Jag tycker ni kan hålla kontakten… något sms, mail, pm eller samtal någon gång i veckan…

Jag är inte ts. Detta påminner mig om min vänskap med min bästa vän. Hon har gift sig och nu börjar dom fundera på familj. För mig har inte relationer gått så bra av olika skäl som jag inte vill dra upp. Men har ett jobb och det är det jobbet jag jobbat för att få. Nå men min vän och jag pratade om detta. Jag är avis på henne, men även hon är avis på mig. Och det är ju intressant. Så jag undrar… finns det nå du är avis på? Eller så kanske du bara helt rätt och slätt inte orkar med relationen för att du har kommit "ett steg längre" med familj. Ska inte ljuga men det är då flest vänskaper försvinner. Du får fundera och prata med din vän.

Best friends are like stars, you might not always see them, but you know they're  always there!

Jag skulle nog försöka hålla det till de där fantastiska gångerna ni faktiskt träffas! Men prata med henne först, så hon är på samma plan och känner likadant.

Har en sådan vän, vi pratas typ aldrig vid, men brukar försöka passa på att ses när tillfälle ges och då är det fantastiskt!

#2 Jag är ts!

Har funderat hela morgonen på din fråga, finns det något jag är avis på? Nej, jag tror faktiskt inte det. Har redan haft den där struliga ungdomstiden och var aldrig speciellt lycklig under den, visst gav den ett rejält mått av frihet som jag nu valt bort men det är just det, jag valde bort den friheten för att jag ändå aldrig trivdes speciellt bra med den. Har aldrig gillat att flänga runt, älskar stabiliteten i mitt liv och har aldrig varit så nöjd med mitt liv som nu. Festa tröttnade jag på för längesedan och jag skulle aldrig vilja behöva gå igenom hennes strul med killar, jobb och bostad som får henne att må som rena berg-och-dalbanan. Visst får hon en del uppmärksamhet tack vare sitt hobbymodellande online, men det verkar kosta henne väldigt mycket och den där uppmärksamheten och bekräftelsen för det ytliga får jag och har alltid fått i verkliga livet i stället så det finns ingen avundsjuka där heller.
Det enda jag kan önska att jag hade som hon har, men å andra sidan inte utnyttjar, är möjligheten att flytta precis var som helst för att utbilda mig. Det finns utbildningar runt om i landet som jag hade älskat att gå, som jag numera får släppa, och det är nog det enda jag kan känna är ett pris jag måste betala för att få det här andra. Men som sagt, det är ju inte avundsjuka riktad mot henne, för hon vill inte utbilda sig ändå.

Dina ord är hårda men kloka. Jag får fundera på det hela. Just nu känns det som att jag orkar med henne och vår relation, men inte att försöka spela någonting jag inte är för att vi ska hamna på samma nivå. Vi har helt enkelt inte så mycket gemensamt längre.

#3 Ja, det är också en idé. Tyvärr är det såpass sällan, en eller ett par gånger per år, att jag kommer sakna henne. Å andra sidan är det kanske just det som behövs, att få sakna lite 🙂

#4 Precis! Saknad är inget farligt! Skulle saknaden bli för stor, ring! Men jag skulle försöka undvika all nätkontakt tror jag…

#5 I mitt fall är Skype och internet oumbärligt eftersom mina vänner befinner sig i annat land.

#4 men är hon missnöjd med sitt liv eller är det bara du som tycker att det är stökigt? Tycker att du kanske har lite för höga tankar om hur ditt liv är. Visst att det är fint att du är nöjd, men smetar du det i ansiktet på din kompis? Med det menar jag sitter bara och pratar om hur myspysigt allt är för dig. Jag tror kanske att du anser att hon är tråkig för att hon inte valt att ha liknande visioner. Det är inget illa menat, men det är bara ren fakta att kompisar som får barn ofta slutar umgås med de vänner som inga barn har. För att tiden helt rätt och slätt inte räcker. Så fundera. Är mitt råd. Eftersom jag och min vän har "gjort slut" så många gånger så vet jag att vänskapen håller. Om än vi inte ses eller hörs varje dag. Vänner växer dock inte på träd vill jag även säga.

