Så jobbigt! Jag kan nog inte bidra med något vettigt svar men jag hoppas att allt löser sig! Kram ❤️

Jag tror att du stressar upp dig angående detta och att det därmed leder till missfall. 
Försök att slappna av och låt naturen sköta det hela. 
Det är jättemysigt och givande med barn, men jag tror att när man påskyndar saker blir resultatet aldrig bra. Försökt att inte stressa in i föräldraskapet utan låt det ta sin tid. 
Barnet kommer när ni och det är redo 🙂

#2 Du inser att du just sa att missfallen är TS eget fel va?
På vilket sätt är det hjälpsamt?

Det är en myt att graviditet eller missfall skulle påverkas nämnvärt av stress (om vi inte pratar typ akut livshotande situationer) och för någon som kämpar och är ledsen är det absolut sista man behöver skuldbeläggande från andra. Det brukar man göra rätt bra själv, trots att det sällan finns anledning.

Tänk efter lite mer innan du skriver sånt till en ledsen och i det här läget förmodligen rätt känslig medmänniska.

TS: Det är bara att säga det, rakt på, vid första tillfälle, tror jag. Även om du inte tog det så hårt den här gången blir det såklart en del i helheten och jag förstår om det känns tröttsamt.  Det är många som får ett eller flera missfall innan det blir en lyckad graviditet, men det börjar kanske ändå bli dags för en utredning för att se om det är något som inte stämmer och som ni kanske kan få hjälp med. Och se till att ni båda har bra samtalsstöd om ni behöver.

Ta hand om dig!

Nej men det är inte det som är problemet. Vi försöker ju inte ens just nu. Det var inte tänkt att jag skulle bli gravid nu. Mitt preventivmedel slutade funka p.g.a. mina andra mediciner.

Mitt problem är att jag inte vet om jag borde säga något till min sambo och barnmorskan om det som hände nu.

Sen är det svårt att inte lägga så stor vikt vid detta då jag måste sluta med mina mediciner under tiden vi försöker och under graviditeten då de är direkt skadliga för ett foster. Det är påfrestande. Därför är det svårt att bara låta det ta sin tid och inte tänka på det för jag offrar så mycket för det. Förstår din tanke men det är inte så enkelt i vårt fall tyvärr.

Jag har barn sen tidigare också. Så det är inte bara njutning att skaffa fler barn när det inte alltid är så himla lätt att "komma till" heller. ;)

Men som sagt, min fråga är snarare om jag bör vara tyst om det här senaste missfallet. Har ju ganska ordentligt ont ändå…

Svarade på #2.

Du bör i alla fall berätta för sjukvården. Berätta precis det du skrev. 

Jag tror absolut inte dom kommer tro att du fantiserat.

Och tack #3 och #1. Vi har bra stöd omkring oss. Att det blev ett missfall nu kan ju bero på att jag ätit mina mediciner nu. Det var som sagt inte tänkt att jag skulle bli gravid.

Åh jag känner mig så dum när jag tänker på att berätta det för barnmorskan och sambon. Usch. Som sagt, det är just det där att dom kanske börjar tro att jag inbillar mig. De andra gångerna hade jag iaf svaga svaga plus på stickan men den här gången tog jag ju aldrig något test.

När man säger att det kommit klumpar då man blöder bara typ en vecka efter beräknad mens så är första frågan alltid "men är det inte bara levrat mensblod då?".

Nä, det är det inte för när man sköljt av det och det ser ut som typ uppblött kött så är det inte levrat blod, då borde hela klumpen försvinna isf.

Orkar inte bli ifrågasatt. Det är bara det. Det första missfallet var hemskt då jag blödde och hade kramper i 1,5 vecka innan något kom ut och ingen ville ens känna på min mage eftersom det var så tidigt. Den där osäkerheten och funderingarna "Är det ett missfall? Är det mens? Är det nidblödningar?"

Orkar inte analysera nå mer och det är det jag kommer göra om jag blir ifrågasatt. Vill egentligen bara för enkelhetens skull ignorera det här som hände och ingenting säga. Bara släppa det och gå vidare och låtsas som inget hänt. Vill intala mig själv att det kanske bara är inbillning iaf. Känns enklare så….

