Har du testat ALLA antidepp? Finns hur många sorter som funkar på hur många olika sätt som helst, och ge psykologer en ny chans. Inget vi på nätet säger kommer kunna mäta sig med vad en utbildad psykolog kan säga! Har du testat alla psykologer på BUP? Är du inte nöjd med den du har (ge det 3 möten, och berätta ALLT, ge det en ärlig chans) har du rätt att be om en ny. Om du gjort det redan, testa en ANNAN privat psykolog. Alla kan inte vara dåliga, för då måste jag tyvärr säga att problemet ligger hos dig. Och jag förstår att det är tufft, jag har aldrig varit med om något liknande (har egna problem som är jobbiga dock) men jag kan nästan lova att det KOMMER bli bättre! Och du kanske får en ny vän som du vågar anförtro dig för? Du hade nog mått mycket bättre av att bara få prata med någon! I värsta fall finns alltid jag här! 🙂

Går inte riktigt att säga att antidepp inte fungerar på dig, troligen så har du helt enkelt inte hittat rätt medicin som kan stötta dig i vardagen. För mig tog det drygt 20 år innan jag hittade rätt - efter att ha provat en löjlig mängd medicin tidigare. Samma sak gäller förmodligen kring att ha en samtalskontakt. Ibland måste man prova sig fram bland personer man "hatar" tills man hittar riktigt rätt. För dessa två är de verktyg du förmodligen kommer tvingas ta hjälp av för att kunna må bättre, åtminstone i någon form.

Om du fick fantisera helt fritt, vad tänker du då själv att du skulle behöva eller vilja ha för att kunna må bättre och få ett fungerande liv?

Eftersom jag har socialfobi blir det mycket värre av  att gå till psykolog. Jag pratar inte med främlingar om mina problem & har testat runt 20 olika, både privata svindyra & bup & de kan inte hjälpa mig. Lite prat med en främling hjälper mig inte.
Jag har testat de flesta antidepp & alla har jag blivit trött av (så trött att jag varken kan gå till skolan eller ut med hunden), blivit mer självdestruktiv av & socialfobin har blivit värre, när jag gått på antidepp är då jag utfört självmordsförsök så min läkare vill inte låta mig testa någon mer eftersom det är risk för mitt liv.
Jag kan inte bara hitta en ny vän eftersom jag har socialfobi & det är typ värre än döden för mig att behöva ta kontakt med nya människor, seriöst jag dör verkligen hellre.
inget hjälper & det är därför jagg inte orkar. jag är verkligen bortom allt hopp & jag skulle inte ha något emot alls att ta livet av mig här & nu, men jag tänker för mcket på min familj & hund, men i slutändan tror jag att jag inte kommer orka leva bara för att andra villdet - hur själviskt det än må vara.
har inte heller pengar att utföra min hobby som hjälpte mig som mest förut.. så det slutar med att jag är helt sysslolös & det blir ännu värre när rastlösheten kommer.

#3 Många som ställt samma fråga.. men jag vill bara känna mig trygg. ha en egen bostad med pojkvännen, ha ett bra jobb & några djur.
Men eftersom det verkligen på riktigt känns som att allt jag gör är klumpigt, fel & konstigt så tror jag inte att jag kommer lyckas gå ut skolan ens, till & med min pappa säger att jag kommer bli ett socfall i en etta som bara kommer stå på balkongen o röka hela tiden.. utan familj, pengar eller någonting.

Det är föga troligt att du provat de flesta antidepp eftersom du måste ge medicinen minst sex veckor innan den nått sin fulla effekt = du kan känna efter om den fungerar för dig. Det finns mängder med olika antidepressiva medel, det gäller att hitta rätt.

Sen gäller detsamma den sociala fobin. Du måste arbeta på den aktivt för att någonsin kunna få den i bukt så du kan leva ett drägligt liv. Det finns inga genvägar, bara verktyg som kan hjälpa dig på vägen.

#6 Har haft djup depression i över tio år så jag har hunnit testa en del under den tiden.

#7 Och jag har varit deprimerad i 20 och hittade rätt medicin förra året. En "del" är inte alla, eller ens i närheten av alla.

#8 Min läkare vill som sagt inte att jag ska ta det mer just nu, med tanke på att jag gått ner mig totalt alla gånger.

#9 Då behöver du en ny läkare som är villig att arbeta långsiktigt med dig för att hitta en medicin som kan hjälpa dig att komma rätt i livet. En medicin är för övrigt inget mirakelmedel och kan inte lösa alla en persons problem, men det kan fungera som en krycka medan man tar tag i alla problem på djupet, som finns där just för att man ska orka ta itu med allt.

