslut. 

Försök hålla dig sysselsatt, kanske fundera på hur du vill inreda, vad som behöver köpas, fönstershoppa kanske. Eller om du inte vill tänka på flytten alls nu så hitta på något annat, spela ett spel, se en film, läs en bok, lyssna på musik och rita eller vad du nu tycker om att göra :)

Det är helt normalt att man känner sig ledsen och längtar  hem (eller till sin gamla miljö)då man flyttar eller börjar ny utbildning eller nytt jobb. Det tar lite tid att vänja sig för nya saker för många människor. Även om man är bra mycket äldre än dig.

Tack allihopa :)
Får tyvärr ändå meddela att jag i skrivande stund sitter hemma i mitt gamla hus…
Ska bli här över natten och hämta nya krafter!

11# Det gör inget om man har hemlängtan och känner sig ensam. Men den kursen du ska gå kommer ge dig nya bekantskaper som kommer göra det lite lättare att vara där. 

När du känner dig ensam så är dina nära och kära bara ett telefonsamtal bort. 

När jag flyttade hemifrån så flyttade jag ihop med min sambo, men jag kunde ändå känna emellanåt att jag ville hem till mitt gamla rum i huset och sova där. Och ibland åkte jag också dit och sov där. Det tar ett tag att bygga en ny trygghet i ett nytt hem. 

men det kommer, fokusera på andra saker och på att gå i skolan och fixa den där kursen så ska du se att det kommer kännas bättre =)

#11 jag tycker inte att det är ett misslyckande! ditt nya boende finns kvar, så det låter bra att du är hemma hos dina föräldrar och hämtar lite nya krafter :)

Som skrivet, ge det tid. Det är märkligt att komma till ny plats som doftar nytt, ingen som ropar, ingen att äta med osv. Fast då Du börjat skolan och fått umgänge, så kommer hemmet kännas annorlunda, på ett bra sätt. Sedan att Du vill "hem" igen är förstås positivt. Det känns tryggt. Jag flyttade, eller flydde då jag var 16 o kände mig så fri i min lägenhet.

Det kommer kännas bättre! Lovar! Jag kände exakt samma när jag flyttade hemifrån för att plugga på gymnasium. verkligen exakt samma! Men det blev bättre, och en tanke som lugnade mig var att familjen alltid finns kvar där "hemma" och att man ALLTID kan ångra sig och flytta hem igen. Det kommer ordna sig, så fort du hittar några schyssta klasskamrater kommer du inse att "FAN vad gött att kunna bjuda hem människor till mitt egna hem!". KRAM. Ta några djupa andetag.

Allt är nytt och din tidigare säkra och vardagliga tillvaro har rubbats - självklart är det läskigt och man är orolig, förändringar är skrämmande!
Men det går över, just nu är allt du känt till innan nytt och otäckt på ett helt annat sätt än innan. Men när du börjar få in dina nya vardagliga rutiner och fått landa ordentligt så kommer det kännas mycket bättre 🙂

Och även om din familj är flera timmar bort, så kan du snabbt nå dem med ett telefonsamtal - du bor ensam nu, men du är inte ensam. Din familj finns fortfarande där även om ni inte är under samma tak 🤗

Så oroa dig inte, försök att fokusera på att hitta dina nya rutiner och landa i ditt nya hem. Och gråta får man göra så mycket man vill, finns inget fel med det 🌺

Varför vill du hem igen till dina föräldrar?
Varför vill du ha tillbaka ditt gamla liv? Skulle du vilja ha det så för resten av ditt liv?
Vill du inte bli självständig?
Vill du inte vara vuxen och stark på egen hand också?
Vill du alltid vara sådan som springer hem till dina föräldrar när något känns främmande?

Du måste ställa dig de här frågorna och kanske du blir peppad till att sparka dig själv i röven och ta dig framåt på egna ben istället för att vara beroende av sådant som är välbekant och tryggt. Du måste stiga ut ur din bekvämlighetszon för att lyckas ´(vad än det kan vara). Det är kanske dags för dig att tuffa till dig lite.

