Jag är 23 och har PCOS. Diagnostiserad 2008 när jag var 18.

Det där med att det kan vara känsligt förstår jag väl. På min gamla praktikplats "skojade" dom alltid med mig och undrade när jag äntligen skulle sätta igång med att få barn. Jag svarade oftast "Det är inte så bara att bli på smällen" och gubbarna drog på att de kunde ju hjälpa till om det behövs >.> Det var bara på skoj men jag kan inte hjälpa att ändå känna mig lite ledsen, då man känner sig så maktlös över att ens kropp inte vill fungera som andras.

Tar du inte p-piller för att få regelbunden mens? Det brukar vara den vanligaste behandlingsmetoden och det ska hjälpa till att "stabilisera" hormonerna lite vad jag förstått. 

Jag tror att en del landsting "bjuder" på en eller två IVF behandlingar när man har PCOS, du får höra med ditt landsting hur läget är. Som jag har förstått är det vanligt att man försöker skramla igång en ägglossning med hormonbehandlingar, till exempel piller men jag har hört att det används sprutor också. Grejen är att man måste kontrollera noga hur höga hormonnivåer man ger dig, så att du inte får för många ägglossningar, målet är alltid att bara få en ägglossning. Jag har inte läst om det här på ett tag, så det kanske har hänt något nytt de senaste 5 åren. 

Men, var inte så orolig över det där med barn. Det kommer funka! Omgivningen tenderar till att bara tala om hur svårt det är och man själv förvärrar det ännu mer. Men jag tror säkert det kommer att gå. När jag fick min diagnos var det väldigt mörkt, det pratades bara om hur svårt det är att bli gravid med PCOS. Men det har vänt, jag har en gynekolog nu som är optimistisk. Personligen har jag ingen större barnönskan i nuläget, men det är skönt att veta att det går att fixa det också den dagen jag vill. 

Detta kanske inte var ett så informativt inlägg för dig, men jag hoppas att jag ändå har fått saken att inte se lika dystert ut.

#1 det gör ingenting, jag tycker det är skönt att höra andras historier och tankar, jag är ju inte ensam, samtidigt som det är tråkigt att det finns fler drabbade.

PCOS är ju ingen sjukdom i sig men det medför högre risk för både diabetes, hjärtinfarkt och livmoderhalscancer, men jag tycker att barnbiten är jobbigast. 

jag har ätit p-piller i 7 år men valde att sluta på grund av att jag inte vill äta hormoner, kort och gott. dessutom ville jag se om min kropp faktiskt inte kan producera sin egen mens, då jag började med p-pillren så pass tidigt att den inte hunnit stabilisera sig. jag är lite emot p-piller och kommer inte börja med dem igen, för efter dessa 7 år har ingenting  stabiliserats tyvärr.

jag vet att jag låter väldigt negativ, men när jag tänker på detta blir jag väldigt dämpad under en tid. jag brukar inte tänka på det just därför, men samtidigt kan jag inte blunda för det. och jag vet att jag tar ut det lite i förskott eftersom jag inte vet hur svårt det kommer bli för mig att bli gravid när jag väl bestämmer mig för att försöka. 

som du säger verkar det finnas ett ljus, där det kan lösa sig för de flesta. det finns medicin och vi med PCOS har som sagt många ägg, som man kan frysa ner till exempel. vissa har ju knappt några ägg att ta av, så där finns en stor skillnad, där PCOS faktiskt är mer gynnsamt. vi är dessutom fruktsamma längre.

jag försöker se det postitivt. det finns kvinnor som måste äta testosteron på grund av överproduktion av östrogen, så det finns ju fördelar även med PCOS.

#2 ah, jag vet så väl. När jag var 18 var liksom min framtidsplan mer eller mindre att skaffa ungar, bli hemmafru och uppfostra barnen. När jag fick diagnosen kändes det som om man tog hela min möjlighet till framtid ifrån mig. Nu i efterhand kan jag tycka att jag var lite löjlig som överreagerade så mycket. För usch vad mycket jag grät pga av det! så många nätter jag var uppe och bara grät för att jag kände mig så värdelös. Men så är det ju inte, man kan få barn ändå (att få barn är ju inte det viktigaste med att vara människa heller för den delen). Och många får barn utan att ta hjälp av sjukvården, fast sjukvården kan vara ett snabbare alternativ. Det viktiga är att du mår bra i dig själv och känner dig avslappnad inför det hela, för då funkar det också! 

Och visst, en del sjukdomar går hand i han med PCOS men jag ser rätt avslappnat på det. Jag har 30-40kg övervikt (varierar beroende på vem som sätter idealvikten) och hade högt blodsocker när jag diagnostiserades. Visst, extra vikten är där än men blodsockret är normalt, nästan så att det är lite lågt nu. Så jag tror de där andra grejerna kan man undgå ganska bra. Den förhöjda risken är alltid där, men det är ju inte så att man straffas hårt för ett litet felsteg. Men det är ju inte det som är din största oro.

