Jag har slängt dom flesta av mina dagböcker/kalendrar. Det som är viktigt att komma ihåg kommer jag ändå ihåg, och annat känner jag inte att jag behöver ha kvar.

Och det är ju ändå bara jag själv som läst dom, och hade inga planer på att visa dom för nån annan.

En ide kan ju vara att spara det där man är rädd om, och sen kasta resten.

Jag har lagt mina i en flyttlåda i förrådet. Tänker att det kan vara kul att läsa när man är gammal, och de tar ju ingen större plats.

Jag har kvar alla mina dagböcker från tonårstiden. Jag är 52 år😉

Det var länge sedan jag bläddrade i dem och de är många. De ligger i en bananlåda i förrådet.

Jag minns att när jag sist läste så rodnade jag.☺️

Det känns som om det är en annan människa som skrivit. Var jag så naiv? Hade jag sådana tankar om livet i allmänhet?

Samtidigt så är det ju mina tankar och funderingar jag hade då och då var det min verklighet då.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra av dem men samtidigt tar det emot att slänga dem.

Jag funderar på att bränna upp mina. Kanske göra en lite ritual av det. Som ett avslut. Jag känner inte att jag bara vill slänga dom i soptunnan. Men jag känner inte att jag behöver spara dom heller. En del sparar sina dagböcker till sina barn… men jag skulle inte vilja att min son läste mina. 😂

Blandade bud :)

Aldrig någonsin att någon annan får läsa! Och det står egentligen inga stora livsfunderingar, det är bara tråkigheter. De få bra saker som hände i högstadiet står konstigt nog inte i dagböckerna, de har jag skrivit på ett annat ställe och tänker spara. Det är lite ett avslut jag är på jakt efter. Jag vet vad som hände och jag kommer alltid minnas det, men jag vill släppa det. Jag kanske får läsa igenom och spara vissa sidor…

Jag har mina kvar. Ca 25 års skrift. Har deppiga år med, fast det ser jag som en nyttig erfarenhet och har inga problem att läsa och minnas. Då är då, nu är nu.

Jag behåller dom ett tag till. Plockade fram och bläddrade igenom och kände att jag kan inte slänga dom. Det skulle inte vara rättvist mot mitt fjortonåriga jag. Det som står där var viktigast i världen, då.

Skulle aldrig kunna kasta mina.

#7 Det var bra skrivet:  Det skulle inte vara rättvist mot mitt fjortonåriga jag

Det är väl ungefär så jag tänker också

Har tyvärr aldrig skrivit dagbok, och är inte alltför sugen på att börja, (I så fall ska det vara digitalt, och det blir ju inte samma sak)

Men rent teoretiskt skulle jag nog inte klara av att slänga dom om jag hade haft dagböcker. Mamma skrev när hon var yngre, och hon har flera gånger sagt att hon ångrar att hon slängde sina.

Jag har mina sparade. Jag har min mammas morfars gamla dagböcker. Han skrev från han var ungefär 15 tills han dog när han var 83. Det är en helt otrolig sak att läsa dem.