Säg hur du känner och tänker, alla sörjer olika. Säg att du finns där om h*n behöver dig och att du inte kommer vara och peta i sorgen men att dina armar är öppna alltid och att h*n ska veta att du vill stötta och hjälpa så att h*n får säga till om det är nåt du kan göra för personen.

Min sambo har förlorat någon nära. Jag lät honom bara veta att jag fanns där om han ville prata, kramade honom mycket och lyssnade. Tror inte riktigt det finns något man kan säga som tröstar. Att få sin partner att inte känna sig ensam är nog det mesta man egentligen kan göra, tror jag. :)

Tack för era svar. Jag vill göra den här perioden så trygg för min partner som det bara går. 

Jag är redan noga med att visa mitt stöd, men ibland känns det som att jag är för på, frågar för mycket eller liknande, då det känns som partnerns sorg inte riktigt får komma ut eller att det blir för jobbigt då. Det pratas sällan om sorgen i sig (förutom när ämnet är), fast så kan det påstås "Jag känner mig nedstämd, hopplös, jag vet inte varför". Och då känns det som att jag vill försöka få partnern att förstå eftersom jag ser det så självklart framför mig varför…

Lägg inte orden i munnen på din partner så ska det nog gå bra. :) Om personen inte vet varför så låt det vara så.

#3 Om din partner säger "Jag känner mig nedstämd, hopplös, jag vet inte varför" så behöver den frågan inget svar, i alla fall inte från dig. :) Det räcker att säga "ok" och krama om. Att bara sätta sig nära och vara tyst tillsammans, hålla handen, är jättebra. Då kan din partner prata eller vara tyst, men känna att du finns där. Kanske kommer det några ord efter en liten stund. Lyssna och ta in bara.

När någon sörjer så finns det inte så mycket man kan eller behöver säga. Man får vara nära och lyssna, finnas till, hjälpa till med praktiska saker. Det räcker.

Tack för svar. Det känns lugnare nu, för på något sätt blir det här jobbigt för mig med som det blir för min partner.

#6 När min föredetta pojkväns mor gick bort så var det en tragik. Hon var endast 51 år gammal. Det var en hemsk tid för alla och det jag märkte var att finnas där var det bästa, bara vara med ömhet och närhet. Men också ha förståelse för ilska, gråt och förtvivlan. Känns dig inte som att du inte tröstar, för det gör du bara med att finnas där.. Med tiden blir det lättare och kugghjulen börjar rulla igen. Jag höll om honom om natten när han grät, skrek och var förtvivlad. Det skar fruktansvärt i mitt hjärta, men tusen gånger mer i hans.. Hon var en underbar kvinna och vi sörjde henne allihopa enormt.