Jag skulle gärna föreslå några behandlingar inom alternativmedicinen, men eftersom det inte brukar uppskattas så avstår jag. Skulle du känna att det är något du kan tänka dig att prova så kolla gärna runt i den "avdelningen". Det innebär ju dock att du under en period måste träffa någon annan människa, men det kanske kan vara uthärdligt om det finns chans att bli bättre.

#10 Jag vågar inte heller ta antidepp mer, då jag blir helt förstörd, så jag tycker det är bra av läkaren.. Vad spelar det för roll om läkaren ser långsiktigt om jag ändå dör inom två veckor pågrund av att jag inte klarar av medicinens bieffekter när jag redan står på kanten o tittar ner..

#11 Jag vet inte, men det är nog värt att testa.. Om jag samlar mig mod.

#12 Och om du fortsätter som du mår nu utan att lyfta ett finger för att arbeta med dina problem hur länge kommer du orka då?

Du måste arbeta med din fobi, annars blir du aldrig bra. Det finns inget mirakelmedel. Det är TUFFT att arbeta med fobier. Jag drömmer mardrömmar och gråter av min, men under de senaste 2 åren har den blivit lite bättre för att jag UTSÄTTER mig för den. 

Men du verkar inte villig att träffa någon eller att prova något, och då är mitt enda tips att sitta hemma resten av livet, tyvärr…

#7 Fast går du hos BUP så är du ju under 18 och eftersom man inte medicinerar barn hur som helst har jag faktiskt också svårt att tro att du skulle ha hunnit prova de flesta mediciner med antidepressiv effekt. När man provat de vanligaste substanserna finns väldigt många varianter och alternativ kvar.

En primär depression innebär serotoninbrist i hjärnan, antingen för att kroppen inte producerar tillräckligt, för att den inte klarar av att tillgodose sig det den producerar, för att den bryter ner det den producerar eller en kombination. Det finns många behandlingar mot detta problem och jag har oerhört svårt att tro att man hunnit prova och utvärdera alla de behandlingarna på en så ung person. Fungerar ingen av dem så är det ingen primär depression man har utan någonting annat.

"Någonting annat" i det här fallet innebär att depressionen är sekundär, dvs. att man får den för att någonting annat inte är bra, att det finns andra diagnoser som gör livet så svårt att man känner sig nedstämd. Jag t.ex. har återkommande depressioner men blir inte nämnvärt hjälpt av antidepressiva mediciner eftersom depressionerna är sekundära, ickehormonella. De beror på att jag lider av diverse ångestproblematik och ADHD. Med medicin mot ångest och ADHD samt en inrutad, trygg och fungerande vardag försvinner mina depressioner av sig själva.

Oavsett om ditt huvudproblem är depression eller om depressionen är sekundär så finns det massor av hopp, men du måste vara beredd på att ta emot hjälp. Det är inte säkert att samtalsterapi är det som krävs i första hand, speciellt inte om depressionen är primär, men en psykolog eller ännu hellre psykiatriker (som alltså både är utbildad samtalsterapeut och läkare) kan hjälpa dig att komma fram till vad som skulle kunna hjälpa.
Säger du sanningen och faktiskt har varit hos 20 olika psykologer/kuratorer/psykiatriker trots att du är under 18 år så har du knappast hunnit ge dem en chans att göra sitt jobb. Du måste ge personen framför dig en chans att kunna utvärdera vilken typ av vård som kan hjälpa just dig, och sedan måste du vara beredd på att ta emot den vården och ge den en chans. Ett, två eller tre besök kommer inte hjälpa ett dugg oavsett hur skicklig psykologen/psykiatrikerna är. Har du liksom jag varit deprimerad väldigt länge så kommer behandlingen att ta tid, kanske flera år, och det är ditt jobb att härda ut, kämpa och ha tålamod. Det är din chans.

Det du önskar med ditt liv, att "känna mig trygg. ha en egen bostad med pojkvännen, ha ett bra jobb & några djur" är en fantastiskt bra utgångspunkt och i allra högsta grad uppnåeligt! Till och med inom en överskådlig framtid. Det liv du beskriver är säkert, precis som du misstänker, dessutom en viktig förutsättning för att du ska kunna må riktigt bra långsiktigt. Men även om du får allt det där serverat på silverfat i morgon, så kommer du ändå behöva hjälp att tackla allt annat. Tro mig, jag har befunnit mig i din situation. Att bo med min fantastiska partner, ha häst och hund och känna mig trygg har gjort hela processen att bli frisk(are) mycket kortare… men utan den där andra hjälpen har jag ändå inte kunnat vara helt lycklig. Det är ju trots allt en sjukdom och det häftigaste livet i världen kan inte maskera en sjukdom.

