Jag beklagar, men jag tror att det är svårt att ändra på det där. Jag tror att människor en av tre sorter. Optimist, pessimist eller neutral. Det är nog svårt att ändra på sig i det avseendet och ännu svårare att ändra på någon annan. De neutrala är förmodligen de som är lättast att leva med. De har toppar och bottnar, men befinner sig oftast någonstans mitt i.

Alltså det där skulle driva mig vansinnig. Okej om han vill ynka sig kring sitt eget liv, men att inte unna dig att njuta av livet. Jag upplever honom som missunnsam. Skriv till honom och lyft det som du upplever tynger din vardag. Kan han kanske få stöd i att må bättre på något sätt?

#1 Haha det där var inte direkt uppmuntrande :P
Tror du inte självkänsla och optimism går hand i hand då?

Om man inte mår bra i sig själv, så kan inte världen runtom heller vara så bra. (?)

#2 Jag blir vansinnig vissa gånger. Det är väldigt krävande flera gånger. Jag känner även inte att jag kan berätta mina problem och bekymmer till honom. För om jag gör det, så vill jag ju bli uppmuntrad, men han svarar helt galet enligt mig.
Om jag berättar för honom att jag mår så dåligt för att jag är stressad, jag har mycket att göra hemma och plugget som jag ligger efter med etc. Så svarar han: Plugga då!

Det har bidragit till att jag helst inte berättar vissa saker, vilket jag förstår är problematiskt om man har ett förhållande. Jag har funderat på parrådgivning, just så att både han och jag får hjälp med att kommunicera och förstå varandra bättre. Han är själv väldigt inåtbunden, och har dålig självkänsla, vilket jag tror är kärnan till det mesta.

Jag känner igen mig så i din text och har varit i ett likadant förhållande. Jag tycker om att se relativit positivt på saker och ting och allt löser sig till slut. Men mitt ex kunde inte se positivt på saker.

Vi kunde prata om framtiden där jag kunde häva ur mig mina drömmar och till svar bara få ett "pfft. Lycka till (sarkastiskt)" eller ett "vart ska du få de pengarna ifrån? Du vet väll att ingen av oss någonsin kommer att bli mer än medelsvenson?".

Det var som om han ville hålla ner mig på sin egna nivå av självömkan. Han kunde inte söka jobb för "det var ju ingen som ville ha honom i vilket fall" Och han fick mig att känna mig riktigt nere också för jag ville ju att han skulle må bra och jag gjorde verkligen allt för honom. Allt för det där leendet eller den där lilla komentaren som faktiskt lutade åt det positiva hållet.

Men det funkade tyvärr inte för oss. Han kunde inte rycka upp sig och nu ett år efter vår separation så mår jag toppen! Jag får drömma bäst jag vill och jag har faktiskt tagit flera (även om de är små) steg mot mina drömmar och livet jag vill leva. Medans han har gått ner sig. Det gör mig ont i hjärtat att se men jag kan inte hjälpa honom. Speciellt om han inte vill bli hjälpt.

Jag hoppas det löser sig för er! Och att han kan ljusna sin syn lite och insee att världens blir så mycket vackrare när man slutar leta fel. 

Lycka till! 🌺

#3: Jo då, självkänsla påverkar hela livet. Problemet är att han förmodligen har många års erfarenhet av att livet är mediokert. Ska han ändra uppfattning kräver det enormt mycket arbete och det viktigaste är att han själv har ett driv att starta och genomföra den resan. Tror du att han har det?

Min första pojkvän var precis likadan. Minns t.ex. hur vi satt på midsommar i ljusa natten i finaste vädret med trevliga kompisar och lagomt mycket vin, precis hade badat i havet vilket var jätteskönt och han kläckte ur sig att ja, nu blir det bara mörkare för varje dag och snart är det pisskall vinter. För övrigt hade han grundinställningen att otur och oflyt var det som gällde för honom. Bland annat berättade han gärna igen och igen att han helst hade velat bli pilot eller styrman på en båt eller åtminstone lökförare men pga sin färgblindhet kunde han inte bli det. Och nr 4 på önskelistan var nåt med elektronik, men även där var det färgkoder på motstånd mm som gjorde att det inte gick. Alltså var det han pluggade till på den tiden vi var tillsammans egentligen hans 17 prioritet och något som han alldrig skulle komma att tycka var roligt, det hade han typ bestämt.  SUCK! för att umgås mycket med en sån. Och det gjorde jag i 5 år.

Jag tror inte sånt är permanentat. Visst kan man ha tendenser i ena eller andra riktingingen kanske i sin personlighet.  Men man kan också förändra sig något. Om vilja finns. Om man förstår vad man gör med sin omgivning. Nåt litet kan man göra.

Jag tror absolut att man kan förändras men bara om man faktiskt inte är medveten om sitt beteende, då krävs ändå en vilja. Den tror jag inte alla har. Att prata med ett proffs, kanske helst någon med KBT-inriktning tror jag absolut kan vara bra, de brukar vara duktiga på att bryta mönster och det är kanske vad just det här är.

Min fundering är om han är så mot alla? I ett förhållande jag hade för många år sedan som byggde på psykisk misshandel så hade killen liknande tendenser för att trycka ner mej, jag säger inte att det är så eller att det skulle behöva vara med flit men hur det än är så sänker han ju faktiskt dej.

#4 Riktigt så illa tycker jag ändå inte han är.

efter vår kris i somras har jag verkligen märkt att han försöker, men när det väl kommer till kritan så har han lätt att halka tillbaka. Jag tror definitivt att han har drivet, men han behöver hjälp, som inte jag kan ge honom. Om jag inte trodde att han skulle ändra sig, så hade jag förmodligen lämnat honom iallafall förr eller senare. 

Jag tror också KBT är perfekt för honom, vi har pratat om att han behöver prata med någon för att må bättre i sig själv, men vi skjuter alltid fram det.

#8: Om du är riktigt stark kan du köra på på ditt sätt och visa allt som är bra och ignorera hans neggande. I bästa fall kommer han tids nog att dras in i ditt positiva sätt, men det är långt ifrån säkert (eller ens troligt om jag ska gissa).