Jag tycker inte alls att du är löjlig!

Jag tycker det är sorgligt att du känner som du gör men jag förstår dig faktiskt i din beskrivning..

Jag har själv inga syskon, men kan känna som du när jag ser alla som är mycket yngre än mig liksom "gå om" mig i livets alla stora skeden.. Hur mycket värre skulle det då inte kännas för mig om det var någon i familjen.

Samtidigt förstår vi ju båda att det egentligen är löjligt att tänka så, ingen är bättre än någon annan bara för att man tar olika saker i olika ordning, på olika sätt och under olika perioder i livet.

Men känslor är ju inte alls logiska, de kommer där som och när de själva vill. Det du behöver är ju att mata dig själv med kunskap, information och tankemönster som hjälper dig att se på din situation på ett helt annat sätt hur en helt annan synvinkel där du inte längre känner någon konkurrens med syrran.

So what om hon är bättre än dig på en massa saker och om hon lyckas med vissa saker snabbare än dig? Det är ju inte hon utan DU som ska leva ditt liv, på DITT sätt, när det passar DIG och DIN tillvaro med de personer som är basen i ditt liv nu (din sambo tex).

Lyckas bäst är inte den som har mest, eller gör först utan som mår bäst i SIN situation där DEN personen befinner sig just nu.

Om du får barn när det passar DIG och DIN sambo har du lyckats bättre än om du bara skulle hinna före syrran.. bara för att.. liksom.

Stor kram!!! 🌺

Löjlig är du inte med jag tycker att dina funderingar i detta är lite underliga och svåra att begripa, livet är väl ingen tävling?

Jag är inte kvinna, kanske är det den enda förklaring som behövs 😉

Jag har fem syskon, eller hade. En av mina yngre bröder dog, så det är fyra yngre syskon kvar. Alla har barn och det har jag och min fru också, men jag var nästan sist, bara yngsta brorsan som är 17 år yngre, skaffade barn efter oss. Jag har aldrig ens snuddat vid att fundera över turordningen.

Varför skulle det vara viktigt, jag förstår inte det. 🙂

Nä inte funderat så men jag har nog aldrig sett att barn är något man måste ha för att ha ett bra liv. Min 7år yngre syster har barn men inte känner jag att jag borde skaffat barn bara för att det skulle vara så att den som är äldst ska vara först. Nu är jag över 40 och så även min fästman/sambo och vi har ett rikt liv utan barn så det är inget vi tänker på överhuvudtaget, vi är väldigt nöjda med det liv vi har och vi jämför oss inte med andra. (att jämföra hela tiden med andra = man känner ofta stress och kanske även mer avundsjuka istället för glädje över allt det bra i ens liv som man har)

Nej löjlig är du inte men tänkesättet låter lite "omoget" Kanske ska du fundera över varför du känner behov av att jämföra dej med din syster och söka lösa kärnan på det riktiga "problemet" istället.? Du har ett eget liv att leva och ta hand om, fokusera på dej och ditt liv istället för att fokusera på om din syster får barn föra dej. Varför spelar det roll? Om du har planerat ditt liv på ett sätt så borde det inte ha någon inverkan på det om din syster skaffar barn?
Gör det bästa du kan av det du har och sträva efter att vara nöjd med dej själv som den du är och må bra med dej själv. När man kan acceptera sej själv som man är fullt ut kan man acceptera andra  som dom är och må bra med det.
 Om din syster kommer och retas för allt hon säger sej vara bättre på så är det mycket troligt att grunden till beteendet ligger hos henne att inte känna sej tillräckligt bra,en rädsla av att inte duga, att hela tiden känna behov av att bevisa för andra och sej själv vad man är bra på. Är man trygg i sej försvinner behovet av att bevisa sin "duktighet"och att jämföra sej och tävla. 🙂

