Får man fråga varför inte? Pratade ni inte om barn tidigt så du visste vad du gav dig in på?

#1 Alla vill inte födda barn. Jag är också mera inne på spåret att adoptera än att bära och föda barn själv.

#0 Stå upp för vad du vill. I det här fallet är det din kropp och din vilja det handlar om. Surrogatmödraskap däremot är väldigt tveksamt. Det ligger inte långt ifrån människohandel som det ser ut idag. (Fattiga, färgade kvinnor som bär rika, vita kvinnors barn. Inte så bra.) Prata igenom saken med din kille och förklara hur du känner och hur du tänker. Försök få honom att förstå och försök också förstå honom.

När du känner att längtan efter barn väger över oviljan att vara gravid så är du redo. Inte innan. Men det kunde som nämnts vara intressant att veta, varför inte? Önskan att sätta barnet före sig själv mår både mor och barn bra av. Tycker man inte att det är värt det borde man nog avstå. Det brukar vara en mognadsfråga.

Hur ser ni på att vara fosterfamilj då? Visserligen inte "era" barn, men ändå barn som är i ett behov av ett hem, och du behöver inte bära dem, och pojkvännen behöver inte adoptera. Kanske även kan övertyga den ena av er att ändra eran åsikt om ni sen vill ha fler barn.

#2 Jag är mycket väl medveten om att alla inte vill ha barn.
Jag är nämligen en av dom, så jag ser inte riktigt varför du kände ett behov av att förklara det. Jag frågade inte om det! och frågan jag faktiskt ställde var till TS.

#3 Där håller jag inte med..det är ju inte själva graviditeten som på ngt sätt visar huruvida  du är mogen att bli förälder eller inte, utan synen på föräldraskapet. Jag tänker ju att man kan bli fosterförälder eller så sparar ni ett tag så att ni kan bestämma er för det längre fram. Det viktigaste är ju att ni samtalar kring det här. Om det är förlossningsrädsla så kan det finnas stöd att få.

#3 Du glömmer nog att en del inte vill pga sjukdomar i familjen som man inte vill riskera att föra vidare till barnet, eller som hos mig gäller det havandeskapsförgiftning som jag garanterat kommer få.

Så att säga att det bara har med mognad att göra är fel.

#0: Vill du inte bära barn så är det så. Det kan vara bra att fundera på varför, för din egen skull. Men vill du inte så vill du inte. Du ska inte göra något du inte är bekväm med. 

Om din partner inte kan tänka sig att adoptera så borde även han fundera på varför. Sedan så får ni sätta er ner och diskutera det ordentligt. Om ingen av er känner sig bekväm med den andres sätt att se på det så är det nog tyvärr så att ni inte borde skaffa barn ihop. det är inte ett ämne som man bör kompromissa allt för mycket på.

Precis som #4 säger finns det alternativ till adoption som kanske skulle kännas bättre för er båda. Det kan vara en idé att titta på alla alternativ.

#2 All surrogatmödraskap utförs inte av färgade kvinnor i fattiga länder. I tex USA är det vanligt att en släkting eller en vän till familjen erbjuder sig att vara surrogatmoder. Så att säga att surrogatmödraskap är människohandel är att ta i. Det finns så klart en baksida av det, men det finns dem adoption också. 

#6 Håller med dig. Även om man inte har behov att att bära sitt barn själv så kan man bli en fantastisk förälder.

Jag har sen jag var 15år då jag började fundera på saken vart helt emot att bära barn och nu är jag 25år och har inte ändrat åsikt. Jag vet varför jag inte vill bära och vill inte ta upp det här Surugatmamma är inte människohandel, varför inte tjäna lite pengar om man som vissa mår bra av att vara gravid och trivs med det och är välmedveten om att man inte får behålla barnet men är Okej med det. Jag får inget vettigt svar av min sambo.. men jag gissar att det har att göra med att han vill ha sina gener, sitt utseende osv.. det vill jag med men nu går det inte så.. jag vill verkligen ha barn.. Jag är mogen men vill inte ha barn än på några år, tror inte det har med mognad att göra för det är inte de det grundar hos mig utan det har med helt andra saker att göra. Fosterfamilj.. då får man kanske inte behålla samma barn? Och ofta kan det vara barn som behöver extra stöd på grund av dålig bakrund eller stökiga barn och det vill jag inte ha men härligt att få kunna "rädda" ett barn som har haft det dåligt.. nja jag vet inte. Kanske ta hand ett barn som behöver trygghet och kärlek men som inte har agg problem

#9 Det här med fosterbarn är ju olika. Min syster och hennes man har tre fosterbarn. Två av dem är helsyskon och alla tre har de haft sedan de bara var några veckor gamla. De är nu 13, 12 och 11 år. 

Idags läget har de två syskonen regelbunden kontakt med sina biologiska föräldrar men det har aldrig varit aktuellt att de ska flytta hem. Båda biologiska föräldrarna är medvetna om att de inte kan ta hand om dem. Det andra barnet har ingen kontakt med sina biologiska föräldrar.

Däremot har de tidigare haft ett fosterbarn som de fick när hon var ett par veckor gammal men när hon blev 4 år så flyttade hon hem till sin biologiska mamma. Det var väldigt tufft för min syster, speciellt eftersom den biologiska mamman inte ville att de skulle ha någon kontakt alls med flickan efter det att hon flyttade hem.

