…och kommer alltid att göra! 

Ett brev till en speciell man.

Det skulle vara så skönt att bara få berätta för dig hur jag känner, hur jag alltid känt och alltid sett på dig. Allt sedan jag först såg dig.. jag var nog bara 12 kanske 13 år då…

Du var ett år yngre. Men ändå var du så klok, så fin och så manlig i mina ögon redan då. Jag beundrade dig. 

Några år gick, men vi var fortfarande för unga för att inleda något seriöst alls, så jag vågade aldrig berätta för dig hur jag kände. Trodde förstås också att du antagligen inte var ett dugg intresserad av mig. Jag var ju kompis till din storasyster. Fast ska sanningen fram var det så att visserligen beundrade jag alla i din familj, ni är alla enastående personer, men vänskapen med din syster berodde från min sida mest på att hon tillhörde din familj.. och genom henne kunde jag få en liten skymt av dig ibland.

Så flyttade du och din familj till en annan stad lagom till du började gymnasiet. Jag saknade dig. Mycket. Jag tänkte då, att om jag bara hade fått en minsta hint om att du kanske gillade mig också.. så skulle jag aldrig ens titta åt en annan kille och bara längta tills jag blev gammal nog att själv kunna flytta till samma stad som du.

Jag hade en svag känsla av att du kanske kanske gillade mig lite också, men jag fick aldrig någon hint om det, varken från dig eller från någon annan av våra gemensamma bekanta…

Tiden gick, sista året jag gick i gymnasiet hade jag flera killas som visade mig intresse. Du var så långt borta… vad jag visste var du ju inte alls intresserad av mig egentligen. Och där du var.. där fanns det många attraktiva tjejer i din närhet som säkerligen svärmade för dig..  I min tanke hade jag ju ändå inte någon changs i världshistorien, så jag tryckte undan tanken på dig och blev till sist tillsammans med en annan ung man. Han var fin, jätte fin, han påminde på många vis om dig, men han var ju inte du.. utan bara lite lik.

Något år senare åkte jag och min pojkvän och ett helt gäng upp till din stad för att fira nyår ett helt gäng ungdomar.

På samma fest som vi var visade det sig att din mamma var också, och hon fick syn på mig.

Hon grep tag i mig och hälsade jätteglatt och undrade hur det var med mig nu för tiden osv.. sedan avbröt hon sig och sade att du fanns i närheten. Hon sade att jag måste gå och hälsa på dig, annars skulle du bli besviken…

(… va? tänkte jag… varför nämnde hon inte din syster istället, det var ju henne jag var kompis med.. hon nämde DIG, och hon sade att du skulle bli besviken om du fick veta att jag varit där men att han missat att träffa mig…)

Ok, vi var ju också kompisar så ja, jag letade förstås rätt på dig där för att heja på dig!… Längre än så tänkte jag inte just då.. 

Du blev jätteglad, tryckte varmt min hand till hälsning och dina ögon lyste… Jag, dum som jag var tänkte inte annat än att det var festyran som gjorde dig glad. Så jag presenterade min pojkvän för dig………

.. förlåt… dina ögon… då, just då, förstod jag att du kanske faktiskt hade känt något liknande som mig ändå… 

På ett ögonblick försvann tindret i dina ögon och du såg ut som om någon hade gett dig ett slag i magen, du t o m ryggade bakåt. Avbröt vårt samtal mitt i, ursäktade dig att du var tvungen att gå och göra något… vände dig om och försvann direkt..

Då förstod jag också förstås…att i samma sekund som jag presenterade min pojkvän var det försent! Och tiden gick inte att dra tillbaka ens en minut.. jag fick veta och inse när det var en minut försent att ändra något alls! :(

Efter det undvek du mig, gjorde dina val och gick vidare i livet.

… Sedan har mycket hänt i både ditt och mitt liv.. vi har båda hunnit bli fullvuxna, varit gifta och du har t o m hunnit få barn.

Idag är det över 25 år sedan, närmare 30 t o m, som jag fastnade för dig…

Jag har levt mitt liv med andra, men helt orättvist mot både min exman och mina övriga ex i livet har jag ändå alltid jämfört dem med dig… och ingen har kunnat mäta sig mot den känslan jag hade för dig. Fortfarande har… för dig.. 