Sen kan du ju alltid besöka dina föräldrar nu som då och det betyder ju inte att du är svag utan att du saknar dem. Men våga inte börja sakna det livet du hade innan du flyttade hemifrån, du kan inte vara en liten unge för all evighet! Någonstans måste man ju börja och såklart det måste vara lite tufft i början. :)

Jag flyttade hemifrån då jag var 19 år gammal och det var långt hemifrån jag flyttade, det tar 7 timmar med bussen. Jag började studera något som inte kändes rätt för mig så jag hoppade av efter ett år och blev arbetslös istället tills jag hittade ett jobb. Sen ett par år senare hittade jag en utbildning som passade mig och ett jobb som är helt fantastisk. Jag sprang aldrig hem till mamma bara för att det var skrämmande och otryggt med jämna mellanrum. Jag är otroligt stolt över det men sen igen så uppfostrade min mamma mig till att bli stark och självständig. Hon var ensamstående så hennes styrka smittade av sig på mig antar jag. Inte alla har ju den turen.

Det kanske låter lite hårt allt det här men jag menar bara väl. Sen kanske jag inte kan fullständigt relatera till din situation eftersom vi är två olika personer och vi upplever såklart allt på olika sätt. I det här fallet tycker jag bara att du ska bita ihop och gå med rak rygg framåt. Flytta för allt i världen inte hem igen bara för att du är lite rädd. Om alla skulle göra det då de känner sig lite otrygga och osäkra så skulle ju en massa flytta hem tillbaka till sina föräldrar. :)

Va stark nu. Du är en vuxen människa ute på nya äventyr bort från mamma och pappa och det är bara hälsosamt! :) Du kommer att växa som person och samla på dig nya erfarenheter.

När flyttade och  bodde ensam så skrev jag alltid en lapp om vart jag gick, och när jag planerade att vara tillbaka och lämnade den på köksbordet. Det gav en känsla av trygghet åt mig. Helt idiotiskt egentligen, men det hade med att göra att hemma så berättade vi alltid vart vi skulle och när vi kom hem. Det här var före mobiltelefonernas tid. Men lappen på köksbordet hjälpte mig.

Dessutom hade jag gamla bekanta saker med mig, och dessutom köpte jag billiga små grejer för att göra mitt nya hem mitt och mysigt. En blomma här, en prydnadsgrej från loppis där. Foton på familjen, och massvis med telefonsamtal!

Ni är verkligen underbara som försöker peppa så bra! 🙂
Tidigt i morse så stack jag genom snöoväder tillbaka till min lägenhet med en klump i magen.
Gjorde snabbt vid mig och stack till min första skoldag.
Har känts helt okej idag, men mycket har nog berott på enorm trötthet, så har inte orkat  bry mig…
Nu ikväll började det kännas jobbigt igen då utbildningen inte käns rätt (detta är inte mitt drömjobb). Sen ringde min mamma och då brast det totalt!
Sitter och storgråter igen!

Jag har alltid klarat mig själv och trodde att jag skulle fixa en flytt med bravur!
Därför blir jag väldigt chockad över min reaktion….
Jag vill flytte hemifrån, men inte såhär! Det hade varit skillnad om jag flyttat ihop med något, flyttat för ett drömjobb eller bott i samma del av Sverige som jag är uppväxt i.
Samtidigt känner jag mig så misslyckad som inte klarar detta utan att klaga, och får dåligt samvete över att min pappa har ställt upp till 120% och lagt hela sitt sparkonto för att jag ska få det bra här!

Oavsett vad, Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som när jag blev lämnad här i fredags!
Börjar tänka hemska tankar när jag kör bil som jag aldrig har tänkt förut…

Jag är förvirrad, kluven och vet inte vad och hur jag ska göra!
Jag vet innerst inne att jag aldrig kommer att kunna få tillbaka det liv som jag lämnade! Jag trivdes inte med mitt förra liv, men jag mådde klart mycket bättre då än jag gör nu 😕

Jag tror allting har gått för fort fram…
Allting har skett så snabbt så det hann nog inte riktigt sjunka in i mitt huvud förrän jag stod här helt ensam!
Och sen blir ju inte saken bättre av att jag sen många år tillbaka redan lider av ångest och har svårt för förändringar!

(Ber ännu en gång ursäkt för långa och negatvia inlägg)

Försök att inte fundera så mycket, livet tar olika vändningar och man skulle alltid kunna tänka att det hade varit bättre "om bara…" Men nu är det som det är, försök göra det bästa av situationen du lever i nu, idag. 

