Jag är 19 år och har mått psykiskt dåligt sen jag började i högstadiet, det kan till och med ha börjat tidigare, jag kommer inte riktigt ihåg en tid där jag mått helt och hållet bra jämt, det har alltid gått i perioder. Men nu mår jag alltid skitdåligt eller halvdåligt, aldrig bra. Känner mig alltid tom, som att jag är avstängd.

Förra året försökte jag prata med min mamma om detta och hon skickade mig till kuratorn på skolan där jag gått på möten minst varannan vecka i ett halvår, men jag kände inte att det hjälpte så jag slutade gå dit. För några veckor sen, precis innan jag tog studenten skickade mamma mig istället till vårdcentralen där jag fick prata med någon, han konstaterade att jag hade en "lätt depression" och föreslog att jag skulle börja med KBT, vilket jag inte gjort för jag vet inte hur jag ska bära mig åt, fick bara några papper med info om det och vill inte gå tillbaka till samma gubbe då det inte kändes som att han lyssnade ordentligt..

Den senaste veckan har jag verkligen fått nog av att må såhär, gråter väldigt ofta utan nån riktig anledning, och dom dagar jag inte har tårarna brännande bakom ögonlocken är jag irriterad på alla i min närhet, vilket ger mig dåligt samvete och jag mår ännu sämre.

Som sagt har jag försökt prata med min mamma men hon verkar tro att det blir bra efter en träff med en kurator eller att det bara är för mig att  bita ihop och bli lite glad. Varje gång jag har pratat med henne, och såklart börjat gråta, slutar det med att hon blir arg för att jag inte anstränger mig tillräckligt. Men jag vet ju inte vad jag ska göra, jag har aldrig lust att hitta på saker, ibland orkar jag ingenting, och då menar jag verkligen ingenting. Min bästa vän och min pojkvän vet också att jag mår dåligt men jag klarar inte av att prata om det även om dom skulle fråga, jag vet inte vad jag ska säga eftersom jag inte vet varför jag mår dåligt. Jag borde inte må dåligt, jag har som sagt en pojkvän, en underbar bästa vän och en fin familj (har dock knappt kontakt med min pappa och hans nya familj) Jag har det bra ställt och ett jobb att gå till. Jag blir arg på mig själv för att jag mår dåligt.

Just nu har jag ett jobb som jag kan tänka mig att stanna på tills jag hittar nåt annat, men vet inte alls vad jag vill göra.

Jag har så enormt svårt att ta kontakt med människor då jag får ångest över vad dom tänker om mig, sa jag nåt idiotiskt? är jag knäpp för att jag inte sa nåt? Överanalyserar allting! Tror aldrig på att folk vill prata eller umgås med mig och känner mig i vägen. Har alltid haft dålig självkänsla och självförtroende.

I våras började jag må sämre och sämre ju närmare studenten jag kom, det började med ångest över skolan och sen övergick det till ångest över framtiden som jag knappt klarar av, har inte en jävla aning om vad jag ska göra med mitt liv. Ibland tänker jag att jag inte vill ha mitt liv. Vill inte behöva leva tills jag blir 90+ och gå igenom allt som man måste gå igenom när man lever. Det är inte så att jag planerar att ta mitt liv eller har några som helst tankar på det, vill bara inte leva. Det skulle inte skada om jag var med om en olycka och dog. Det har jag inte berättat för någon och det törs jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra, orkar inte ha det såhär längre, är rädd att jag tillslut ska må så dåligt att jag faktisk vill ta mitt liv, eftersom det bara blir sämre och sämre. Jag försöker hitta på saker och prata med folk men det är så jävla svårt.. undviker ofta att höra av mig eller svara när någon hör av sig, har aldrig nån riktig lust till nåt men brukar tvinga mig själv. Men trots att jag försöker anstränga mig hjälper det inte..

Vad kan jag göra? Är trött på detta nu, vill må bra en gång för alla men det känns inte so att något hjälper..