En av mina bästa vänner kan inte få barn så hon och hennes man beslutade sig för att ställa upp och vara fosterföräldrar. Deras första flicka de fick hem var bara 4 veckor när de fick henne. Mamman hade allvarliga drogproblem och ingen visste vem pappan var.

Flickan växte upp hos min vän och hade sporadisk kontakt med mamman. Men när flickan var nästan fem år så ansågs mamman vara frisk nog att ta hand om henne så hon fick tillbaka vårdnaden och sedan dess har min vän och hennes man inte fått träffa henne. 

Jag vet att det var enormt tufft för båda två och min vän mådde enormt dåligt. Hon fick hjälp av en kurator om jag inte mins fel. Ett halvår senare så fick de en ny liten flicka som skulle bo hos dem, sex månader gammal. Min vän hade jätte svårt att knyta an till henne i början för hon förväntade sig att hon skulle tas ifrån dem vilken sekund som helst.

Nu har det gått snart sex år och flickan är fortfarande kvar hos dem. De har en väldigt bra relation med flickans föräldrar som inte vill ha tillbaka vårdnaden men har regelbunden kontakt med henne. När mamman blev gravid igen för tre år sedan så placerades även det barnet hos min vän och hennes man. 

Min vän säger att det är det värsta hon varit med om att förlora den första flickan, trotts att man vet om att det kan hända. Men det var så absolut och slutgiltigt. Nästan som att hon dog. Ibland har hon fortfarande perioder då hon tänker mycket på henne och undrar hur hon har tänkt om allt det här. Flickan är ungefär 10 år nu och min vän hoppas att när hon blir äldre att hon tar kontakt med dem. Men man vet ju aldrig vad som händer.

Hemskt att läsa,det är inget jag önskar någon.Starkt av dom att vara fosterföräldrar och ställa upp för barn som behöver.

Jag har både blivit trampad på så brutalt av pappan och dessutom förlorat flickan.Hon är snart 5 år nu.Jag försöker gå vidare men det är oerhört smärtsamt.För det mesta försöker jag att inte tänka för mkt på henne och allting.Försöker hålla ihop och klara av det som förväntas av mig.Som jobbsök m.m

Ingen verkar förstå mig alls,vissa vänner uppmanar mig att säga upp kontakten med flickan eller anser att man inte kan älska någon annans barn så extremt mkt som jag uttrycker att jag gör.Kurator pratar jag med.Jag försöker gå vidare med mitt liv.Det känns som om jag inte kan sörja mer eftersom jag måste hålla ihop,man kan inte vara sjukskriven och slippa allt hur länge som helst.Är inte sjukskriven just nu.Kanske skjuter jag allt ifrån mig för mkt för att klara av allt.

Vad fint att läsa att dom fick ett annat barn,jag hoppas dom får kontakt med den första flickan i framtiden.

Är du helt säker på att du inet har någon laglig rätt till umgänge med henne? Har något väldigt vagt minne av att jag läst att man kan ha umgängesrätt även om man bara varit bonusförälder. Kolla upp detta tycker jag.

#2 Det är alltid svårt att förlora en familjemedlem! Såklart du får vara ledsen och sörja, hon har ju ändå varit en stor del av ditt liv och en del av din familj! Kan du inte försöka sätta av lite tid varje dag, då du tillåter dig själv att vara ledsen och sörja ordentligt. Det kan vara 30 minuter bara, då du släpper allt annat för en stund, men sen när tiden du bestämt gått fortsätter du med ditt liv. Jag vet att det fungerat för endel. Man har rätt att vara ledsen, det kan ingen säga till dig att du inte har!

#3 jag är inte säker men jag skulle tro det.Jag skulle vilja fråga om jag kan ha henne,men i helgen kommer mitt ex nya brud till honom,som han förövrigt skaffade jävligt fort.Jag är så jävla arg,jag har väl också gått på dejt osv men jag kan inte utveckla känslor för ngn för jag är väl för trasig,han påstår sig ju ha känslor för tjejen.Jag orkar inte se dom ihop.Orkar inte med hur han kommer kladda på henne o äckla sig om jag ska hämta barnet.Han har skickat konstiga sms och när jag inte gett gensvar har han börjat bråka..Jag vet att jag har lovat henne och jag vill ju träffa henne,ibland ser jag bara inte hur jag ska klara av det.

#4 borde kanske testa att släppa ut känslorna mer.Nu när jag har mens vill jag bara ta livet av mig stundvis.för jag mår så kasst.

Om mamman tycker att du ska få träffa flickan finns väl inga hinder egentligen?

Tycker mamman att det är okej kanske du kan hämta flickan hos henne och slippa träffa ditt ex överhuvudtaget?

Mamman bor tyvärr långt borta och har flickan sällan,det är flera timmars avstånd :/ med buss och tåg.Men kan ju kanske få komma och hälsa på över en helg när hon har henne.Sist jag hade flickan mådde jag så kasst av att träffa hennes pappa att jag fick stoppa i mig två lugnande direkt när jag gick därifrån,grät flera timmar och somnade på soffan.Han äcklar sig fortfarande och försöker straffa mig när jag inte är tillräckligt trevlig..Manipulationen ger han sig inte med och ju mer jag vägrar ju mer testar han nya sätt.Just nu är det extrem trevlighet och försöker bjuda in mig i lägenheten osv,sen när han har en dålig dag då får jag skäll för att jag avböjer till att prata om annat än praktiska saker.

-.-

Har träffat henne två gånger sen vi gick isär,sist var det tufft när jag skulle lämna henne.Hon grät nästan och klängde sig fast..Hon sa även samma dag att jag var hennes låtsasmamma.Jag sa:ja men jag och pappa är ju inte kära längre.-nej jag veeeet.Förklarade att någon dag träffar hennes pappa en ny tjej o då blir det kanske nån som bor hos dom och blir hennes låtsasmamma.Men hon sa -nej du är min låtsasmamma ändå.. Nästan så man ville gråta.Talade om hur mkt jag älskar henne och att hon alltid har en speciell plats i hjärtat. Jag förstår att känslan av att jag är låtsasmamma kommer avta.men..det betydde ändå ngt.