#7 Som jag skrev i trådstarten så är jag oerhört noga med att inte smeta någonting i någons ansikte. När hon frågar hur jag mår och hur det går med allt så svarar jag något i stil med att det är bra men jag är trött som vanligt, och riktar sedan in samtalet på hennes liv och hennes mående eftersom jag inte vill trampa henne på tårna. Jag har inga höga tankar om hur mitt liv är, visst är jag för första gången i mitt liv så lycklig som jag aldrig trodde jag skulle få vara, men det har jag inget behov av att skrika ut till hela världen och i synnerhet inte till de som inte vill lyssna. Har aldrig varit en person som skryter om hur jag har det eller vad jag har åstadkommit. Anses nog vara en person som håller låg profil rent generellt.

Hon är som en berg och dal-bana som sagt, och det är delvis det som gör att jag inte riktigt orkar. Ena dagen är allt perfekt, hon har träffat någon ny kille eller fått många likes på en bild eller liknande, andra dagen är allt förstört för att alla är så dumma på jobbet och ingen förstår henne eller något ex är drygt eller någon modelltjej har varit spydig osv. Även om jag aldrig skulle säga det till henne så vill jag ibland bara skrika att mycket av det där är självförvållat och att hon skulle kunna må mycket bättre om hon bara ändrade riktning, men det vill jag såklart inte för sådant tenderar att sänka människor mer än hjälpa dem.

Jag har inga vänner med barn men har inga problem med mina andra vänner. Är inte personen som inte kan prata om annat än familj, barn och såna grejer utan är ungefär samma som innan, bara mycket gladare. Mina andra vänner är inte så väldigt självdestruktiva heller utan jobbar själva mot sina livsmål även om de i många fall ser helt annorlunda ut än mina, vilket gör att det blir enklare att umgås med dem. Det är inte den där tonårslika berg och dal-banan där allt antingen är katastrof eller extas som bara upprepar sig gång på gång.

Min väninnas liv är så turbulent och att hon har ett behov av att gnälla över saker som hon gnällde över för tre, fyra, fem år sedan också. Att hon går i samma fällor gång på gång och behöver mycket stöttning men pga sin avundsjuka inte riktigt kan engagera sig tillbaka och bry sig om vad som händer i mitt liv. Det blir som en envägskommunikation där det mest handlar om henne. Det har inte varit så alltid, innan balanserade hon det och i synnerhet när jag också mådde dåligt. Då fanns hon där och var lika stöttande tillbaka. Nu när jag tagit mig ur det där självdestruktiva träsket och hon är kvar så tycker hon att det är jobbigt och jag går runt och är rädd att trampa henne på tårna och få henne att må ännu sämre genom att inte ha något att klaga på utan mest ha grejer jag är glad för.

Oj titta, nu när jag fick ner allt i text blev det plötsligt mycket lättare att förstå var skon klämmer. Tyvärr löser det inte problemet för jag vill inte bara dumpa henne bara för att vi befinner oss på olika platser i livet. Jag önskar bara att relationen kunde bli lite mer jämställd.

#8 Som du nu berättade så har ditt familjeliv och din personliga lycka inget med saken att göra, utan bara att du och dina andra vänner har utvecklats medans hon verkar ha fastnat.

Du skulle kunna försöka prata med henne om det, för det är ju uppenbart något som stör rejält när du ska behöva ge största platsen i er relation åt hennes negativa känslospiral.

#7 Jag tror det där funkar på två håll. Inte bara de med barn som inte umgås med de utan barn.

Jag drar mig mer och mer undan från mina syskon, för allt de pratar om är barn! Evinnerligt trött på allt detta tjat.