Du säger att du är förvirrad och kluven, vet inte vad du ska göra, men du behöver ju inte bestämma något nu! avvakta ett tag, stressa inte. gå minst en vecka, allra minst. Om det känns bättre då, så ta en vecka till. 

Jag har också sjukt svårt för förändringar, det är oerhört skrämmande! Speciellt om man upplever sig vara ensam i dem. Men tro på dig själv, du klarar att stå ut! :) 

Se det som en utmaning, som ett tillfälle att testa dina vingar. Det är inget misslyckande om du tvingas flytta tillbaka, då vet du bara att du inte var riktigt redo nu, utan får testa igen om ett tag. Och om du klarar det, då kan du tänka tillbaka på hur rädd du är nu! och att du tog dig igenom det, fastän du inte alls trodde du skulle klara det! :)

Ts. Jag vill dela hur det var att flytta till Stockholm. För det första hade jag aldrig varit där. För det andra så kände jag inte en käft. Jag hade flyttat p g a utbildning, skulle stanna i ca 10 månader. Jag kände mig glad för flytten… tills dagen närmade sig. Jag fick ångest, jag grät och mådde fan. Jag var ett vrak då jag flyttade och ville bara hem till mitt egna hemma. Men den bostaden hade jag hyrt ut i andra hand. Kommer till Stockholm och vet inget. Jag kände mig som ett mähä. Jag började gå skola, och det var kul. För det var ju mitt drömjobb. Men vissa helger kände jag att fan… jag vill hem till trygga norrland igen. Jag fick dock en annan syn på Stockholm efter skolan. Jag fick ett vikariat så stannade längre. På det jobbet så fick jag träffa människor och se Stockholm ur perspektivet att liksom släppa stressen och göra roliga saker. :) Jag var faktiskt nästan lika ledsen då jag skulle åka från Stockholm. För då försvann en annan trygghet: det nya jag lärt mig. Och nu ska jag flytta ytterligare en gång. Jag flyttar 20 mil från mina nära och kära. Men denna gången är inte flytten sorglig utan bara kul. För här ska jag bygga bo och skaffa familj. Jag tycker att du ska försöka se det hela positivare.

Flyttade en och en halv månad efter studenten ungefär men det var för att jag antagligen blivit sjuk av att stanna kvar hemma.  Det finns många som fortfarande bor hemma när dem är 21.. mina flesta vänner är 23-26 år gamla och en del av dem bor hemma. Många för att dem inte vet vad dem vill bli och andra pga. bostadsbristen..

Hur många timmar är några timmar? Det låter som du kan ta dig relativt lätt till dina föräldrar så det kan inte vara mer än sisådär 2 timmar.

Jag flyttade hemifrån första gången när jag var 20 och den frihet jag kände över att kunna styra över mitt eget liv var helt enorm. Visserligen är jag en ensamvarg och tycker det är skönt att vara ensam under långa perioder men ändå. Första gången bodde min ena storasyster i samma stad men det var mest en slump.
På grund av flera omständigheter, bland annat att min utbildning inte gick som jag tänkt mig, flyttade jag tillbaka hem under ett halvår. Jag höll på att bli knäpp! Efter att ha levt på egen hand i två år bodde jag plötsligt med pappa igen. Dagen då jag skulle flytta till eget igen kunde inte komma snart nog. Nu bor jag på annan ort och påbörjat ett nytt program. Till skillnad från förra gången har jag lyckats skaffa flera vänner och trivs bättre, min nya utbildning har jag betat av galant. Lägenheten är inte helt hipp så jag letar nytt.
Jag bor norr om Dalälven. Mina kursare kommer från hela Sverige eftersom min utbildning inte finns någon annanstans. En kommer från Gotland, en annan från Umeå, en kommer från Borås och ytterligare en kommer från Katrineholm. De kan bara åka hem om vi har flera dagars uppehåll, typ lov. Jag har mina föräldrar en timmes bilresa från där jag bor.