Jag tror att det är bättre att du berättar både för sambon och för sjukvården. Säg bara det du skrivit här; att du misstänker att du har haft missfall pga symptom och klumpen i blödningen. Du behöver inte göra någon stor grej av det men jag tror att din sambo skulle vilja veta, och jag tror att det är bra om sjukvården också vet om det.
Och för din egen skull tror jag det kan vara lättare att släppa det om du berättar, så slipper du fortsätta grubbla över det och fundera på om du ska berätta eller inte.

#7 Berätta inte om du inte känner att du vill eller orkar prata om det. De vet ju om dina tidigare missfall och det räcker ju. Gå vidare om du vill. Du kan ju nämna det för din sambo men du behöver inte göra någon stor grej av det. Vill du inte prata med barnmorskan om det så skit i det. Tycker inte det spelar någon roll. 

Och du. Kram på dig! Låter som att du har det jobbigt med allt. 

Och. Kondom är inte så dumt. Så får din kropp vila från extra hormoner.

9 Det är viktigt att sjukvården känner till alla missfall om man ska kunna ge rätt hjälp.

Jag har aldrig haft mens med levrade blodklumpar. Enda gången jag haft klumpar är vid missfall så sådana frågor tycker man att du borde slippa. Att bli ifrågasatt kan ju inte kännas bra alls! 

Det är bra om vården vet om hur många tidiga missfall du fått fast det känns jobbigt. Du vill ju få bästa möjliga hjälp när ni bestämmer er för att försöka igen. Känner du dig trygg med din barnmorska? Annars kanske det kan vara bra att byta till en som du trivs med.

Sen är det aldrig ditt fel att det blir ett missfall. Du har slutat med medicinerna när ni försökt bli gravida precis som du ska. Ibland är det bara ,tyvärr, så att kroppen inte förblir gravid av olika orsaker.

Tack för era svar. Jag får se hur jag gör. Jag känner väl samtidigt på ett sätt att det här missfallet inte riktigt "räknas" eftersom jag ätit medicinerna och vet om att de verkligen är direkt skadliga för ett foster. Så orsaken till det här missfallet är nog troligast medicinerna. Så jag vet inte om det spelar någon större roll i en behandlingsfråga så om vi behöver hjälp med barnfrågan. De 3 missfallen vi redan haft är egentligen i sig tillräckligt för att ha rätt till hjälp. Vi sa att vi skulle avvakta till hösten åtminstone innan vi försöker igen den naturliga vägen, och blir det ännu ett missfall då så söker vi hjälp.

Känns bättre iaf att ha fått höra vad ni tycker. Tankarna villar iväg en på alla möjliga olika konstiga vägar när man går och grunnar själv.

Jag tror nog ändå att jag kanske håller det här för mig själv. Eventuellt att jag berättar för sambon om jag fortsätter ha ont. För det känns som om jag inte riktigt fått ut allt än, som om livmodern jobbar för att stöta ut det som är kvar.

Men om det inte blir värre tror jag nästan att jag besparar min sambo det här. Det har ju varit jobbigt för honom också såklart.

#12 att "bespara" honom på det som hänt kommer inte vara till mycket nytta, du kommer gå med din oro och dina tankar, och han kommer märka det förr eller senare. Min sambo plockar i 99 fall av 100 upp när jag går och tänker på något som jag mår dåligt av, även om det är något som jag inte vill tynga honom med.

Så bättre att ni är två om att dela bördan, än att du ska gå ensam med det och han ska oroa sig för att du inte vill prata med honom om saker som bekymrar dig.

Öppen kommunikation är viktigt, men förbannat jävla svårt emellanåt. Men det är som nån skrev tidigare att haspla ur sig det. Jag brukar börja med att säga att det är något som bekymrar mig och att jag har svårt att säga vad det är. Då brukar han ställa ja och nej frågor och till sist har man ringat in vad det gäller. Och att han ställer frågorna gör att jag har lättare att kommunicera när jag blir introvert och emotionellt stressad.

Har man haft 3 missfall tätt inpå varandra (och nu även ett 4:e!) så har man rätt till en utredning för att se vad det kan bero på. 

