Beroende av kärleken
Kärleken har på senaste tiden varit väldigt komplicerad för mig. Jag och min kille (om jag kan kalla honom för det nu) var ihop i 2 år innan det tog slut pga bråk om varenda lilla grej. Vi klarade oss i 1,5 vecka sedan började vi träffas igen (han gjorde slut, han tog intiativ till att ses igen). Jag kände att under denna tid tvingade jag mig iväg på saker och även om jag mådde skit utan honom, så insåg jag att livet blev lättare när man gjorde saker. Men nu träffas vi som sagt igen, men tar det långsamt och är inte ihop än utan försöker jobba på våra problem innan vi "kör på" som vanligt. Detta är väldigt svårt för mig att vänja mig vid, jag vet att det är precis vad vi behöver samtidigt som det är svårt att inte säga att han är min pojkvän och jag hans flickvän, utan är i något slags mellanläge. Vi har förbättrat oss gällande våra problem, samtidigt som jag känner att mitt beroende växer mer och mer. Hörs vi inte på flera timmar saknar jag sönder och kollar mobilen 100 gånger, tänker värsta scenario om vad som egentligen händer (fast jag vet att det inte är så).
Men detta är ju problem jag måste jobba på, att igen kunna lita på att jag är bra nog och han måste lära sig att tänka efter lite. Men problemet för mig är just att jag blir så beroende av honom, hade jag kunnat hade jag varit med honom hela tiden. Jag vet att det jag behöver är att göra saker, dra ut med vänner, äta middag med vänner, bara för att inse att det finns andra viktiga saker för mig som också gör mig glad. Speciellt när vi inte bor ihop längre och inte kan ses så mycket, jag vill inte sitta och sakna honom varje sekund - då vill jag ha mitt liv! Problemet är att jag pluggar på heltid och på helger jobbar jag, det finns inte överdrivet mycket tid för mig och då vännerna bor en bit bort nu när folk börjar flytta hemifrån, är det svårt att få till tid.
Är säkert inte den enda som känner att jag blir lite föööör fäst vid någon och behöver lära sig att hitta tillbaka till att vara med självständig - har ni några bra tips hur ni kämpade för detta?
Kan tillägga att jag gärna inte vill ha kommentarer huruvida vi ens borde försöka igen, jag har vänner som kritiserat allt men detta är mitt val då vi, även om vi är så pass olika, passar så bra ihop. Det är fortfarande ett känsligt ämne så ett "ni borde ge upp" (som jag fått höra många gånger) tar hårt på mig då osäkerheten i huvudet börjar fladdra runt.
Ja det är inte lätt när detta med beroenden kommer fram. Kan det vara för att du är osäker på din kille? Jag blir själv helt tokig då jag träffar min kille på helgerna. Jag kan bli sur för att han spelar istället för myser med mig den sista timmen innan jag ska åka till det stället där jag jobbar. Detta är inte för att jag är direkt beroende av vår relation så utan jag vill göra det bästa med den lilla tiden som vi har på helgen. :) Har varit klängigare då jag var yngre. Tills jag insåg att riktiga män kutar inte iväg som fjollor och är otrogna hit och dit. Jag gjorde som så att jag var ensam, dvs inga relationer på 6 år. Då fick jag lära mig vem jag är och vad jag kan och vad som jag ser behövs för att en relation ska funka. Den jag har nu ger mig ingen panik. Bara lite saknad. :-)
Memento mori
Medarbetare för Julen
Osäker, absolut. Inte osäker på att han skulle vara otrogen, det skulle han aldrig. Men han umgås med vissa som förstört för oss som han förlåtit utan att ens be om ursäkt, han har snackat med en tjej på ett sätt jag tyckte var för mycket (innan det tog slut), den en och en halv vecka vi gjort slut hörde en tjej av sig direkt som vi bråkat mycket om (hon har kille men känns somhon ändå ska ha alla killars uppmärksamhet). Problemet är att han inte inte bryr sig, han bara.. Tänker inte. Hade jag gjort samma sak hade han knappt brytt sig, inte ens min mamma (som jag berättar allt för) blir sur på det han gör just för att hon vet att han lägger noll tid på att tänka efter innan han gör något. Samtidigt som mina vänner tycker han beter sig dumt. Så ja, det finns en del osäkerhet hos mig och det är de som är problemet - han kan smyga med saker för att undvika tjafs, och jag överreagerar, det böev en ond spiral som förstörde för oss. Jag tror det handlar mycket om mitt självförtroende, jag vet att jag är en grym flickvän som förtjänar det bästa - men jag vågar inte leva i nuet utan oroar mig för alla saker som kan leda till att han tröttnar på mig.. Vet inte hur jag ska ändra mitt tankemönster!
Fast kärlek är det, för kär i honom är jag. Annars hade jag inte gått tillbaka till honom under min singelperiod och faktiskt lärt mig att vara ensam inte sög. Jag vet vad jag är värd och det handlar inte om att jg inte tror jag förtjänar bättre än en massa tjafs. Jag har känslor för honom, han har känslor för mig och därför förmer vi reda ut detta.
Starta ny diskussion