Hur får jag hjälp?
Jag har försökt få hjälp från läkare, kuratorer, studenthälsan och så vidare. Alla verkar tycka att det inte är något fel med mig, efter att ha pratat med mig en eller ett par gånger. Men sanningen är - jag funkar inte!!
Jag vet att jag låter normal när jag pratar, jag kan le, jag kan skratta, jag kan prata om mina problem. Men så har jag också levt med det här i så många år att jag helt enkelt har fått lära mig att kliva utanför den här bubblan och leva förbi den. De senaste 10-15 åren har varit (och det är fortfarande inte över) väldigt jobbiga för mig och min familj, vilket har påverkat oss alla väldigt mycket. Jag är dock den enda av oss som inte blivit sjukskriven och fått någon "diagnos".
Jag försöker just nu studera på högskolenivå, vilket väl går ungefär så dåligt som det bara kan göra. Ämnet intresserar mig mycket och jag är säker på att det är det jag vill jobba med, det har jag aldrig tvivlat på. Men så som jag funkar (eller inte funkar..) just nu så går det helt enkelt inte att plugga!
Mina "symptom" är:
Noll koncentrationsförmåga - det är omöjligt att koncentrera mig på föreläsaren, rätt vad det är så sitter jag och tänker på något annat, eller så hänger jag bara inte med på vad som sades och tappar bort mig direkt. Jag kan inte heller läsa böcker, kurslitteratur är hopplöst då jag endast (i bästa fall) får in ett ord i taget, men inte lyckas få ihop hela meningar. Även när det gäller vardagliga roliga saker, så som att titta på film, funkar dåligt med min dåliga koncentrationsförmåga. Jag tappar bort mig i filmen och glömmer bort vad som hänt. Jag tänker på annat eller tröttnar.
Dåligt minne - jag har visserligen alltid haft dåligt minne, men nu är det katastrof. Igår glömde jag bort min adress, jag glömmer bort vad jag lade saker och vad jag skulle göra. Påminnelser på mobilen är väl det enda som håller min vardag fungerande, annars skulle jag glömma bort precis alls. Nackdelen är väl att jag ofta tar upp telefonen och glömmer bort vad jag skulle göra med den. Jag måste använda kalender, annars skulle jag aldrig ha koll på inbokade saker eller knappt ens vilken dag det är.
Listor - jag måste alltid skriva listor! Att-göra-listor, inköpslistor och så vidare förstås. Men jag har också listor för "morgon", "kväll", "innan träning" etc, för har jag en dålig dag så blir en morgon kaos om jag inte har en checklista att följa (morgon: gå på toa, duscha, sminka mig, äta frukost (som står som punkt på kvällens lista att förbereda), klä på mig (framlagt kvällen innan), packa matlåda, bestick, vattenflaska etc etc).
Humörsvängningar - jag kan skifta i humör snabbare än vad jag själv hänger med. Jag kan helt plötsligt börja gråta utan att ha känt mig ledsen innan. Jag har kort stubin och blir arg på både saker och folk runt om mig, vilket gör att jag får alldeles för många ovänner och folk som inte tycker om mig 😕
"Blackouts" - när jag blir extra stressad brukar jag få något som jag kallar för blackouts. De kommer ofta när jag ska plugga och det blir för överväldigande och svårt. Då stänger hjärnan av sig i stort sett och jag tappar allt. Jag kan gå från att försöka lösa ett relativt svårt mattetal, till att inte ens kunna tänka 1+1. Eller, jag kan nog veta att det blir 2, men inte lyckas räkna ut det eller förstå varför för stunden, då står tankarna bara stilla. Då tappar jag också ofta bort vad jag höll på med, var jag är etc.
Oförmåga att tänka - min hjärna funkar inte riktigt som den ska, jag får ofta problem att tänka hela sekvenser och hålla saker i huvudet. Ofta hoppar jag runt mycket både i tankar och i text.