Sen undrar jag om du fortfarande äter din stämningstabiliserande (och vilken?). Jag äter lamotrigin och min läkare sa att det är viktigt att sluta med medicinen flera månader innan man börjar försöka få barn, på grund av ökad risk för missbildningar. Vissa missbildningar kan ju också leda till att fostret stöts bort, så jag funderar på om det kan vara en orsak.

#14 Där säger du något, ett foster som är missbildat eller inte livsdugligt aborteras oftast automatiskt av kroppen i tidigt skede. Vilket kan vara pga medicinerna men också pga att det är något fel på antingen spermierna eller ägget.

Så klokast vore att faktiskt be om hjälp och få en utredning INNAN ni försöker igen. För något av det värsta som jag kan tänka mig händer är om ni lyckas bli gravida men sen efter några månader så dör fostret pga något som kunde ha påverkats av en utredning. Har en vän som fick föda fram sitt halvfärdiga döda barn pga inre missbildning i månad 4-5 nånstans. Och det var värre än när hon fick missfall i de första två månaderna.

Ja jag vet ju att medicinerna är farliga för ett foster och leder till missbildningar men min läkare sa att det räckte med att jag slutade med dom en månad innan…

Hur många månader innan måste man sluta då?

Har delade känslor kring det här, för det är skönt att det kanske inte nödvändigtvis är mig det är fel på eller min sambo, men samtidigt känns det otroligt trist att ha gått igenom 3 missfall som kunde förhindrats bara genom att sluta med medicinerna tidigare…
Skönt också på ett sätt att min kropp reagerar som den ska då fostret blir missbildat. Jag har försökt tänka så hela tiden, att kroppen bara gör det den ska, och gör sig av med ett sjukt foster som kanske ändå inte hade haft en chans att klara sig.

I övrigt går väl missfallet som det ska. Det fortsätter komma ut små röd-vita slamsor då och då. Jag har ont men inte sådär extrema kramper som första gången då ingenting kom ut alls tills det plötsligt bara tvärsläppte och allt kom ut på en gång och jag började störtblöda. Så det känns ju skönt att det flyter på som det ska.

Jag berättade för min sambo igårkväll iaf. Det första han sa var "är du säker?". jag förstår att han frågade men det blev otroligt jobbigt och jag började försvara mig. Mitt humör är helt sjukt och det tillsammans med smärtan och att min son är sjuk och jag vakat hela natten har gjort mig till ett monster nästintill. Det var viktigt att min sambo fick veta vad det berodde på för annars hade han nog slängt ut mig vid det här laget. Men jag önskar att jag hade sluppit berätta. Känner mig dum och går hela tiden och funderar om jag bara inbillar mig men det som landar i bindan är ingenting som ska vara där egentligen så det är inte så mycket att fundera på.

Minns inte exakt hur många månader han nämnde, tror det var runt 3 eller nått sånt.

Om du vill veta säkert angående nuvarande missfallet kan du ju göra ett grav-test.

Jag orkar inte med ett gravtest. Skulle det vara något på testet skulle jag hoppas. Jag orkar inte hoppas nå mer.

Vi får se hur jag gör med allt. Men känns bättre i magen idag iaf.

18 Varför skulle du hoppas när du vet att du fått missfall? 

Jag råder dig fortfarande att tala om detta för vården. Det är viktigt!

Jo jag ska prata med barnmorskan. Blir dock efter sommaren.

Nä jag har läst om folk som väntat tvillingar och förlorat den ena.
Hoppet är verkligen det sista som överger en.

20 Det brukar vad jag vet inte hända med missfall utan tvillingen absorberas upp av kroppen.

Okej, då vet jag.

Ser ändå ingen anledning att göra ett test just nu. Missfallet är nog färdigt nu, ska nog bara blöda klart nu.

22 Det är tufft med kämpa jag har flera vänner och syskon som kämpat i flera år med bli gravid och flera har fått missfall. Jag tycker det låter bra att ni ska ge er tid att läka, sen undrar jag är det så att du skulle avstå från din medicin för att den inte är bra att äta om man är gravid? Jag tänker lite är det så att du kanske inte tål stress så bra när du inte äter medicinen? Då kanske det är bättre med äta medicinen om det går trots att ni sen försöker bli gravid igen. Glöm sen inte att sex ska vara trevligt att bara ha det efter temp och klocka är inte så kul, det ger mer stress. Jag har inte erfarenhet av missfall eller inte bli gravid. 

