Det är tryggheten du vill ha, helt enkelt. Det är den svåraste biten med att lämna ett förhållande. Även i de situationer där förhållandet faktiskt är DÅLIGT kan det vara svårt att lämna för att man är rädd för ensamheten. Man vågar inte bli själv.

Om du inte kan se en framtid tillsammans med honom känns det kanske dumt att fortsätta? Det bästa alternativet är nog att prata med honom om hur du känner och se hur han känner angående ert förhållande.

Jag vet att han ser framtid och att fortfarande verkligen är kär i mig, får det bekräftat ofta. Vi hade ett snack om att göra slut förra sommaren, kom som en chock för honom (mitt initiativ), ångrade mig dagen efter och vi fortsatte som om vi aldrig hade haft snacket, det blev bättre men aldrig helt bra som du förstår. 

Det är absolut inget dåligt förhållande, men jag är girig och nyfiken på andra.

Det behöver inte vara dåligt för att man vill lämna. Det är naturligt när man är ung och bara haft en pojkvän, att man vill testa något nytt, även om det inte direkt finns några problem. Inget ovanligt alls faktiskt.

Hur tänker du kring er framtid? Hur långt fram i tiden kan du föreställa dig ett liv med honom? Kan du tänka så långt som att ni ska flytta ihop? Eller är det bara några månader framåt som dina tankar sträcker sig?

Jag jobbar nu med en kille som jag är lite attraherad av, och vet även att det är ömsesidigt (vi jobbade tillsammans förra sommaren med) men han har tjej och kan även om vi både hade varit singlar inte se ett förhållande med honom, jag är bara lite nyfiken, lite sådär löjlig i hans närhet som man blir.. hehe. 

Förut var jag jättesugen på att flytta ihop med honom men inte längre, det lockar såklart att flytta hemifrån ibland, och även att flytta med honom för att ha någon att mysa med varje kväll.

Men tre år känns så långt redan, tycker det känns som att ju längre vi är tillsammans desto mer tid tar jag från mig, och framför allt för honom som ändå är äldre.

Men de där tre åren gör ju att tanken på att lämna honom känns så bisarr och jobbig :( Jag kommer inte klara att sova själv varje natt och inte ha en som honom att prata med och mysa med.

Tycker det låter som du bara är uttråkad. Prata med din kille om ni kanske kunde liva upp det lite. Kanske resa nånstans eller hitta på nått nytt i sänghalmen? :)

Att lämna ett förhållande är också en viktig erfarenhet i livet. Man måste inte vilja ha ett nytt seriöst förhållande på en gång, det är okej att flirta med andra utan att det måste leda till något. Många njuter snarare av att få vara singel ett tag efter att ha lämnat ett långt förhållande.

Jag var ihop 7 år med min första pojkvän (blev ihop när jag var 16). Jag kände mig befriad när det tog slut mellan oss (även om orsakerna och omständigheterna var helt annorlunda).

#5 haha nej jag tror faktiskt inte det..

Visst lusten är inte på topp. Men jag kan ju honom, han överraskar mig inte längre. Han är världens snyggaste kille men hans personlighet attraherar mig inte längre likadant som när jag var 15 år. 

Han är snäll, mogen, lugn och förstående. Men han får mig sällan att vika mig av skratt eller göra mig imponerad. Vi har ganska olika intressen också, vilket inte behöver vara något negativt men det bidrar till att vi inte gör sånt tillsammans (typ han spelar hockey/fotboll och kollar på sånt, jag är nästan helt ointresserad).

Jag tror vi om vi flyttar ihop kommer vi också vilja helt olika. Jag är pysslig och vill ändra saker, han bryr sig knappt. Hans rum ser fortfarande ut som det gjorde när han var åtta år.

#6 Nej det vet jag, men jag känner inte att jag vill va ensam. Men jag vill ha friheten. Men man kan ju inte ha båda, såvida inte det är ett öppet förhållande på bådas villkor.

Men även om det var ett "dåligt" förhållande, eller hur nu omständigheterna var, så.. kändes det inte så tomt? För jag vet att när jag trodde att vi hade gjort slut och jag vaknade, så kunde jag knappt andas och börjar typ gråta när jag tänker på det. Också för att jag vet hur mycket kärlek han ger mig, känns helt ofattbart att lämna någon som gör det. 

Men jag känner lite att för eller senare kommer det ta slut, det är nästan så att jag vill att det ska "hända" något, så det blir ett sådant slut…

#7 Jag såg inte era inlägg när jag skrev mitt. Men ser ju nu din situation i ett annat ljus. Hade jag varit han så hade jag helt klart uppskattat om min partner varit ärlig mot mig och inte heller slösat min tid som du nämnde.

Det var väldigt jobbigt emellanåt, men jag började dejta nya killar (mest för skojs skull, inte ute efter ett förhållande). Hade också vänner som jag fick mer tid att umgås med, som jag nästan hade tappat kontakten med.