Mycket snack. Jag tror på dig! Jag tror att du kommer att bli lycklig. Vägen dit kan kräva saker av dig som du egentligen inte alls vill bli krävd på, men när du väl börjar märka att du kommer framåt så kommer det vara så sjukt värt det. Inte minst när du sitter där med din kille i er lägenhet med era djur, bra ekonomi och en trygg vardag! Där har du någonting att kämpa för! Ta upp kampen för ditt eget välmående och börja ta dig dit du vill. Heja dig!!! 🙂🌺

Vet inte om du har sett den här men den är himla bra.

Du gör ditt bästa för att måla in dig i ett hörn. Du har fått flera bra tips, men dissar allt. 

Bra jobb är svårt att få om man inte har någon utbildning o utan jobb, utan arbete är det nästintill omöjligt att få en lägenhet. Om det var så att du gett upp allt så hade du redan gjort något drastiskt så hade du inte skrivit här.

Jag själv får nu hjälp via Socialspsykiatriskt team, så kallat SP-team via soc (vet dock inte om sådana team finns i alla kommuner). Jag har en person som hjälper mig att komma över en del saker med min sociala fobi, hon hjälper mig just nu med att klara av att åka buss själv. Dock är detta något man själv måste vilja, det bygger på frivillighet, de kan inte tvinga någon. Skulle jag själv fått denna möjlighet när jag mådde sämre skulle jag nog inte ha tagit den. Man måste själv lära sig att tro att det är en "behandling" som hjälper, annars är det värdelöst att ens börja. Med denna person jag träffar så bestämmer jag själv vad jag vill göra nästa gång vi ses och hur snabbt jag vill att det ska gå, och det går alltid att ta steg tillbaka om det blir för jobbigt. Och med min person pratar jag också om det som är jobbigt, hon försöker få mig att, inför varje sak som jag känner ångest för att göra, tänka "vad är det värsta som kan hända?".

Även så har jag gått hos en s.k. pysk-sköterska på HC, för mig var den personen mycket bättre än de jag hade haft kontakt med på BUP och skolans kurator. För mig var det en person som inte ställde samma krav och frågade extremt jobbiga frågor som BUP och kuratorn hade gjort. Så för mig var det en ganska "lättsam" kontakt.

Ibland måste man fortsätta söka efter någon person som man verkligen känner att denna kan hjälpa mig. Idag har jag en suverän läkare på HC, som ett tag var mitt största stöd när jag mådde dåligt p.g.a. smärtor (och den sociala fobin gjorde också sitt till). Som jag tagit upp ovan finns det andra möjligheter än rena psykologer och kuratorer att ha kontakt med, men som sagt, man ska också vilja ha hjälpen som erbjuds.

Sedan förmodar jag att du själv vet detta, men en bra kost och bra sömn kan vara bra hjälpmedel. För mig har också extra d-vitamin fungerar suveränt mot depression. Ibland måste man försöka bygga lite smått på flera delar för att komma igång med processen att må bra.

Och med din hobby, du tror inte du kan hitta någon annan hobby som du har råd med som kan få dig att må bättre?

Anonym, om du vill så får du gärna PM mig om du vill prata.  Känner igen mig mycket i det du varit med om och upplevt. Har också lidit av panikångest och social fobi.

 Och jag känner igen det där med att inte våga visa sig svag, men det gör symptomen värre. Man måste tillåta sig att vara svag ibland, att gråta och skrika, prata (du kan prata med mig om du vill) med vänner online eller IRL.

Det kommer att bli bättre!

#17 "Du gör ditt bästa för att måla in dig i ett hörn. Du har fått flera bra tips, men dissar allt. "
Fast detta är ju ganska typiskt för en som mår dåligt/är deprimerad. Känner igen det från mig själv och andra.  Ibland är det svårt att se hur någonting överhuvudtaget ska kunna hjälpa och det är svårt att ta till sig goda råd. 

Det kräver mycket mer jobb än man kanske orkar tänka på, när man mår som du gör TS, men det som är bra är att man inte behöver göra allt jobbet på en gång. Små, små bitar i taget är bäst.  Annars blir det för överväldigande. Jag gick en bra KBT gruppterapi, efter att ha gått i enskild terapi i många år. Tyckte att KBT gruppen hade ett bra upplägg, som gjorde att man fick pyttesmå uppgifter varje vecka. Precis så man orkade, och så byggde nästa veckas uppgift vidare på det. 

Det kan bli bättre! Det tar tid men det är så värt det.