Jag måste bara få skriva av mig, få uttrycka mina tankar någonstans. För jag har ingen att prata med dom om just nu.

Det är sommar och jag är en av de lyckliga att jag har ett sommarjobb. Problemet är dock att mitt sommarjobb är där min pappa bor så jag bor hemma hos honom just nu. Annars bor jag själv i en stad ungefär 8 mil bort. Min pojkvän är hemma hos sina föräldrar ungefär 30 mil bort och jobbar där. 

Efter att jag bröt upp med mitt ex tappade jag all kontakt med de vänner jag hade i trakten kring där pappa bor. När jag flyttade tappade jag ännu mer kontakt. Idag när jag bor här har jag därför ingen att umgås med, och de som finns kvar jobbar de dagar jag är ledig. Detta medför att jag känner mig fruktansvärt ensam. Det känns som om att det enda jag gör är jobba, äta, sova, jobba, äta sova. Och jag bara väntar på att dessa veckor ska vara över.

I början var det helt okej, men nu känner jag verkligen att detta börjar tära på mig. Att inte ha någon att prata med, att umgås med när jag väl är ledig. Jag arbetar oregelbundna tider vilket gör att jag ofta är ledig när även pappa jobbar. Och min bror är inte heller hemma. Jag känner mig faktiskt lite deprimerad just nu. Orkar knappt göra någonting alls. Känner bara att allt är så hopplöst. Idag är det 13 dagar kvar och 9 arbetspass kvar innan "det blir som vanligt igen". Jag flyttar hem till min lägenhet, min pojkvän kommer hem och jag kan umgås med vännerna igen. Men just nu, just nu känns allt så värdelöst. Och jag märkte igår att det även har börjat ta ut sig på jobbet.

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig, vet egentligen inte vad jag vill ha hjälp med. Kanske bekräftelse att hoppet inte är över och att dessa 13 dagar kommer gå fort, tillslut, även om det känns som en evighet just nu. 

Jag har inget problem med att bo hemma, inte heller med att min pojkvän är långt borta (även om jag såklart saknar honom). Jag känner mig bara så ensam just nu här hemma.