Du börjar plugga och tar tag i ditt liv. Annars kommer det fortsätta som det är nu. Har man inte någon gymnasieutbildning så har man ingenting. Att man inte orkar är inte en okej anledning till att inte fixa det.

Finns det inga yrkesutbildningar du kan komma in på genom arbetsförmedlingen?
Min sambo flyttade hit från Kanada och hade inte gått färdigt gymnasiet där. Han kom in på en ettåring svetsutbildning genom arbetsförmedlingen. Om du skulle kunna tänka dig att bli svetsare så finns det väldigt mycket jobb där ute då det är brist på svetsare. Kommer man in på rätt jobb kan man tjäna väldigt bra med pengar också om man är beredd på att jobba mycket i perioder.

Det låter som att du skulle behöva lite motivation. Vad är det som gör att du "inte orkar" göra klart saker? En bra sak kan vara att ha en regel för sig själv att ALLTID slutföra det man påbörjat (oavsett om det handlar om att diska eller läsa ut en bok eller plugga klart en kurs i skolan). Speciellt om man är sån som gärna startar upp men inte gör klart. Jag är själv sån som inte kan göra nånting utan att vara motiverad till det, men jag har jobbat jättemycket på att "skärpa till mig". Alla kan inte skärpa till sig heller….

Tips: Skriv en lista på saker du vill åstadkomma, exempelvis plugga, jobba, ta körkort, flytta hemifrån….
Skriv ner vad som krävs för att kunna pricka av en sak, tillexempel:
Plugga: Hitta en bra/intressant utbildning - (ev komplettera gymnasiekurser) - sök utbildning - genomför utbildning

För min dl är det jätteviktigt att planera och ha MÅL för att orka göra saker.
Jag tror att pluggaa kanske kan vara en bra start för dig. Det finns utbildningar på komvux (gymnasie)-nivå som endast kräver högstadiebehörighet. Folkhögskolor har en del. Även arbetsförmedlingen har yrkesutbildningar. Boka en tid hos en Studievägledare. :)
Jag hade satsat på att söka en utbildning som jag tyckt vart KUL, och som låg en bit bort så att jag fått möjlighet att flytta hemifrån. DÅ får du en kickstart. :) Och BESTÄM dig för att göra färdigt saker. :)

Jag e ju deprimerad så de e inte helt utan "orsak" Funderade på komvux. Men man måste vara tjugo. Oh de blir jag nästa år.

#4 Har du fått hjälp med depressionen? Det kanske kan vara ditt första mål annars.

Vad vill du jobba med i framtiden?

Nej. Bup tog mig inte på allvar. Jah fick ångestdämpande, då jag även har panikångest. Så jag vet inte vart man söker hjälp såhär nu när jag är vuxen. Jag vill jobba med djur på något vis. Hunddagis, djurskötare, veterinär erc

Ta tag i ditt mående. 

Sedan pluggar du. Jobb när man slutade skolan i åttan är i princip omöjligt.  Speciellt när du saknar meriter och vägrar praktisera.

Man måste jobba för att komma någonstans.

Jag vet att man måste komma nånstans. Jag har erfarenhete. Har sommarjobbat/ praktiserat i djurbutik, på hunddagis, på ett cafe och sen har jag varit hundrastare.

8 Tyvärr är praktik inget som väger mycket.

Däremot kan man genom att praktisera genom af ha chans till jobb eftersom dom ser vad man kan på arbetsplatsen.  Men som sagt,  utan ens avklarad grundskola tror jag inte någon ens funderar på anställning.

#6 
Boka en tid hos vårdcentralen. Be att få komma till en läkare som är duktig på psykisk ohälsa. Skriv gärna ett brev innan du går dit, där du formulerar dina känslor och tankar, ifall det är svårt att veta vad du ska säga när du väl  är där.

Många naturbruks(djur)utbildningar har grundskola som krav och går sen på erfarenhet. Om du söker nästa år har du ju ett år på dig att göra färdigt grundskolan så att du blir behörig. :)
Kolla här tillexempel 

http://www.naturbruk.nu/sv/Startsida/Skolorna/Dingle/Utbildning/Vuxenutbildning-info/KomVux-utbildningar/

http://www.naturbruk.nu/sv/Startsida/Skolorna/Sotasen/Utbildning/Vuxenutbildningar/

Men allting handlar egentligen om att hitta lite visioner och ha ett mål att sträva åt tror jag. Lättare sagt än gjort, jag vet, men försök drömma lite. :)

Om jag gör klart detta året så kommer jag inte in på ett gymnasie nästa år.

#11 Vad menar du? Det jag föreslår är att du gör klart grundskolan för att bli behörig till en vuxenutbildning på komvux (tillexempel djurvård eller hund). Läs i länkarna.

När jag blev deprimerad tog jag först kontakt med studenthälsan på universitetet och fick en kurator. Sen tog jag kontakt med vårdcentralen för att få medicin. Det går att gå till vårdcentralen först, säg bara att du mår dåligt psykiskt så fixar de en tid med någon som är bra på ämnet. Det kan vara jättejobbigt att gå dit, men om man inte gör det är det svårt att bli hjälpt.

#10 det var ett bra tips att skriva ett brev innan, det hade jag behövt.

Mitt tips är också att inte underdriva vad du känner, säg precis som det är och tryck på att du behöver hjälp. Tyvärr är det så att om de känner att det inte är så allvarligt så tar de det inte på allvar.

Stå på dig och lycka till! ❤️

Men de känns som att dom bara lägger in en på psyk.. oh de vill jag ju inte.. Har hört från andra då..