Man vänjer sig. Det är inte alltid så lätt. Jag är hopplös på att städa så jag har det ofta stökigt men det finns också fördelar. Du skulle behöva leta efter de fördelarna istället för att stirra dig blind på din hemlängtan.
Första steget är att göra din lägenhet till ditt hem. Din plats. Dina regler. Hos dig är det DU som bestämmer. Hur ska det se ut, hur ska saker göras och vad ska finnas. Det är helt och hållet upp till dig.
Lär dig att njuta av ensamhet. Ingen kan klaga om du går i pyjamas en halv dag eller om du äter glass till frukost. Badrumsdörren behöver varken stängas eller låsas. Gå naken i lägenheten är fullt möjligt.
Laga mat. Halvfabrikat och färdigmat i all ära. Det finns inget som säger hem så mycket som hemmagjord mat. Det finns en frihet att gå in i en affär och köpa hem det du vill ha och laga mat som du vet att du tycker om.
Man blir modig av att bo ensam. Du får möjlighet att testa saker du kanske inte skulle ha testat annars. Gillar du det inte så behöver ingen veta. Om du gillar det så är det bara till din fördel.
Du blir mer kreativ. Genom att du måste hitta lösningar på saker som kan uppstå, kanske tryter kapitalet i slutet av månaden eller så har en glödlampa gått och du har inte möjlighet att byta just då.

Det är helt okej att ringa föräldrarna ibland. Jag pratar med min mamma i stort sett varje vecka. Bara för att berätta vad som händer i mitt liv. Men är dit du måste komma. DITT liv. Inte en del av någon annans liv. Utan det liv du lever helt själv.

Ännu en gång, tusen tack för alla fina kommentarer!
Jag kan till en början berätta att jag inte har gråtit på ett dygn (framsteg) och jag börjar vänja mig vid att bo själv, men jag mår ändå inte bra.
Detta har börjat ge fysiska åkommer som utslag i ansiktet, yrsel, förstoppning och igår fick jag lägga mig ett par gånger för jag fick tungt att andas.

Jag är typ ovän med min familj, framförallt min pappa.
Han är BESVIKEN på mig, vill absolut inte ha hem mig och skrev senast igår "Du får mig att må dåligt".
Jag är verkligen helt ensam här uppe nu och har inget stöd från någon!
Jag är förvirrad och står vid ett vägskäl.

Det är såhär att efter första skoldagen (måndags) så kändes det inte helt okej. Utbildningen är bra som så, men jag känner mig inte intresserad av att jobba med det senare.
Så mitt i all hast  kollade jag upp lite andra utbildningar och skickade ut lite förfrågningar till olika konditorin/bagerin (som är mitt absoluta drömjobb då jag ÄLSKAR allt som heter baka och tillverka).
Jag fick 2 mail igår av 2 arbetsgivare som var intresserade och jag fick t.o.m chans till jobb hos den ena!
Jag ska ringa idag och fråga lite om man får lön osv (vissa säger att man får någon liten lön även om man bara går som lärling).

Båda dessa ställena ligger i krokarna där jag kommer ifrån, men skulle detta bli av så kommer jag INTE flytta hem. Kommer ändå leta efter något eget.
Jag är väldigt kluven just nu om man som är rätt och fel och detta måste jag bestämma så fort som möjligt innan alla kostander från min utbildning drar igång.

Något gott kommer komma ur detta. Är du säker på att utbildningen är fel, så sök jobb. Det är ju jättebra att börja sitt egna liv på det sättet. Men du kan också fortsätta ett tag på utbildningen och känna dig för och söka jobb samtidigt. Kanske känner du annorlunda för utbildningen längre fram. Kanske hittar du fina vänner där. Sen är det en bra erfarenhet att få känna på plugglivet lite ifall du vill söka nån annan utbildning sen. Många människor hoppar av utbildningar. Det är inte hela världen. Hoppas du kan hitta något jobb du trivs med. Heja dig! Och försök att inte förstora relationen med din familj och din pappa. Han känner sig besviken just nu men det kanske inte är så konstigt. Han blir orolig och missmodig när du inte har en aning om vart du är på väg. Försök säga något uppmuntrande till honom, att det kommer ordna sig. Han behöver bara märka att han kanske kan lita på dig lite grann, och inte behöver ligga vaken på nätterna och må dåligt över att du mår dåligt. Kram!

Mådde riktigt riktigt dåligt igår kväll, på gränsen till deprimerad…
Satt och "bråkade" med min familj då dom inte alls är villiga till att förstå och bry sig om mig!

