Konstiga känslor för honom
Hej alla fina tjejer!
Nu tänkte jag fråga er om råd, för jag känner mig ganska villrådig själv Jag hoppas ni orkar läsa för det kommer nog bli en lång historia.
Okej så här är det. Jag träffade en kille förra hösten genom en kurs på universitetet. Det knäppa var att några veckor innan så fick jag veta genom ett medium/spådam att jag skulle träffa någon och bli kär! Jag blev ju såklart glad och spänd och nervös men var ändå tveksam. Men i alla fall, kursen började och där var han. Jättesöt och jag var ganska attraherad från början. Jag visste ju att det måste vara han, och det gjorde mig rätt så nervös faktiskt. För jag visste på något sätt att "här kan det bli något". (Kan tillägga att jag aldrig haft ett seriöst förhållande men varit riktigt kär ett par ggr i mitt liv, har därför liten erfarenhet av relationer kärlek och allt vad det innebär egentligen).
Så jag tog tillslut mod till mig en dag, satte mig bredvid honom och sa hej. Snacka om att jag var nervös! Vi pratade lite och så, och fortsatte under de efterföljande föreläsningarna. Men hela tiden så gjorde han mig väldigt nervös. Jag tänkte att "snart går det nog över", men det gjorde det inte. Tänkte inte så mycket på det egentligen mer än att det är väl naturligt att vara nervös när man träffar någon och är attraherad. Det var ju spännande samtidigt!
En dag när vi satt och pratade kom vi in på ålder av någon anledning. Han sa att han var född -86 och jag trodde inte mina öron! Jag trodde vi var i samma ålder (är 21) men nej,.. då är han alltså 7 år äldre än jag. Gissa om ångesten tilltog efter det! Jag som känner mig extremt omogen för min ålder kan väl inte vara med en så vuxen man? Jag berättade aldrig min ålder, var så paff att jag knappt fick fram ett ord tror jag. Då kände jag bara "nej det här går inte" och började ta avstånd, vilket jag nu ångrar och har dåligt samvete över. Det blev inte mycket mer efter det ärligt talat. Men jag tror verkligen att han föll för mig och jag känner mig dum. Kursen tog sen slut vid jul. Jag har sett honom på håll ett par gånger sen dess (vi pluggar på samma institution) men inte ens förmått mig att säga hej. Sist jag såg honom var nog i mars tror jag. Men som jag har grubblat sen dess! För jag har så extremt motstridiga känslor i kroppen. Jag drömde ofta om honom. Gör det ibland fortfarande, men tänker mest på honom. Jag tror inte att jag någonsin var riktigt kär i honom, utan det var mer en attraktion och nyfikenhet, men som dränktes lite av mina nerver och ångest. Men jag tror att om jag bara kunde komma över nervositeten skulle vi kunna ha något bra! Jag tror att jag visst kan bli kär i honom. Som sagt har vi inte sett på väldigt länge nu men kan ändå inte släppa det här delvis för att jag vill berätta sanningen för honom, och delvis för att jag fortfarande HAR några slags känslor för honom. Fantiserar ofta om honom, på ett mer fysiskt sätt kan man väl säga. Och det är såklart väldigt bra i fantasin! Sen är det som annorlunda i verkligheten. Jag vill verkligen ha ett förhållande och jag gillar honom, jag vill inte ge upp. Hatar att känna mig ensam, jag gillar att vara kär och allt det. Jag önskar att jag kunde känna mig mer bekväm i hans närvaro men det är svårt. Jag ber och ber att få träffa honom igen och försöka reda ut det här men det verkar inte gå i uppfyllelse. Så jag går istället runt och grubblar och det tär på mig. För jag kan inte bestämma mig för vad jag känner, om jag vill satsa eller inte. Jag är ovan vid att känna att någon "vill ha mig". Har aldrig sett mig som en åtråvärd person.
Sen det här med åldern också. Jag känner typ att i hans ålder är allt så seriöst. Enligt mig är det då man börjar stadga sig, gifta sig och skaffa barn, och jag är inte ens i närheten av det överhuvud taget! Det känns som att skulle jag vara med honom tillkommer det krav. Jag måste "växa upp". Förstår ni? Och sen är jag rädd att känna mig fast. Samtidigt vill jag bara ha någon! Jag känner dessutom att jag är så himla sårbar när han är nära, varför gör jag det? Att berätta om mina känslor.. Jag är rädd att det ska gå snett och sen kommer vi att stöta ihop efter det och allt blir ännu jobbigare än innan. Varför är det så svårt? Snälla ni jag behöver verkligen hjälp nu. Har ingen att prata med om honom, förutom mig själv. För jag vågar ärligt talat inte berätta om detta för någon.
