Jag tror att döden är det finaste som finns, eftersom den är sparad till sist.

Jag tror inte döden är det finaste som finns… jag tror inte heller någon kan veta till hundra procent hur det är att dö om dem faktiskt inte dött på riktigt.

Det kommer när det kommer försök och tänka på annat!

Försök att inte vara rädd för döden, är det något vi alla levande varelser ska uppleva så är det just att dö. Så istället för att tänka på döden och bli rädd, tänk på att du lever faktiskt här och nu och ta tillvara på livet. Något som jag misstänker många upplever just innan de dör, det är ånger,  och det kan gälla saker som de inte vågade uppleva, eller chanser som de inte valde att ta.

Jag är inte rädd för döden, för rent krasst - är man död så är man ju död, det går ju inte att göra något åt. Men jag upplevde en fin sak när en tant till mig avled för några år sedan. Hon hade varit dålig ett tag och funnits mycket i mina tankar (men jag valde att inte hälsa på då hon inte skulle minnas mig, hon hade blivit väldigt dement), och till slut önskade jag faktiskt att hon skulle få somna in, för hennes skull (hon var gammal och sjuk, och hela hennes närmaste familj hade dött ifrån henne i förtid). En natt vaknade jag av att ett blått energifält som stod vid min fotända, instinktivt visste jag att det var min tant som kom för att säga ajdö. När jag fick veta säkert dagen efter att hon hade avlidit, då kunde jag säga på ett ungefär vilken tid hon somnat in (vilket jag fick bekräftat), för det var då jag hade sett energifältet.

Så det finns nog något som kommer efter livet vi lever nu men vad, ja det kan vi inte vara riktigt hundra på förrän vi faktiskt hamnat där. Och det är ju bara onödigt att ödsla energi på att fundera på det.

Att dö är att födas till något annat. Vad det är, ska bli spännande att se. Vill inte missa något av det genom att vara rädd, droga mej m.m. Så ser jag på det.

Väldigt många som dött, men blivit återupplivade har upplevt ett lugn. Men det beror så klart på vilket sätt man dör på.

Att dö med dödsångest måste nog vara bland det värsta man kan uppleva. Så det finns ju inget bra svar på TS fråga egentligen.

Jag själv var nog rätt nära för några veckor sen. Tror jag var nära lungkollaps (går inte in mer på hur osv), och jag blev faktiskt inte ens rädd trots att jag låg på golvet och knappt kunde andas på 30 minuter (ca). Jag kände konstigt nog bara ett enormt lugn.

Men lugnet kom efter det att jag låg på golvet och ropade på hjälp (när jag hade luft för det) och bankade på dörren och ingen hörde mig. Var aldrig rädd eller hysterisk nån gång faktiskt.

Har faktiskt som tonåring lämnat kroppen. Jag såg mig själv uppifrån ligga på golvet med två personer över mig. Det jag minns från den upplevelsen är att jag försökte skrika men det kom inget ljud. Det var ganska jobbig upplevelse. Synen jag hade var lite fisheye samt det var ljus dimma i rummet.

Jag minns inte när jag gick in i kroppen igen, utan det jag minns är när jag låg på båren och två från ambulansen bar mig. Det saknas alltså minnen där emellan för mig. Jag kvicknade alltså till på båren för att sen slockna. Minns nån rullstol och sen nästa minne så låg jag på IVA.

Som sagt, sättet att dö på skiljer sig åt, men det är tiden före döden. Min tro.

Jag "dog" en gång, när jag var liten föll jag i en damm, det var höst och jag hade en tjock jacka på mig, jag kunde inte ta mig upp själv, min syster sprang och hämtade mamma, när jag såg henne springa ner för backen på väg till mig så sjönk jag under ytan och fick lungorna fyllda med vatten, det kändes lugnt på något vis att nu skulle jag få vila ett tag.
De som kommer nu får väl vem som helst bestämma själv om ni tror på eller inte, när allt blev svart efter en stund så var jag omringad av mörker men ett litet ljusklot framför mig långt borta som jag drogs in till, när jag började närma mig så drogs jag baklänges igen i snabb fart och allt blev helt mörkt, sen som en explosion av vitt bländande ljus, sen mörkt igen, sen öppnade jag ögonen, min mamma gav mig hjärt och lung räddning, sen blev det ambulans till sjukhuset.

Jag har gjort ett arbete om nära döden upplevelser (NDU), och det var väldigt intressant. Det visade nämligen, att en majoritet av alla som varit med om en NDU upplevde ungefär samma händelseförlopp. Jag kommer inte ta upp alla "steg" i händelseförloppet här, men i stora drag (som också bekräftas av vad #6 beskrev) innehåller det: en känsla av lugn, en känsla av att befinna sig utanför sin egen kropp, att sugas in i en tunnel med ett ljus på andra sidan, och att även där känna ett enormt lugn och en ovilja att ta sig tillbaka. Det är inte ovanligt att personer även ser avlidna släktingar vid ljuset. 

Jag vill påpeka att detta inte är något religiöst eller oseriöst, utan upplevelser som ett stort antal människor i många olika länder, åldrar, religiösa åskådningar och liknande, berättat om, oberoende av varandra.

Jag har varit dödförklarad i 2 timmar. Det är som att somna en drömlös sömn. Lugnt och rofyllt sista sekundrarna, efter paniken. Jag kvävdes av kikhosta, svimmade och hamnade med halsen över en kant på sängen så andningen kom inte igång.

Bero ju på hur du dör, drunknar,  hjärtinfarkt, skott i pannan. Jag nästan i feber i feber när jag var 4 år, jag minns inte mycket men jag hade rätt hemska hallucinationer, matt, förvirrad. Hade 44,3 grader.

Jag minns inte vars jag läste detta men aka kolla upp så jag kan komma med en källa ! Men det är tydligen så att hjärnan och tankarna funkar några sekunder en minut efter att man dött därav skenet !

#10 Precis då man dör försöker hjärnan få en att känna sig lugn, och då brukar man "se" saker, dessa sk nära döden-fenomen och uppenbarelser. Man kan "se" bortgångna anhöriga, ljusfenomen, religiösa skepnader med mera. Det är sista lilla försvarsmekanismen vi har för att underlätta dödsögonblicket.

Jag är hemskt rädd för döden. Tänk att ligga i en drömlös sömn för evigt. För evigt. Det skrämmer mig mer än något annat. Har dock ingen aning om det är så att va död. Men skulle tro det….

#12 Nej det är inte som en drömlös sömn, det är snäppet mer då det inte finns något medvetande mer. Det går inte riktigt att förklara med ord, men det är inte skrämmande som i att man på något vis skulle bli fast i det tillståndet. Det blir som innan man blev till - totalt ingenting. 🙂

#13 Jag tycker det låter läskigt hur man än säger det! :( Jag vet att det inte gör ont eller att jag kommer lida… Men just det att försvinna. Det skrämmer mig! "Att aldrig mer…" Får nästan panik bara jag tänker på det!

Det skrämmer mig också, har en del problem med dödsångest på grund av det. Det är ju inte döden i sig man fruktar, det är mer att aldrig mer få uppleva, det är ju helt permanent definitivt och det sker oavsett vi vill eller ej. Man känner sig väldigt liten.

#8 Vänta va? Har du vart död..🤪vad hände sen?

#16 dom fick liv i mig :p jag klarade mig utan skador tack vare att jag var såpass liten. Barn klarar liknande trauman mycket bättre än vuxna. Hade det hänt mig idag hade jag troligen på sin höjd överlevt som gravt hjärnskadat kolli.