När man registrerar sig som fosterförälder så kan man välja vad man är beredd att ta emot för barn, åldersmässigt och vad de kräver i stöd, handikapp osv.

Jaha okej:) det låter annars som ett alternativ:) men vet inte om jag skulle klara av att lämna tillbaka barnet efter en tid:/

#7. Det sa jag inte heller. Jag formulerade mig i minoritets/majoritets fraser och står fast vid min ståndpunkt.

Varför vill du inte vara gravid?

13 iinlägg 9 skriver honatt hon inte vill ta upp det här.

Tycker också att folk ska acceptera att ts inte vill diskutera anledningen så lämnar det därhän.

Dock är jag inne på samma linje som dig ts och varför tänker jag dock inte heller dra upp men att det skulle bero på omognad har ingenting med saken att göra, man kan vara en toppen förälder ändå.

Adoption är tyvärr uteslutet för vår del så man önskade det fanns en lösning på hur man gör i sådana här läge.

Jag har nu rensat upp tråden från väldigt tvivelaktiga råd. Råd som inte har stöd i lagen vill jag inte ha på sidan.

Man måste inte alls vilja bära/föda barn bara för att man råkar ha utrustningen. Jag visste tidigt att det inte är något för mig. Att folk sedan bemöter en med det där försmädliga du-ändrar-dej-snart-leendet som man ger små barn som säger sådant har retat mig väldigt mycket genom åren. Det är ett sätt att trycka ner och förminska mitt val och min vilja till rätten över det som är mitt. Det är min kropp och om jag känner att jag inte är en livbärare, ja då är det så. Jag borde ju veta det bättre än någon annan, jag bor ju i min kropp. Du har samma rättighet och det gör dig inte till mindre kvinna eller är det minsta egoistiskt.

Jag har tidigt i mina relationer klargjort att barn kommer det bli men de kommer vara adopterade. Har det inte passat har det varit fritt att gå. Det är en himla skillnad tydligen på att kunna men inte vilja och att faktiskt inte kunna av naturen. Detta tycker jag är fel eftersom det tyder på att det är mer acceptabelt om man inte kan av naturen, då är det synd om en. Om man däremot inte vill så är man egoistisk och det ger en eventuell partner rätten att lämna en för det.

Jag har hittat en man som har accepterat mitt val för att kunna spendera sitt liv med mig. Jag föreslår att du gör detsamma. I regel tar det längre tid för män än kvinnor att komma till ro med tanken på adoption.

Det kan också vara klokt att ställa sig i kö ganska snart eftersom det tar tid. Man kan köa innan man aktivt börjar söka. Dessutom finns ett adoptionsbidrag som alla kan få på 40 000kr. Jag tror dock man ansöker om det när adoptionen är klar.

Jag känner likadant att ska jag ha framtida barn så ska jag inte bära dom tanken på en födsel  som förstör underlivet vilket kan hända skrämmer mej. Jag vill gärna vara med barn eller möjligen vara foster mamma till barn. Jag gillar barn och trivs med  barn  sen kan jag gärna passa min systerson Lukas ❤️

#45 Det går faktiskt att begära snitt. Det tar tid, och man får gå på flertalet samtal, men det är inte omöjligt att få planerat snitt om man är rädd för själva födseln men gärna vill vara gravid och få barn på den vägen. Har en bekant som fick planerat snitt efter att hon under flera samtal med en kurator kopplad till barnmorska fortfarande var fullkomligt livrädd för att föda naturligt.

#45 Alla går inte ens sönder i underlivet så man behöver inte stressa upp sig så inför det. Men man kan få prata med folk som är kunniga och sen om rädslan helt tar över så kan man få snitt.

#47 Fast om man vet att det finns en risk att något man är livrädd för händer, ja då är det klart att man lätt tror att det kommer hända.

#48 fast det finns ju en risk med precis allt så man gör bäst i att inte stressa över det.

#48 Ja, det sa jag inte emot heller. Jag bara påpekar att det man är livrädd för hakar man ju mer upp sig på och oroar sig över än något med samma sannolikhet som man inte är rädd för. Det är ju en enorm skillnad mellan skräck och något man inte är rädd för alls, och det förstår nog du också.

-#50 Jag tolkade inte inlägget i #45 som något hon var livrädd för utan bara något som skrämmer henne vilket är en stor skillnad för mig.

#51 Oavsett hur man tolkar någon annans yttrande så tycker jag inte att man bara ska bete sig som om det vore enkelt att bara ignorera sina känslor. Är man rädd för något så är man, och då räcker det inte att bara påstå att man ska sluta med det.

Man behöver självklart inte berätta sina anledningar rakt ut på nätet som jär. Däremot tänker jag det är viktigt att öppet och ärligt berätta för partnern. och om det skulle vara mågon sorts psykisk förklaring som är möjlig att komma till rätta med med hjälp av samtal, kbt eller dyl så tänker jag det vore schysst mot både partnern och sig själv att vara positiv till att arbeta med det. På samma sätt som jag tänker det det vore schysst att killen är positiv till att försöka tänka om ifall det handlar om en genetisk eller på annat sätt "obotlig" förklaring.