Superduper tacksam för svar!
Kram
![[Honesta Amore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag skulle satsa. Om du inte vågar prata med honom så sök upp honom på nätet. Allt börjar efter ett hej, å va ärlig direkt. Berätta allt från början. För jag tror att han också är lite förvirrad över varför kontakten bara dog. Åldersskillnaden är inget i dagens samhälle, blir man kär så blir man. Å du grubblar för mycket över vad det är han kanske vill i livet just nu. Du vet inte om han vill gifta sig eller har barn nu. Han kanske bara vill ha någon att älska. Man växer tillsammans, så leta reda på honom och säg att du vill ta en fika eller nått.
Kom ihåg att ärligheten vara längst.
Jag undrar om det inte var så att du tog det spådamen sa så hårt till dig att något som kunnat vara relativt avslappnat blev stämplat ÖDET, och då kändes det genast mindre spontant.
Jag ser inget hinder till att du skulle kunna försöka få kontakt med honom igen. Troligen skulle han bara bli glad.
Angående att han är äldre än dig; 28 år är ingen ålder. Finns gott om par där det pratas om barn och giftemål hit och dit men som ändå väntar i flera år innan dem gör slag i saken.
Tusen tack båda! Känner mig redan lugnare. Jag ska försöka ge det en chans, tyvärr har jag inget förutom has förnamn så det finns ingen chans att jag kan hitta honom, har letat efter honom i hans kursares vänlistor på Facebook men ändå inte hittat honom. Jag tror jag behöver prata med honom ansikte mot ansikte. Också för att ta reda på hur det känns nu efter den här tiden som gått. #2 absolut tror jag det är som du säger, att jag tog det för hårt till mig. Har tänkt många gånger att det hade varit bättre om jag inte vetat. Samtidigt gav det mig väldigt mycket hopp under en tung period där jag kände mig helt lost. Å andra sidan var det bra för annars hade jag kanske inte vågat ta steget. Sen har du säkert rätt angående åldern jag har hängt upp mig på det för mycket. Men det är som att jag ser honom på ett annat sätt. Men jag får väl försöka vänja mig. Tusen tack igen båda två!
You go girl!! 😃
7 år är ingen större skillnad anser jag, hoppas det får bra och att du vågar ta kontakt med honom :)
#4 Tack för peppandet! Ska försöka komma ihåg det. Igår var jag supersäker och idag är jag tveksam igen. Det går så mycket upp och ner hela tiden. Men vi får väl se.
#5 Nej jag vet du har rätt i att det inte är så stor skillnad. Jag vet att många har förhållanden trots åldersskillnad, det är ingen stor grej. Hade jag inte vetat hade jag ju fortsatt tro att vi var lika gamla. Sen vet jag att mina föräldrar säkert skulle ha en del åsikter om det också, trots att det skiljer 13 år på dem.. Men de ser mig som sin lilla flicka fortfarande. Speciellt eftersom jag aldrig haft ett seriöst förhållande. Usch det är så mycket grejs..
1. Bara för att man är 28 är man inte seriös och vuxen. Så skit i åldern. 2. Du låter som att du tar saker för seriöst. Satsa och vinn lite. Antingen blir du lycklig eller en erfarenhet rikare. Oavsett så vinner man. :) Mitt råd är att lugna dig. Träffa han och se vad som sker. :)
Memento mori
Medarbetare för Julen
#7 Du har helt rätt i det du säger. Ja det blir nog som att jag tar det för allvarligt speciellt när jag har funderat på det så himla länge. Jag ska försöka få tag i honom och se vad som händer. Tack!
Du förlorar inget på att bara ta kontakt! :) Vad synd att du inte hittade honom på FB, men du kanske kan börja med att säga hej nästa gång ni stöter på varann. Jag tror att man ångrar det man inte gör mer än det man gör. Satsar du inte så kanske du alltid kommer att undra hur det skulle blivit, men oavsett vad som sker om du satsar på honom så vet du sen och behöver inte fundera. Vem vet, det kanske blir det bästa du gjort. ;)
#9 Jo jag vet du har helt rätt i att man ångrar det man inte gör mer än det man gör. Jag behöver nog ta det här steget för mig egen skull också. Jag vill verkligen förklara varför det blev som det blev. Så jag hoppas jag får chansen snart och kan ta den utan att flyktkänslan tar över. Ja du har helt rätt, det kan absolut bli det bästa jag har gjort! Får försöka tänka på det istället för på allt som kan gå fel. Svårt när man är pessimist, hehe!
Starta ny diskussion