Hej

Skriver detta anonymt då jag känner flera som är inne på iFokus och behöver mest få skriva av mig för det känns som om jag går sönder inombords.

Jag har väl alltid mått rätt okej, har definitivt inte sett mig som den typ som har mått dåligt eller liknande utan har för det mesta haft bra dagar men som de allra flesta har jag haft dåliga dagar jag med. Men mer åren, speciellt de två-tre senaste har jag haft som en tyngd som kommit och gått, lite beroende på vad som hänt i livet men den har som försvunnit och så har allt återgått till det normala. 

Redan som liten har jag varit självständig och vågat stå upp för mig själv. Lite "jag-behöver-ingen-annan-jag-klarar-mig-själv". Och har väl alltid sett en framtid där jag tar hand om mig själv men har folk runt ikring mig, på ett bekvämt avstånd. Jag har aldrig känt "behovet" av att umgås med andra men gör det gärna för att det är trevligt. Är definitivt inte osocial utan snarare tvärt om, flänger lite varstans ungefär hela tiden.

 När jag började gymnasiet flyttade jag långt hemifrån. Främst för att få en ny start, träffa nya människor och få börja om med ett nytt jag. Jag blev den som tog hand om alla. Alla mina vänner kom till mig med sina problem, hade i flera omgång kompisar som bodde hos mig då de inte hade någonstans att bo, jag var allas terapeut och hjälte till med skolarbete om det så behövdes. Jag trivdes bra med detta hade nog inte en timme på dygnet ledig (under somrarna blev kunde jag bli uppringd för att lösa bråk hos par). Men som jag är blir jag less på allas gamla tjat och samma bråk om och om igen. Jag är sån, jag behöver nytt för att vara helt nöjd. 

Hade under den här tiden (två och ett halv år) både skaffat, gjort slut med en pojkvän och fått en ny. Det var något nytt för mig, någon som skulle bry sig om mig, något som jag egentligen inte behövde men lärde mig förstå. Den första var väl ett riktigt svin men man lär sig av sina misstag, eller kanske inte men man minns dem i alla fall. Men den andra höll det ca två år. Jag vet inte om jag älskade någon av dem för båda gångerna var det andra som sa till mig att jag verkade kär och förälskad så jag tyckte väl att det var så. Missförstå mig inte, jag var helt klart intresserad, i alla fall första gången. Andra gången var det väl mest för att när man kommit ur ett ohälsosamt förhållande så ska man få ha ett bra, vilket jag fick. En kille som var genomsnäll, trogen, glad och försökte lära sig mina intressen för att vara snäll. Vilket resulterade i ett förhållande som fungera bra, men var trist och jag kände mig kvävd och längtade bort. Ville börja om igen. Träffa nytt folk. Bli en ny person. Och så har det varit sen dess. Jag får en sån fruktansvärd känsla av "bortlängtan", att få börja om, släppa alla människor, kapa alla band och starta om. Jag har ju gjort det tidigare (förutom att jag blivit närmare min familj med avståndet) så jag vet ju att det inte är något problem. Jag saknar inga.

En annan sak som är är att jag läser folk som en öppen bok, ingen kan ljuga för mig och jag har blivit väldigt manipulativ (och jag tycker alldeles för mycket om att testa hur folk reagerar på olika saker men det är en annan historia), grejen är den att jag vet svaret på saker innan personen ens hunnit tänka ut frågan. Detta har gjort att jag nästan alltid blivit besviken för jag kan längta så efter en person som kan bevisa mig fel, som kan gör något som överraskar mig. Jag kan gå och hoppas på att personen kommer göra motsatsen det det jag trott/sett att den ska göra men det slutar med att jag sitter och mår dåligt för att jag hade rätt som vanligt, igen.

Nu har jag träffat en ny. Rädslan för att ha "fel känslor" eller inga känslor alls är enorm. Därför har vi tagit det väldigt långsamt. Vi har väl varit på G i ett år men inte sagt det till någon. Började vl vara mindre diskreta nu i februari så de som antagit något ha fått anta och sen har det inte varit mer. Vi har känt varandra i två-tre år och har väl nu gått ut som ett officiellt par då vi flyttar ihop nu första juli. Allt känns jättebra, det är en enorm skillnad den här gången jämfört med de andra. Ingen har sagt till mig vad jag tycker utan jag har som fått känna själv vad jag tycker och tänker och jag tycker verkligen om honom! Men samtidigt längtar jag bort, jag ser en framtid med nya människor där bara jag är den jag har kvar från gamla liv. Det är inte alltid det är så här men jag har klumpen i bröstet och inser väl att jag alltid varit en sån person som inte kan fästa sig. Annars skulle jag inte flyttat tio timmar bort från allt jag kände när jag var femton. Jag har alltid vetat att jag skulle flytta tidigt, det har jag sagt så länge jag kan minnas och ingen blev förvånad att jag gjorde det. 

Sen är det det där med att han är också lätt att läsa, han var knepig i början för han är bra på att manipulera och dölja precis som jag men bara inte tillräckligt så nu vet jag vad han ska göra, är han hör av sig, när ha inte gör det. Allt. Men han är också den som har överraskat mig en gång och den känslan var obeskrivlig. Han skulle vara med ett par kompisar, varav en (som har sagt upp vänskapen med honom nu, men det är en annan historia) som jag har en del olöst historia skulle vara med så jag kunde helt enkelt inte följa. Inga problem, killarna ska självklart kunna umgås utan jag ja ska följa överallt så jag stannade hemma. Tanken var att sambon min skulle sova där och det var ju inget märkvärdigt men så mitt i natten så är det någon som kryper ner i min säng för att han ville sova med mig. Det överraskade mig, hade aldrig trott att han skulle göra det. Den känslan att inte veta vad som går genom den andres tankar, det är den jag vill ha. Det kan jag sakna.

Sen har ja svårt att lita på människor (ironiskt jag vet, tanke på att jag ser när de ljuger men kan som inte riskera att ha fel, man är ju inte mer än mänsklig liksom) och därför har jag inte heller någon att jag känner att jag kan prata med. Även om jag har vänner jag litar på och som vet allt sen innan ett och ett halv år tillbaka som verkligen ställer upp och jag vill prata ut så känner jag att jag inte kan men det får jag skriva om någon annan gång, innan jag får skrivkramp och innan ni hinner somna ;)

Tack ni som orkat läsa allt detta, behövde mest skriva av mig!