Har lite liknande problem kan man säga. Min storasyster och jag är de enda av oss syskon som har barn. Hon har 5 barn, alla pojkar och jag har 2 barn, pojkar. Jag drömmer om att få första flickan. Min storasyster är färdrig med barnafödande nu när hon passerat 40 och inte har någon karl men däremot börjar mitt äldsta syskonbarn bli gammal nog för att skaffa barn och har ett fast förhållande. Jag skulle bryta ihop om han skulle få barn före jag fick mitt nästa och det blev en flicka. Haha.
Det är helt ologiskt och jag inser ju det själv men min familj har sagt det hur många gånger som helst att "nu måste väl ändå nästa barn bli en flicka". Vill liksom bli den som ger min mor första flickan eftersom hon har 7 barnbarn och alla är pojkar. Haha.
Ibland får man för sig saker sådär bara.
Det är som svartsjuka ungefär - inte alltid befogat men likväl finns det där ibland.
Nu har jag haft 2 missfall pån rad och då dyker den här känslan upp igen. Hade den här rädslan när syrran väntade sin sista för jag och sambon försökte bli gravida när syrran meddelade att hon skulle få sitt femte barn och nyss fyllt 40. Blev glad att det visade på ul att det var en pojke. Det är så töntigt men det sved redan tillräckligt i ögonen att hon mfl skulle ha barn för det var ju liksom "vår tur". Fick ju en liten pojke bara någon månad efter henne som vi älskar över allt annat så det gick ju bra. ;)
Nä men det är väl som med allt annat här i livet, om än vi är flockdjur och man i grunden är omtänksam så har man ju någon sorts självbevarelsedrift och vem som helst kan känna avundsjuka över något man vill ha som någon annan får.

Vissa tankar dyker upp i våra huvuden utan att man kan förstå sig på dem. Kan förstå det till viss del men som någon skrivit. Fundera på varför du känner såhär och hur det påverkar dig, inte alltid lätt men,kanske en hjälp.

Då vet jag att jag inte är helt tokig åtminstone, och skönt att höra att vissa utav er iallafall kan förstå. 

Jag vet ju som sagt att det är knasigt att tänka såhär. Grejen är inte svartsjuka över att min syster kanske skulle kunna bli gravid före, jag skulle inte bli arg och ledsen på henne. Men jag skulle känna mig misslyckad som person, det känns som att det är naturligt att storasyster ska skaffa barn före lillasyster och dessutom blir den känslan större när jag har bättre förutsättningar och har haft det länge. 

Det är ju jättetokigt att tänka så och jag vet att jag inte borde varken tänka eller känns så, men jag kan inte rå för det.

Tack för era svar 🤗

Jag tror det är vanligt att känna på det sättet som du gör när man är storasyster. Jag vet att min syster som är 3,5 år äldre känner likadant på vissa punkter.

Jag som är lillasyster har nog en lite annan mentalitet. Jag vet att jag inte är bäst på allt, men det behöver jag inte vara heller. Jag är stolt över det jag är bra på, och obekymrad över det jag inte är så bra på. Jag tror man växt upp utan så mycket krav och förväntningar på sig, medan en storasyster alltid ska vara bättre och tidigare med allt. Det blir ett tungt ansvar att bära. Så jag tror inte alls det är konstigt att du känner som du gör.

Ditt värde sitter inte i vad du presterar, och när och hur. Du är bra som du är och värdefull precis för den du är. Du är unik, med alla känslor och all din personlighet, och du har något unikt att tillföra till människor omkring dig. Jämför dig inte med andra, utan var den du är. :) Du har heller inget ansvar att ha perfekta känslor. Det är okej att du känner som du gör. Och du får säga ifrån om du känner dig sårad och du får berätta om dina känslor. Jag tror din lillasyrra kan ta det. Om man får pysa ut lite ibland så kan det bli lättare att gå vidare.

Jag kan hålla med många av de som skrivit svar före mig. Fastnade verkligen för de tre sista styckena som #1 skrev.

Att sätta barn till världen är något väldigt speciellt. Du är inte ett dugg misslyckad om du inte får barn före din syster. Du har ett stabilt förhållande som varat länge. Det är en bra grund att bygga en familj på. Se dig själv som väldigt lyckad på att ha en hållbar parrelation!🌺

Att få en baby förändrar livet även om man har världens friskaste och gladaste barn. Omställningen kan bitvis bli påfrestande för ett par nyblivna föräldrar. Att ha det stabilt och tryggt med sin partner och så att man orkar med eventuella jobbigheter (kan ju t ex bli en del vaknätter och sämre ekonomi) är väl betydligt viktigare än att bli mamma före syrran?

När du och din sambo känner er redo ska ni försöka bli föräldrar - inte en dag tidigare om så hela släkten och bekantskapskretsen fått barn innan.

Jag är själv lillasystern i min familj - men jag känner igen mig SÅ väl i din beskrivning ändå, då många av mina vänner skaffat barn (även de som är ett par år yngre än vad jag är).

Jag blev jättestressad över det förut och kände mig illa till mods när de som var flera år yngre än mig också bildade familj. Men nu har jag nog slappnat av lite mer och tar inte illa vid mig.