Ett bra tips är att du sen försöker hitta en bra mystid där du kan koppla av och verkligen slappna av. Det hjälpte min syster som gjorde om ett hörn till mys-hörn där hon satt o läste och bara slappna av. 

Jag hoppas bara det ordnar sig för er och allt går som ni hoppas på.❤️

Tack för era svar. Känner att jag kan sluta vara anonym nu då jag skrivit om det på gravid också.

Det känns verkligen superjobbigt just nu och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag känner mig fortfarande gravid och brösten blir större. De gör ont och har ändrat form totalt. Jag har gått hela månaden och småblött, eller ja, haft rosa/ljusbruna flytningar. Ofta har de bara kommit när jag gått på toan och gjort nummer 2 men ibland även utan toabesök. Och sen emellanåt har jag haft vanliga ofärgade flytningar. Har känt mig svullen, precis som innan mens, hela månaden. Är dålig i magen.
ORKAR INTE hoppas nå mer nu, men hjärnan spelar mig spratt hela tiden. Gravtestet med morgonurin i förrgår var negativt.

Borde jag ringa min barnmorska på måndag? Vet inte vad jag ska göra för jag känner mig så dum, rädd att folk ska tro att jag inbillar mig. Men jag orkar inte gå med alla tankar såhär heller.
Ska kanske försöka invänta min mens.

24 ring barnmorskan är mitt tips.  sen ett tips  till ;) strunta i vad alla andra tror och tycker då det ger mer stress om man ska bry sig om allt sånt med.

Verkligen jättetråkigt TS, tycker du ska ta kontakt med din barnmorska och få hjälp! Lycka till och kram Sen vill jag tillägga att om du är gravid med TVÅäggstvillingar så kan du få missfall på den ena men den andra hänger kvar, min lillasyster är ett levande bevis på det, mamma började blöda i v. 12 och det konstaterades som missfall men på VUL såg dom att det var en bebis kvar där inne på andra sidan så att säga. Så jo du kan få missfall på en tvilling.. Vill inte inge falskt hopp utan ville bara säga det då jag vet att det kan hända.

Verkligen jättetråkigt TS, tycker du ska ta kontakt med din barnmorska och få hjälp! Lycka till och kram Sen vill jag tillägga att om du är gravid med TVÅäggstvillingar så kan du få missfall på den ena men den andra hänger kvar, min lillasyster är ett levande bevis på det, mamma började blöda i v. 12 och det konstaterades som missfall men på VUL såg dom att det var en bebis kvar där inne på andra sidan så att säga. Så jo du kan få missfall på en tvilling.. Vill inte inge falskt hopp utan ville bara säga det då jag vet att det kan hända.

Verkligen jättetråkigt TS, tycker du ska ta kontakt med din barnmorska och få hjälp! Lycka till och kram Sen vill jag tillägga att om du är gravid med TVÅäggstvillingar så kan du få missfall på den ena men den andra hänger kvar, min lillasyster är ett levande bevis på det, mamma började blöda i v. 12 och det konstaterades som missfall men på VUL såg dom att det var en bebis kvar där inne på andra sidan så att säga. Så jo du kan få missfall på en tvilling.. Vill inte inge falskt hopp utan ville bara säga det då jag vet att det kan hända.

Har inte förmått mig ringa barnmorskan. Kan nog konstatera att det inte är någon graviditet utan hormonerna som blivi helt åt fanders av allt som varit.

Jag har haft något som liknat mens en vecka men det var väldigt sparsamt och konstigt grynigt eller blandat med sega genomskinliga flytningar. Igår hade jag en hel dag utan blod så jag trodde jag haft mensen och den var slut. Idag fick jaghemsk mensvärk och det strålade ut i sidan av höften på ett sätt det inte brukar. Det pågick typ 3-4 timmar och kom och gick under dom timmarna, sen gick det över och jag blödde lite mer en stund, sen slutade det typ blöda.

Funderar på att prata med min storasyster om det och se vad hon säger om det. Kanske hon kan hjälpa mig söka hjälp om det kvarstår. Är bara rädd att de ska undersöka mig bara för att inte visa på något som helst fel.