Det med barnen löser sig =)

Jag har PCO-äggstockar. Ingen hormonrubbning. Så PCO har jag. Inget S. Ingen ökad behåring eller lätt att gå upp i vikt. 

Då när jag blev diagnostiserad med det i och med att det började dröja 48 & 52 dagar till mensen kom, så jag trodde att jag eventuellt var gravid, men så var inte fallet. Men då var jag också väldigt stressad i ett misshandelsförhållande och blev sjukskriven från mitt jobb för jag gick in i väggen även där. Så tur var väl det att kroppen sa ifrån om graviditet (försökte bli gravid i det förhållandet). Men nu mår jag bra och stressar inte och jag har inte ätit P-piller på 1-2 år och märker ingenting av min PCO, utan mensen är regelbunden.

Jag har varit gravid 2 ggr men när jag var 18 år fick jag missfall i vecka 8 och när jag var 22 år så gjorde jag abort.

Jag har inte PCOS men jag misstänker Endometerios.

Jag och min man började försöka få barn för tre år sen (då vi var 23 snart 24) och hade läst att det lätt kunde ta 9 månader innan man blev gravid om man hade tagit p-piller så dom första månaderna oroade vi oss inte.

När det gått lite mer än ett år började vi kolla upp lite saker och vid 1½ år så fick vi tid på kvinnokliniken och fick reda på att allt stod "rätt till" alla delar fanns, min man simmare simmade på och jag hade inga hormonproblem.

Eftersom vi var så unga och friska så sa dom att om vi inte fått barn efter att ha försökt i 3 år så skulle vi kontakta dom igen då kanske tex IVF skulle vara aktuellt.

Nu blev jag för ca 3 månader sen gravid (efter att ha försökt i 2 och 3/4 år) men det blev ett missfall (men nu vet vi ju att det inte är omöjligt i alla fall).

så ibland kan det "gå" efter man försökt ett tag (jag vet inte exakt hur bra det överensstämmer med PCOS, det vet nog ni bättre)

Nått vi testade just innan vi blev gravida var bisolvon (slemlösande medicin) och jag slutade med gluten vilket gjort att jag är mer smärtfri än jag varit på flera år, jag vet inte om det var de som gjord edet eller bara slumpen men det kan ju vara nått.

När det gäller IVF så är det olika beroende på vilket landsting man bor i vad jag förstår. Här får man en IVF gratis om man har problem med att få barn (och gått utredning).

#4 rätta mig om jag har fel, men jag har fattat det som att PCO innebär de vätskefyllda blåsorna (cystorna) på äggstockarna och PCOS innebär att man har både dem tillsammans med en hormonrubbning där mensen och ägglossningen faller bort?

#5 läste lite om den sjukdomen och det låter som något en kompis kompis har. hon hade tur och fick barn efter inrådan från läkare (då de sa att om hon ville ha barn, skulle hon försöka nu). verkar mycket jobbigt att få så ont!

den sjukdomen innebär inte, vad jag förstått, att mensen försvinner, utan att det kan bli svårt att bli gravid eftersom livmoderslemhinnan, som befruktar ett ägg, kan finnas på andra ställen i kroppen. och att det ofta orsakar en infektion, som är smärtsam, vid varje menstrutation. 

enligt mig känns det värre med endometerios än PCOS. även om båda innebär svårigheter att bli gravid, slipper jag få ont. 

jättetråkigt med missfall, beklagar det :( som du säger verkar det ju gå att bli gravid trots allt, men överväger ni trots det ett IVF-försök?

#6 Jag kan inte så mycket om PCOS så att jag kan säga skillnaderna och så men en annan anledning till att man kan få svårt att bli gravid/inte kan bli gravid är att man kan få ärr efter inflammationer (pga livmoderslemhinna på fel ställe) i äggstockarna vilket kan göra det svårt för äggen att passera. Som jag har förstått det i alla fall, jag misstänker det ju bara än så länge (eftersom behandlingen är p-piller eller liknande vilket gör att man inte kan bli gravid så ska jag inte utredas nu, har jag inte blivit gravid innan september däremot så kommer jag att utredas)

Skulle det absolut inte funka att få barn så kommer vi försöka med IVF, tyvärr så har jag div olika funktionshinder som gör att jag måste utredas först om jag ens kan få IVF så blir det aktuellt kommer vi att spara pengar för att kunna göra det i Danmark.

Annars blir det försök på adoption, fosterbarn och att vara stödfamilj om vi inte kan få barn med IVF.