Nu i morse brast det totalt när jag körde till skolan.
Tog ett telefonsamtal med mamma och storgråtandes talade jag ut och hon lyssnade faktiskt!
Både hon och jag är överrens om att detta inte fungerar och att vi måste börja fundera hur vi ska lösa detta med eventuellt flytt osv.
Ska ikväll köra hem till min pappa och prata med honom och fråga OM det finns en chans att få flytta hem tillfälligt om läget skulle vara så. Annars får jag leta efter boende…

Det kanske är svagt att "ge upp" efter knappt en vecka, men jag har aldrig någonsin mått såhär dåligt!
Att det är tufft att flytta hemifrån kan jag förstå, men inte är det väl meningen att man ska ligga med ångest och dödstankar…

#26 Du kanske borde söka professionell hjälp. Det är inte normalt att vara så där deprimerad över att flytta hemifrån.

#26 Om möjligt kanske du kan flytta närmare hem?
På det sättet flyttar du inte hem och får börja om, men du flyttar lite närmare och gör detta med flytt till ett lite mindre steg =)
Ibland behöver man backa lite och ta det lugnare och en flytt flera timmar bort kanske helt enkelt blev ett för stort steg just för dig - det kanske hade varit bättre att flytta en kortare sträcka som första flytt.

När det kommer till din ångest och dödstankar så tycker jag verkligen du ska söka hjälp för detta. Det kan verka löjligt osv men sådant är inte att leka med och kan bli värre om man inte vet hur man ska hantera det. Ju fortare du får hjälp med det desto bättre!

Vill du prata om det kan du PMa mig om du vill =)
Ha de så gott du kan!🌺
//Saffran

Hej!

Jag tycker inte alls det är svagt! Och jag tycker inte heller som några nämner här att det är onormalt. Jag har faktiskt varit i liknande situation. För vissa av oss människor är såna här förändringar skitsvåra, alla är inte likadana och alla fungerar och tänker verkligen inte likadant!!!! Särskilt om det är fler grejer som inte känns rätt, som i ditt fall utbildningen. Man känner sig helt maktlös och man vet inte alls var man ska ta vägen. Känns som hela ens liv och värld har gått under.

Skönt att det verkar som att det löser sig, efter du pratat med mamma och sådär. Och se det inte som ett misslyckande, lär dig nåt istället och se dig själv en erfarenhet rikare. Nästa gång du flyttar kommer det säkert gå bättre.

Säger det igen: du är absolut inte svag och absolut inte onormal. Det kommer gå bra för dig oavsett vilken väg du går så att säga. Du är faktiskt "bara" 21 - det är okej att inte vara riktigt vuxen och självständig då. Det är okej att fortfarande vara rädd och osäker. Man är inte helt vuxen, man är på väg att bli men man är fortfarande på den där gränsen att man är trygg med sin tillvaro som "barn" och på väg in i vuxenlivet som är betydligt mycket mindre otryggt i början när man aldrig gjort det tidigare.

HOPPAS verkligen du mår bättre snart! KRAM.

#29 Nej, det är faktiskt inte normalt att hon går omkring med ångest och har dödstankar. Hon behöver få professionell hjälp för det låter som om hon går igenom alltför tunga saker som hon inte klarar av på egen hand.

Håller helt med Devya.

Klart ångest och dödstankar inte är normalt men å andra sidan kan det vara normalt om man är i en situation som inte känns rätt och vara sådana tankar som försvinner när man mår bättre och känner sig trygg igen.

Det jag försöker säga är att det inte är onormalt att vara ledsen och få ångest av en sån här förändring där man känner att man gjort ett så himla stort misstag och det känns som att hela ens livsvärld gått i spillror.

Har man däremot dödtankar och ångest längre perioder och tror att man har en depression så är det såklart inte "normalt" utan nåt man kan få hjälp för. Det förstår jag också. Dum är jag inte!

#32 Dödstankar är aldrig "normalt". Det ska tas på allra största allvar.

Håller med att ta detta med dödsångesten på allvar. För mig låter det som att det är något helt annat omedvetet som spökar som ger dig ångest? Jag har svårt att tro att det enbart är "den misslyckade flytten och utbildningens" fel. Du skriver tidigare att du bråkat med din pappa och att han inte vill att du ska komma hem. Det kanske är något annat som hänt i ditt liv som egentligen är orsaken till att du mår såhär?

 Jag tror att du behöver gå till grunden med VARFÖR detta blev så jobbigt för dig. Jag tror inte bara att det beror på två beslut som blev fel. Många har vi fått ångra utbildningar eller flytter. Såhär ska det inte behöva kännas…

Ts har avslutat sitt konto. Hoppas allt löser sig.