Jag förlorade en vän för lite över ett år sen. Tunga droger. Förbannad är vad man blir. Och för ända in i h*lvete ledsen. Han blev 18. Jag hade inte heller känt honom så länge, något år. Men det gör lika ont för det. Flera av hans vänner reagerade knappt. Man kände sig rent ut sagt dum i huvudet som reagerar mer än dem. Och jag sörjer fortfarande. Och jag är fortfarande arg. Och jag gråter fortfarande många kvällar. Men visst, det blir bättre. Men tyvärr har jag inga tips på att kunna sörja färdigt snabbare. Det kommer när det kommer antar jag. En dag kanske det är ytterligare lite bättre, så jag kan släppa det lite, och gå vidare. Hoppas det blir bättre för dig i sorgen. För självklart har du all rätt att sörja, kapsla inte in det! Det blir bara värre då, det är mitt enda råd. Ha det bra nu mitt i skiten, jag vet mycket väl hur det är sådär i början. Kram!

Fast jag är inte arg. Jag är inte ledsen eller besviken på honom. Det var hans val och jag har accepterat det även fast jag inte håller med om beslutet han tog.

#2 Det är inte alls så jag menar. Jag är inte arg på honom. Jag är arg på situationen. Hur det blev.

#3 åh okej, förlåt att jag missförstod dig. 

Ja det är superjobbigt. Helt plötsligt rycks en vän ifrån än. Jag har fortfarande inte riktigt fattat. Han har ju alltid varit långt borta liksom. Så för mig är det ingen större skillnad i vardagen. För vi träffades ju inte varjedag. Det känns bara som om han bor kvar där borta och vi bara slutat ses. Men jag vet ju att det inte är så.

Någon dag ska jag åka och besöka hans grav. När jag är redo för det. Men inte än. Jag har bara bra minnen av vår tid tillsammans, projekten vi startade. Och jag tycker om att sitta och lyssna på när han sjunger, han har spelat in så mycket videos när han sjunger. Så för mig lever han ju fortfarande liksom… nästan. Men det är jobbigt när han inte svarar när man skriver till honom på t.ex. facebook. För han svarar ju inte och då blir det verkligt igen. Att han inte finns liksom. När det står att han inte varit inloggad på länge. Men jag tycker om att skriva till honom i alla fall. Utifall att han skulle läsa det liksom.

Förlorade även jag en "vän" för bara några veckor sedan, 19 år gammal. Aldrig träffat honom och inte känt honom speciellt länge men jäklar vilken underbar människa. Kontakten vi hann få är obeskrivlig och han är enormt saknad.

Förlorade även en vän i kamp mot sig själv för ungefär ett och ett halvt år sedan. Kände henne i 6 år och var en av de bättre vännerna jag hade. Vi fanns där för varandra även om vi inte alltid pratade. Gick i samma klass under gymnasiet vilket var något bland det bästa som hänt mig. Idag bär jag våra minnen tillsammans, tänker på henne varje dag och bara ler åt de år vi fick tillsammans.

Arg blir man på sig själv för att man inte gjorde något. Man sörjer och är otröstlig för att man vet att man kunde göra mer men gjorde det inte för man tar dem "för givet", som att de faktiskt kommer finnas här många år till. Det är inget fel med att sörja och vara ledsen över att någon i sitt liv har försvunnit. Du har all rätt i världen att sörja. Jag skulle inte se att du ska "lindra sorgen", för lindrar du den nu så kommer du bara må skit om ett tag.

#5 fast jag är inte arg. Jag har aldrig varit arg. Inte på situationen, inte på mig själv och inte på honom. Kanske för att jag förstår honom så innerligt om det nu var ett medvetet val att avsluta sitt liv. Men jag förstår också om det hade varit droger. Jag förstår och därför kan jag inte känna ilska. Jag känner ingen ånger för att jag inte hunnit säga vissa saker. Jag bara sörjer att han är borta. För jag hade velat spendera mer tid med honom. För han var så himla fin, så himla himla fin. Jag saknar honom så oerhört mycket men ändå ler jag när jag tänker på honom för jag vet att han inte tyckte om när folk var ledsna. Han hade inte velat att man grät för honom.