Jag tycker inte alls(!) att du är konstig på något sätt! Alla är vi olika och planerar olika! Jag är så fast bestämd att jag vill SKAFFA barn och inte "bli gravid". Jag vill planera, ha gift mig, köpt bostad där barnen kan  få egna rum osv först… Då både min sambo och jag tänker lika dant så känner jag mig lugnare, du och din sambo verkar ju också veta vad ni vill? Så lyssna på hur ni känner och vad som är viktigt för er - det spelar ingen roll om din lillasyster skaffar barn före dig. Ni är kanske helt enkelt olika och prioriterar olika! :)

Ta det i din takt! Gläds åt din syster om så blir fallet - annars så bara njut! :)

Du måste också komma ihåg att ett barn är ett otroligt ansvar, och definitivt inget man ska skynda på. Allting kan bli rena motsatsen till vad man har tänkt sig och klarar av, och då är man där och mår dåligt och på så sätt lider barnet också. 

Det är ett så stort antal barn/tonåringar som lider och skadar sig själva, tillomed begår självmord, där en stor anledning ligger i att föräldrarna inte är där för dem, pratar med dem, lär känna dem, etc. Det kan ju ha en massa anledningar, men påskyndad dröm om att ha barn kan definitivt vara en av dem! 

Själv utvecklade jag psykologiska sjukdomar av mina dåliga familjeförhållande som fanns pga. att min mamma inte klarade av stressen att uppfostra barn, och hade hade inte orken av de sjukdomarna heller. Det är bara så mycket en människa klarar, och att behöva bry sig om en "psyk-unge" var inte något hon kunde. Jag känner själv att om hon bara hade väntat och verkligen förstått sig på ansvaret istället för att påskynda hela denna "måste gifta sig och få barn" så hade ungen som hade kommit istället för mig haft mycket bättre förutsättningar.

Nu säger jag förstås inte att du gör det! Har inte läst hela tråden, men i hela detta så menar jag;

Var stolt! Var stolt att du väntar tills du känner att du klarar det. Och om det tar längre tid än din syster, ja då ska du fortfarande vara stolt, för du skyndande inte i onödan och på så sätt satte högre risk för dig själv och ditt barn.

Så länge du känner att du klarar det så ska du vara stolt, i vilken takt det än händer i 🙂 Själv ska jag inte skaffa barn då jag vet att jag ej klarar det och inte vill utsätta ett barn för det, och jag är även stolt över mitt beslut, för som sagt är vi alla olika och har olika takt o förutsättningar 😃

#10 Tack. 

#11 Jag hoppas att du förstår att problemet inte är att jag inte kan ta hand om ett barn eller inte är beredd, för jag är övertygad om att jag skulle klara av att ta hand om ett barn och jag vill skaffa barn, jag vill bara vänta ett tag till och hinna göra lite mer innan den lille kommer. Problemet är att jag känner mig stressad över det där med att skaffa barn och att jag skulle känna mig så värdelös som storasyster om jag inte kunde lyckas skaffa barn innan min yngre syster, även om det inte är fullt normala tankar vilket jag är medveten om. 

Jag skulle kunna skaffa barn redan nu, så som livet ser ut och jag känner att jag verkligen vill ha barn. Men jag vill som sagt göra lite mer innan barnet kommer, tex åka utomlands, som vi planerar göra i sommar. 

Ja, det är helt enkelt svårt att förklara hur jag tycker och känner, när det mest är en känsla och jag vet att den inte är logisk på något sätt alls. 

#12 Om du vill hinna göra mer saker innan barnet kommer låter det inte direkt till mig att du är 100% redo att ha barnet just nu, utan du väntar till senare.

Så jo, jag tycker även att det räknas till att "vänta tills man är redo", för även om du klarar av det nu så vill du ju göra andra saker innan och på så sätt inte "redo" tills du gjort dem (Och då menas inte redo = kan ta hand om barnet, för det kan du säkert nu lika väl som när du bestämmer dig att det är tid)

Så menar samma där att det är något att vara stolt över, inte känna sig misslyckad över! Alla har olika takt, och för att du ska gifta dig, få barn, etc innan din syster måste ni två vara otroligt lika och ha ett ganska likt tids-mönster, vilket vore väldigt ovanligt! Så försök att inte låta det tynga dig för mycket, i en annan familj är stora systern utan barn eller partner medans lilla systern kan vara med 2 barn och gift, alla är vi ju olika 🙂