Men självklart är det tungt, man bryter ihop ibland och gråter, önskar att saker var annorlunda. Men man går vidare.

#9 Aa, vi ska träffas ikväll men får nog ta upp det till helgen för känns jobbigt att fira midsommar med ett stort gäng om det skulle bli konstig stämning mellan oss.

#11 Okej lycka till. Tänk bara på risken att sanningen slinker ur ändå ökar vid intag av nubbe… in vino veritas

#12 Jag har hållt mig ett antal gånger förut om detta vid intag av alkohol, så det ska nog gå ;)

Tack för allt ni skrivit :) 

om någon mer har några kloka ord så är det fritt fram!

En tanke som slog mig är varför måste det vara allt eller inget, att ni antingen är ihop eller gör slut?

Det finns så många sätt att ha förhållanden på, det måste inte handla om att slutmålet är att man gifter sig och skaffar barn.
En del vill inte ha barn, bo ihop med sin partner, gifta sig eller ens bara vara tillsammans med en person.
Förhållanden kan var bra utan att man har kriteriet att det måste vara långvarigt för att det ska vara ett bra förhållande.

Att vilja var någon nära är något som de allra flesta vill och behöver, men ibland är det inte rätt att gå helt upp i ett förhållande, ibland behöver man uttrymme för annat också.
Få bo och rå om sig själv, ha mycket utrymme för andra människor, kompisar, familj, och intressen och flirtar.

Nu kan jag ha fel men det känns som ni två är i lite otakt?
Att ni behöver lite olika saker i från ett förhållande, på vilket vis ni ser framtiden tillsammans?
För mig är det viktigt att vi är mer lika än olika, ha mycket samma intressen, inte för att jag vill att vi ska göra allt ihop utan för att jag trivs att kunna dela det med dem jag älskar och ha roligt tillsammans.
Förstår att du är nyfiken på livet, hur det skulle vara att vara tillsammans med någon annan, ha sex med andra.

Att du inte tycker det känns så pirrigt längre är bara naturligt, förälskelse sätter ihång en kemisk reaktion i kroppen, man blir hög rent av, därför folk kan bli helt blind och se saker som bara gulligt hos sin partner som driver dem till vannsinne senare, för under den perioden är hen helt perfekt, man vill veta allt om den här person, hela dens varalse är fscinerande och spänannde.
Sen när man går den fasen så ser man mer klartänkt, tar olika långt för alla men brukar inte hålla i sig mer än ett år eller två, man förlorar det stora förälskelse pirret och börjar upptäcka vad det någonstans man inte klickar. 
Det är där den varaktiga kärleken börjar växa fram.
I min filosofi så finns det inte kärlek vid första ögonblicket, kemi och attraktion absolut, men kärlek för mig är när man kommit varandra nära, verkligen känner varandra, växer fram i samspelet två eller fler människor emellan, i deras relation och vad man går igenom tillsammans.  

Det finns ingen som man klickar på alla plan med, man behöver fler än en nära relation för att må bra och med relation menar jag all typer av relationer inte bara romantiska, de man har med familj och vänner också.
Men ibland så kan man behöva mer än en romatisk eller sexuell relation med, beror hur man är som person.

Kan ta mig själv som exempel, jag är poly, för mig så betyder det att jag kan älska fler än en person romantiskt, att det faller sig naturligt för mig att göra det, liksom jag kan älska och ha fler än en kompis.
Att jag möter och blir vän med en till person betyder ju inte att jag inte bryr mig om och älskar mina andra vänner mindre för det.
Hur mycket kärlek jag kan känna är inte begränsat, utan det betyder bara att jag delar något fint och speciellt med den här människan också som får oss att vilja var tillsammans.
Det har inte göra med att det partnern jag redan har inte är tillräcklig, det är inte därför man skaffar nya kompisar heller, i alla fall inte jag.

Ville bara dela med mig lite av mina tankar, förstår att du har mycket som rör sig i ditt huvud, kanske hjälper det dig att få se att det inte finns nåot som är rätt och fel hur man behöver leva sitt liv, så länge man är ärlig och kärleksfull.

Jag tycker du ska avsluta förhållandet direkt du träffar honom om det ändå är vad du bestämt dig för.

Jag tycker det är lite dåligt att fira midsommar tillsammans med honom och låtsas att det är som vanligt när du vet att det inte är det.

Jag hade inte velat att min partner firade midsommar med mig utan att berätta att hon kommer göra slut någon dag/dagar senare. Då hade jag velat veta det direkt.

De enda jag kan säga är att berätta innan midsommar firandet börjar, jag hade ett ex som såg alla möjliga problem i förhållandet han höll de inne för att vi skulle fira någon i hans familj och alla skulle ha de trevligt och sånt, de gjorde fruktansvärt ont att få veta efter vi hade haft de roligt och trevligt, så för killens skull berätta innan midsommar.

