Jag kände likadant då jag gick min son för 15 år sen. Var också 20 år. Jag tittar stolt på honom med tindrande ögon ännu och beundrar mitt verk. 51 cm lång o 3180 g vägde han.

Jag sköljdes över av lycka när jag fick min dotter på mitt bröst. Kunde inte först fatta att det lilla livet legat i min mage. Allt kändes så overkligt och det tog lång tid att smälta att det var min dotter. Jag var 25 när hon föddes (blir 27 denna månad). Hon föddes nästan en månad innan beräknad förlossningsdatum så man blev ju överumplad när vattnet helt plötsligt gick och det bara var att bege sig till BB :P. Hon var 48 cm och vägde 3280 g. :)

Jag var så slut när jag fick upp honom på bröstet så jag fattade först inte att han var min. Han var rätt skrikig ibörjan o det var jobbigt o vara kvar på bb mot min vilja i en vecka. Fick nog en chock att det skulle bli en sån omställning. Nu är han snart 10 mån o busig till max o viljestark. Han berikar mitt liv men önskar ändå innerst inne att vi hade fått en annan start. Han vägde 3180 gr o var 49 cm lång

#2 så gulligt! för mig gick aldrig vattnet, ja började blöda ist o  värkarna  va ju inte direkt den skönaste känslan ja haft direkt, o när ja kom in te sjukhuset va ja öppen 5cm o sen 2 och en halv timma senare så va hon påväg ut :D precis när hon kom ut så tog de ganska lång tid innan hon började skrika och jag fick panik o skrek varför skriker hon inte? är hon död ? o en av de som förlöste mig höll på o tappa min dotter i golvet när hon kom ut de va lite skrämmande.

Trots att det nu i April är 30 år sedan så är det en upplevelse man aldrig glömmer.❤️

Jag hade precis fyllt 22 och vattnet gick hemma och inom 5 timmar var han född, vår lille älskling.

51,5 cm och 3680 g. Världens finaste….

Han var punktlig (är så än idag) och föddes samma dag som beräknat😉

Jag fick min son för 8 månader sedan, då var jag 26 år (27 nu). 

Vattnet gick på morgonen fem veckor för tidigt, men det kom så lite så när jag ringde BB och beskrev trodde de knappt att det var vattnet. Jag kom in ett par timmar senare, de kopplade upp och mätte värkar. Jag kände ingenting. Helt plötsligt började värkarna göra riktigt ont, jag kallade på läkaren, som inte undersökt mig ännu, och jag var öppen och dags att föda. Fort in till förlossningsrum. Men väl i förlossningskanalen tog det tid. I efterhand trodde de att hans huvud legat lite snett. Jag hade krystvärkar i fem timmar. Till slut "hotade" läkaren med sugkopp och då trillade han ut :P

Han var 46 cm lång och vägde 2526 gram. Jag fick honom på magen, la händerna över hans underbara rygg och det var bara så självklart och så surrealistiskt på samma gång. De konstaterade ganska snart att han andades stånkigt. Vi fick ta lite kort på hela lilla familjen och sedan försvann son och man till annat rum. 

De kom tillbaka kanske en halvtimme senare, sonen med CPAP-slang, och sa hejdå, sedan åkte sonen med ambulans till ett neonatalsjukhus. Jag hade förlorat så mycket blod, kunde inte gå och det kom ingen sjuktransport. Sonen föddes 16, åkte iväg 17 och vid 24 lyckades vi själva ta oss med rullstol och bil till hans nya sjukhus. 

Under de där timmarna som vi var skilda kändes det så konstigt. Jag visste ju att jag hade fått barn, jag älskade honom från första stund, och samtidigt så hade det ju gått så fort tills han var borta igen, som om jag inte hade fått något barn… 

När vi träffade honom mitt i natten igen låg han uppkopplad med slangar och sladdar. Jag fick inte hålla i honom igen förrän nästa dag. Och då, de närmaste dagarna, när vi höll i honom nästan hela tiden, när amningen äntligen kom igång, då kändes han som mitt barn igen! Jag älskade honom redan i magen men jag tror att när han togs ifrån mig så fort efter förlossningen så behövde jag några dagar för att finna mig tillrätta igen. Jag hade gjort vad som helst för honom från första stund men jag kände ändå inte sådär naturligt att jag fått barn. Svårt att beskriva. 

Men kärleken växte sig så stark och de där två veckorna på neo var de bästa och värsta i mitt liv. Det var så jobbigt att se hans händer och fötter helt sönderstuckna. Hur de fick börja sticka i huvudet för att det inte fanns några hela blodådror kvar. Hur han ännu en gång togs ifrån oss och flyttades med ambulans till ett nytt sjukhus. Alla larm, osäkerheten om när vi skulle få åka hem, när han skulle slippa alla behandlingar. 

Än idag önskar jag att vi hade fått den där normala BB-vistelsen. Jag kan liksom inte förstå de som klagar över att de måste stanna ett par dagar på BB. Men i slutändan kom vi ju hem med världens finaste barn, och han är helt frisk. 

Ojoj, långt inlägg blev det. Men det finns så mycket att berätta när man väl börjar :)

#6 oj shit alltså ja blir helt förstummad, vet inte vad jag ska säga :O Först när ja såg ditt långa inlägg så tänkte ja "nej fyfan ja hatar att läsa så ja orkar inte läsa hela" Men så började jag läsa o insåg att det var väldigt intressant o väldigt bra skrivet! 

Ja läste hela inlägget o ja tycker att de va ganska bra gjort av mig för jag hatar och läsa och plus att jag ser jätte dåligt o får anstränga mig jätte mycket så jag får ont i huvudet av det, men de här var riktigt intressant men väldigt skrämmande, först visste man inte om han skulle klara sig eller inte men sen i slutet så fick man ju reda på svaret :) Riktigt intressant! ja skulle inte ens kunna tänka mig att något sådant skulle hända mig, ja skulle ju bara tro de värsta hela tiden för sån är jag, så ja skulle nog inte klara av de som ni fick gå igenom, Ni är starka som tog er igenom det :)

#7 Hehe, vad ärligt rak du är: "nej fyfan" 😛Kul att du orkade ta dig igenom det, det blev en väldigt lång text, och att du tyckte att det var intressant. 

För mig är det väldigt känsloladdat och då blir det lätt att man vill berätta allt. Ja, nog har vi blivit starkare av den upplevelsen. På ett sätt är jag ju glad över att vi har den upplevelsen, jag har många fina minnen från neo också, men samtidigt hade vi ju helst sluppit!