Jag måste bara skriva av mig och vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag hoppas att jag efter denna text känner mig lite bättre till hjärtat.

Jag har varit tillsammans med min nuvarande pojkvän i snart ett år. Ett år av lycka och glädje. Jag gick från ett annat förhållande där jag inte alls trivdes på slutet och faktiskt mådde riktigt dåligt, till detta förhållande där vi spelar efter helt andra förutsättningar!

Jag har världens finaste kille, jag pluggar, jag har bra vänner. Jag och min pojkvän har som längst varit ifrån varandra i 11 dagar i sträck under detta året vi har varit tillsammans. Vi bor mer eller mindre hemma hos varandra (har en varsin etta), vi sover alltid tillsammans och umgås alltid så fort vi kan och inte har annat för oss. Man skulle kunna tro att detta gör så att man tröttnar på varandra, men vi är väldigt noga med att prata om det. Att om vi skulle behöva vara själva så ska man säga det, behöver vi vara ifrån varandra kan vi börja med att sova i varsin lägenhet ibland för att få space. Detta är vi väldigt öppna med. Men just nu spelar vi i samma liga och vill egentligen aldrig vara separerade. 

Men så kommer de dagarna när vi inte kan umgås. Det är okej och jag klarar det bra om jag har annat planerat att göra under dagen. Det blir däremot jobbigt när jag inte har något planerat och blir "lämnad" ensam. 
Jaha… nu då? 

Jag har aldrig gråtit så mycket detta år, både av lycka och glädje. Men även dessa gånger vi åker ifrån varandra. Det går inte att hålla tårarna borta. Jag känner mig inte ensam, utan VÄLDIGT ENSAM. Typ, ensammast i hela världen. Jag är van att alltid ha en person kring mig, hela tiden, någon att prata med, att krama. Och så blir jag själv. Då blir jag väldigt själv. 

Jag vet att ett förhållande handlar om att man ska ha ett liv tillsammans samtidigt som man ska ha sina egna liv. Detta är jag väldigt tydlig med och vi pratar ofta om vi går varandra på nerverna. 

Igår hade vi vår första "kris", även om den inte var särskilt stor. Handlade mer eller mindre om att jag hade känt att han hade ignorerat mig en hel kväll medan han hade klängt på alla andra istället. Vi pratade om det, länge, och löste det.

Jag tror att allt detta handlar om att jag är så van att alltid ha han nära, att det känns så konstigt när han inte är det. Nästan som en liten identitetskris. Jag har haft förhållanden innan då man inte träffats så ofta så jag vet att jag klarar av det. Funderar ibland på om detta är något som egentligen ligger djupare men som jag inte kan förstå eller vet om. 

Jag vet inte vad jag ville få ut av denna text. Någon annan som har samma sak med sin partner? Hur gör man? Hur går man vidare? Missuppfatta mig inte. Vi TRIVS med hur vi lever tillsammans. Jag måste bara ha hjälp med hur jag ska klara av denna "separationsångest". Jag är TRÖTT på att alltid vara ledsen och nedstämd när vi åker ifrån varandra. Jag vill inte ha det så. Känns som om att jag är ensammast i hela världen med att ha det så. Är jag det?