Jag läser på universitetet nu till lärare. Jag har alltid varit en tjej som går ihop med alla och känt mig som en i gänget var jag än varit. Jag har väldigt sällan hamnat i konflikt med människor. Innan jag började läsa på universitetet hade jag inte sedan 4an fått uppleva hur det är att vara ensam, men nu som student har jag verkligen fått uppleva hur det är. Det här är någonting nytt för mig och jag har märkt att jag suger verkligen på att hantera det. Jag drar mig undan och tystar mig själv. Annars är jag social, lättsam och glad i folkmassor. jag har ALDRIG känt nervositet inför att stå och prata framför folk. När jag väl är ute och vikarierar och praktiserar överöser lärarna mig med hur bra jag gör ifrån mig och hur kvalificerad jag är för det valda yrket. Även där känner jag mig som en i gruppen, men inte med studie"kamraterna".

Jag valde att byta från campus till distans för 2 år sedan just för att jag kände mig mobbad, och det har inte gått så mycket bättre i distansgruppen heller. Jag hamnade i konflikt med min studiegrupp förra terminen, och sedan dess har jag dragit mig undan.

Varje gång vi måste ha närträffar på universitetet så har jag valt att inte komma och på så sätt fått moment efter mig. På onsdag och torsdag måste jag dit och redovisa min VFU för både campuselever och distanselever, vilket jag mår väldigt dåligt av. Jag är så dålig på att hantera det, jag vet att jag bara ska skita i det, men det är en fruktansvärd känsla att känna sig utanför. Att veta att folk pratar om mig när jag inte är i närheten eller att de ser mig inte lika passande för yrket som dem. 

Jag känner mig barnslig också, jag läser till LÄRARE och fegar mig ur. Tror ni att min kurslärare kan ha översyn med att jag inte vill redovisa för gruppen på onsdag/torsdag för att jag känner mig mobbad av flera av dem? Jag vet väl egentligen svaret själv, jag läser på universitetet och inte dagis.