När du gifte dig tänkte jag att du fick en så fin tjej, hon var så mycket bättre än mig på alla möjliga sätt och vis. Jag tänkte att hade du varit med mig hade du nog fått uppleva många fler sorger, men denna fina kvinna skulle du få den stabilitet och glädje i livet som jag önskade dig och som du förtjänade. Hon är dessutom väldigt vacker, lite lik mig i vissa bitar utseendemässigt, men betydligt vackrare antagligen inte bara utanpå utan även inuti, och betydligt intelligentare. Någon som också kunde kontrollera sina känslor bättre än jag, eftersom jag är en hoppetossa.. eller, jag var det då i alla fall.

Men en sak vet jag, hur mycket berg och dalbana mina turer i livet än har varit, så hade jag alltid sett upp till dig, respekterat dig, beundrat dig och jag hade aldrig, aldrig övergivit dig eller ens kommit på tanken att lämna din sida om jag fått stå där med dig!

Men det gjorde den kvinnan du valde! Till även min stora sorg och besvikelse när jag fick veta! Det gjorde så ont i mig, jag blev besviken på henne för din skull. Hon var tydligen otrogen mot dig och svek dig, lämnade alla bördor till dig att bära medan hon förverkligade sina egna drömmar utan dig..

Hur kunde hon göra så mot DIG? För mig är det helt ofattbart! Ja, du är människa, du är långt ifrån perfekt och har dina svagheter och mindre bra sidor du med precis som alla andra människor. Tro mig, jag vet ju, jag känner dig enda sedan du var barn.. den personen du är i grunden! Du är ju precis lika dan idag! Bara äldre, mer erfaren och lite visare nu än då, men fortfarande verkligen, verkligen samma person!

Jag har svikit många män i mitt liv,..ingen av dem lyckades någon gång vinna min respekt med sin personlighet så som du.

Jag kan ärligt säga, att idag, alla dessa år senare, hade jag fortfarande aldrig kunnat svika dig så om jag fått chansen att dela mitt liv med dig då… !

Idag är jag med en annan man, mitt liv är helt annorlunda! Till skillnad från dig har jag förändrats långt ner i djupet av min personlighet! Nästan allt i mig och med mig är annorlunda utom ett fåtal saker, mitt hår, mitt hjärtas grundläggande inställning och min syn på dig!

För du ska veta att även om vi inte har haft kontakt så har jag ändå genom alla år följt dig på avstånd, sett hur du har utvecklats. Glatts med dig över dina framgångar, växt i beundran för dig, och sörjt med dig i dina sorger..

Och jag kommer nog alltid att fortsätta göra så, följa och beundra dig på avstånd.

För idag lever jag med en man jag älskar väldigt mycket. Inte på det sättet jag borde, för att vara helt rättvis, han har inte hela mitt hjärtas överlåtelse, för där finns ju även du..

Men han älskar mig nog lika mycket och på samma vis som jag skulle ha älskat dig om jag fått chansen!

 Därför kan jag inte överge honom! Han får mitt hjärta att ömma och jag vill bara skydda honom från alla sorger jag bara kan! Jag vill få honom att må bra, och jag kommer vara lojal mot honom så länge han vill ha mig. Även till och med om DU skulle komma och uttrycka intresse för mig idag.

Varför känner jag sådan lojalitet mot denna fina man som jag ändå inte ser upp till och beundrar hälften så mycket som dig?

Jo, för i mina ögon är han som mig, och jag som du… Och tar jag hand om honom och är lojal mot honom så är som om det vore mot mig själv. 

Jag har fått så mycket i mitt liv förlåtet! Och en klok man vi båda känner, sade en gång att "den som fått mycket förlåtet älskar också mycket".

Jag kan inte lämna den som förlåtit mig så mycket och gett mig så mycket kärlek. Jag älskar honom för mycket för det.

Oavsett, så olika som våra liv är idag, skulle du aldrig välja mig nu heller i alla fall, jag vet det! Så det är inget jag inbillar mig skulle varit möjligt ändå. Det tåget gick för många år sedan och kommer aldrig tillbaka!

Men, jag kommer alltid, alltid att älska och beundra dig ändå, men lika platoniskt och på samma avstånd som de senaste 20 åren!..

Och oj vad skönt det var bara att få uttrycka det! Även fast just du aldrig kommer läsa detta var det skönt att få det ur sig! :)