#14 Så behöver det absolut inte bli! Både jag och min sambo (plus två kompisar till mig) har sökt hjälp via vårdcentralen och ingen av oss har blivit inlagd (vilket glatt gäng vi verkar vara 🤪). Nu spekulerar jag lite utefter vad jag själv har upplevt, men det verkar som att för att bli inlagd måste man på grund av sin depression vara till skada för sig själv eller någon annan. Det är lättare för sjukvården att ge ut piller än att lägga in någon.

Sök hjälp!

psykolog säger jag. du måste få hjälp med att prata ut. har en kompis som också hoppade av skolan tidigt och hon mår inte bra. hon går nu till en psykolog och får rätt hjälp. hon ska även gå en utbildning nu om makeup som får henne att må bra. jag har hjälp henne med att hon får följa med på mina hundträningar. vilket har hjälpt mycket! 

hon ska ta tag i sin riktiga utbildning sen när hon mår bättre. hon går allt till att hon ska görav saker så hon mår bra

Sanningen är att du snart är vuxen, du behöver alltså ta steg som gör att du också får bli det. Ingen lägger in någon bara så sär. Det här handlar om att du behöver bli lite tuff mot dig själv, att det handlar om att ge dig en chans till en framtid. Gå till en vprdcentral, sedan måste du se till att gå klart grundskolan, så är det. Sedan finns ju naturbruksgymnasium där du kan få arbeta med djur varje dag, vilket jag absolut tror kan vara något för dig. 

Sedan tror jag på att du kanske ska försöka engagera dig, kanske ideelt, kanske på en ridskola eller hjälpa hemlösa katter, eller vad som helst så att du får igång ditt driv framåt. 

Hela livet ligger framför dig och väntar på att du ska ta tag i det!!

En närstående gick hos en KBT-terapeut när han var deprimerad. Terapeuten hjälpte till med att lyssna, prata, att schemalägga dagar och att dokumentera depressionen. Man fick göra endel själv för att få chansen att reflektera. KBT-terapeuter samarbetar även med läkare, så medicin kan skrivas ut om det skulle vara aktuellt. Tror att det finns KBT-hjälp via mail också, prova att googla runt lite om du känner att det tar emot att träffa någon face to face

#1 snälla nån är man deprimerad eller liknande kan man inte bara "börja plugga och ta tag i ens liv" man kan heller inte "rycka upp sig" sen så är gymnasieskola bara viktigt om man vill vidareutbilda sig har man tänkt jobba med nått enkelt eller starta eget är det inte alls ett måste.

TS: av det jag läst skulle jag försöka få hjälp om jag var du, är du tex fortfarande skriven i skolan kanske du kan försöka med kuratorn? nu var det några år sen men jag tror det var så jag fick hjälp.

Jag orkade inte skolan heller, så varken jag eller min man (som tog hand om mig när jag var som värst, vilket var gymnasiet) har ingen färdig gymnasieutbildning och ändå så lever vi bra.

Jag satsade på att bli bättre helt enkelt, studera kan man senare på ett eller annat sätt om man anser att man behöver det då men kan man inte studera förlorar man bara tid på läkning genom att försöka studera. (ju snabbare man blir frisk/bättre ju snabbare kan man ju faktiskt studera på riktigt om det nu är det man vill)

Gymnasietiden är inte bara viktig ifall man vill plugga vidare, utan de flesta jobb i samhället kräver gymnasiekompetens. Jag står fast vid mitt svar. TS känns för slingrande i sina svar, med många undanflykter. Visst att han/hon skulle behöva snacka med psykolog eller så, men i slutändan blir det ändå viktigast att plugga och rycka upp sig.

#22 som sagt man kan inte säga till nån som är deprimerad att rycka upp sig, det funkar helt enkelt inte så. Man förstör mer än vad man hjälper om man säger så.

Jag svarade precis på dit andra inlägg när jag såg det här. Så skriver hit också där du gett lite mer info än vad som stod i ditt andra inlägg.

Jag har också mått sådär duktigt piss. Gick år när jag knappt kom upp ur sängen, inte orkade någonting eller ville göra någonting alls. Men det finns hjälp att få! Jag gick hos BUP från 12-13 års ålder tills jag var 18 och då flyttade jag även till vuxenpsykiatrin till deras avdelning för "unga vuxna" och gick där tills jag var 20-något, nu går jag bara på uppföljning för mina ätstörningar (så jag är kvar inom vården) och jag fyller 25 i höst. 

När jag väl började må bättre så blev det så mycket lättare att ta tag i resten av livet! Mitt liv vände när jag började plugga på högskola, för då fick jag nya vänner och kunde skaffa mig "ett nytt liv". Vilket jag tror att du också skulle må bra av! Kunna flytta hemifrån, för det låter inte som om din familj hjälper dig att må bättre. 

Börja ta hand om dig själv och hur du mår - när du mår bättre skulle jag också satsa på skolan. Försöka få behörighet och sedan komma in på någon utbildnings eller yrkeshögskola - studievägledare kan hjälpa dig att hitta en bra lösning som passar dig! Du är viktigast - och den enda som har ansvar över ditt liv är du själv! ❤️

Pratat med soc nu ang boende. Gick komma på möte imorgon. Var ska jag lämna min hund nudå ? Jag trodde inte de skulle gå så fort faktiskt. Kunde jag inte sova på soffan hos någon idag så skulle jag vända mig till stadsmissionen. Men min hund? Ja så många grejer som måste tänkas på.. men jag stannar ej här idag.. har inga nycklar och nä min pappa kommer hem får jag ett rent helvete…Vill igentligen berätta allting va som hänt.. någon som inte känner mim familj… någon jag inte behöver träffa irl. Ingen som bara sitter oh skriver upp allt och nikar..

Nu ska du vara fullständigt ärlig. De är alldeles vanliga människor och deras jobb är att lyssna. Så ta det lugnt!