Tack tack för det ni skrivit!

Jag måste bara klargöra en grej. Jag vet att det lät jättefel att vänta till efter midsommar, men grejen är att detta är inget nytt jag har känt - det har kommit och gått under en lång tid, så när jag känner att jag kan sätta ord på mina känslor, då berättar jag, oberoende på vilken dag det är. Bara för att jag har mina tvivel, betyder det inte att jag inte kunde ge honom en fin midsommar, vi hade en jättebra midsommar tillsammans faktiskt! 

Å hade jag varit 100% säker på att göra slut är vad jag vill, så hade jag såklart gjort det oberoende på vilken dag det var också, hans födelsedag, midsommar, julafton eller när som. Men nu är det ju inte så.. Jag tänker snacka igenom mina känslor med honom ikväll så får vi se vad det blir för lösning, vi kanske behöver vara ifrån varann ett tag och se hur det känns… 

Det är inte lätt alls, jag älskar honom så mycket, men jag har inget att jämföra med och det känns orättvist, det är som att jag är helt säker på att det finns en bättre matchning för mig där ute. Inte för att jag skulle börja det sökandet med en gång men..

Tänk bara på att det är verkligen en myt, kärleken där man klickar på alla plan och aldrig är oense, aldrig saknar något utanför förhållandet.

Vi är all unika i hur vi är som personer, vad vi har för intressen. vad vi har varit med om hur det har format oss, så det är inte så konstigt att man inte kan hitta i bara en annan människa, någon som matchar oss på alla plan.

Förstår att det känns jobbigt att ha de här funderingarna, men det är väldigt naturligt att du har det och kan ni inte komma fram till en kompromis så kan du inte fortsätta om det känns fel för dig, ibland räcker det inte till hur mycket man än älskar någon annan.

Kanske det vore en lösning om ni tog ett steg tillbaka, öppnade upp för att dejta andra, inte ta det så allvarligt, inte ha så mycket fokus på vad relationen måste leda till?

#19 Nej det förstår jag väl, men vi är ju inte oense nu heller, det är väl mer att jag kanske inte känner att vi klickar med humorn hela tiden heller, och att skratta mycket är viktigt för mig :) känner väl också lite det med intressena.

Mjo, det vore en idé men tänker att det antagligen skulle bli en hel del svartsjuka. Även om det är något jag skulle vilja så skulle jag nog ändå bli svartsjuk av tanken på att han är med en annan hah :)

Fast vad är svartsjuka igentligen?

Vad är det som gör att vi gör allt för att undvika situationer när vi känner så, det är bara en känsla, den är inte farlig, den går att övervinna.

Det bottnar ofta i att man känner sig rädd och osäker, tar man itu med vad svartsjukan beror på så kan man jobba med den och bli av med den.

Tråkigt att missa en massa bra saker i livet för att man är rädd.

Hade det varit något annat man var rädd för tror jag många gånger att fler skulle pusha för att man ska utmana sig själv, men så fort det handlar om svartsjuka så är det helt ok att begränsa sig själv och sitt liv, sin partner.

Tror inte folk skulle säga att nej det är inte bra idé att du börjar tex plugga igen, börja ta danslektioner, resa ensam, skaffa barn för att du är rädd för att det ska bli jobbigt och misslyckas.

Bara en tanke.

Låter konstigt att du gärna vill dejta andra men tanken på att han gör likadant då blir du svartsjuk. Det ska ju vara lika åt båda håll :)

Haha ja menar inte att det är rätt, jag menar bara att det är det som gör mig så förvirrad. Jag har ju fortfarande känslor. Ena dagen är jag kär och andra inte lite. Den här helgen med honom kändes jättebra, kunde inte bara börja berätta om detta då..

Ville bara svänga in här och meddela att vi gjort slut. Han tog det ju såklart lite värre eftersom jag tog initiativet, men vi båda tror det blir bra. Själva snacket var ju såklart jobbigt och känslosamt. Men har mått förvånansvärt bra efter. Är säker på att jag gjorde rätt val! Men kan ändå känna lite att man vill bara åka till honom för o mysa och va trygg, men det är väl en vanesak.

Du låter som mig då jag var ca 20. Jättefin kille som samtidigt är näraste vännen, den man känner bäst och älskar, men man är inte redo än för att slå sig ner i en monogam relation forever… För nyfiken på livet och saker som måste provas och levas… Du verkar ha tagit ett klokt beslut!

#25 Exakt så, kunde inte sagt det bättre. När man är så nyfiken så tonas nog den där förälskelsen av automatiskt för man jobbar inte på att fortsätta utan snarare för att känna så lite som möjligt så att man kan bli "fri", vilket jag verkat behöva då jag känner mig väldigt säker på mitt val :)