Oförmåga att ta tag i saker - projekt känns ofta oöverstigliga och ger mig panik. Det gäller allt, oavsett om det handlar att diska, plugga, åka någonstans etc. Det resulterar förstås i att mitt hem ser ut som en bombnedslag, vilket visserligen är mitt minsta problem eftersom jag är den enda som bor här och den enda som påverkas.
Kan inte läsa instruktioner - att läsa instruktioner är nästan omöjligt, jag flackar runt i texten och kan inte koncentrera mig på den eller ta in information i huvudet. Det spelar ingen roll om det är instruktionerna till ett skolprojekt eller om det är ett recept för en maträtt.
Sömnen - det som har räddat mig under alla år tror jag är att jag har så lätt för att sova. Oftast somnar jag på mindre än en minut och sover som en stock genom natten. I perioder kan jag dock ha svårt att sova. Ibland får jag svårt att somna, och ibland vaknar jag på natten och kan inte somna om. Det senare är det värsta, för då mår jag så extremt dåligt över allt. Minsta lilla skitproblem känns livsavgörande och jag ligger där och kallsvettas och gråter över bröd som glömts bort, strumpor som ligger på golvet och plugg som inte gjorts.
Dyspepsi/magkatarr - min mage har inte fungerat som den ska på snart tio år, vilket jag förmodar beror på stressen. Jag lyckas för det mesta hålla den i schack med hjälp av regelbundna mattider och liknande.
Tappad aptit - dyspepsin fick mig att komma på nåt mer också; ofta tappar jag aptiten. Jag blir hungrig, men verkligen inte sugen på något alls. Jag kan ta en tur i affären och gå och titta på hyllorna för att komma på nåt jag vill ha, men inte ens godishyllan lockar mig då…
Yrsel - det här är en sak som jag inte tänkt på förut, men som kanske också kan kopplas till det här. Jag blir lätt yr, inte svimfärdig, men helt enkelt yr och vinglig.
Självmordstankar - den självklara frågan som läkare ställer, och de blir dessutom alltid förvånade när jag säger att ja, jag har haft självmordstankar. Det är rätt enkelt - jag vill inte leva. Men nu råkar jag ha fötts, och det finns personer i mitt liv som skulle må dåligt om jag dog, så därför gör jag det inte. Om det däremot fanns en knapp som raderade mig och hela mitt liv, så hade jag tagit den chansen direkt. Jag ser inte poängen med att leva när man inte gillar livet.
---------------------------------------------------------------------------
Jag vill så gärna utbilda mig och jobba med mitt drömyrke, men jag behöver hjälp att ta mig ur det här! Men hur förklarar man för en läkare att man inte lyckas göra det själv? De flesta verkar tycka att "du vet ju själv att du mår dåligt, så då kan inte jag göra något".
Men innebär det alltså att bara för att jag vet att jag mår dåligt, så finns det ingen hjälp att få, eller att jag rent av är frisk eftersom jag vet om att jag mår dåligt? Jag tycker själv inte att det här låter speciellt friskt, och jag känner mig verkligen inte frisk heller. Men jag verkar ändå få kämpa rätt hårt för att få hjälp…
Nu har jag fått en tid igen hos en läkare, om två veckor, så jag hoppas att hon kanske lyssnar bättre på mig. Men jag vet inte, det har ju inte funkat tidigare… Hur förklarar jag att jag inte mår bra och behöver hjälp?
Usch.. det låter ju som att du är deprimerad kan jag tycka.. Sådär som du beskriver fungerar jag när jag går ner i depression i af…
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
#2 Vad menar du med det? Vad jag tror att det är för något? Allt jag nämnde där uppe är ju problem jag har…
Men vad jag lyckats läsa mig till så känns det rätt klockrent som utmattningssyndrom, så när som på några saker. Depression känns det inte som, för jag är inte nedstämd alltid. Tvärt om så tycker jag att jag är förvånansvärt positivt inställd ofta, men det är sällan som det jag vill faktiskt funkar 😕
Ärligt talat så skiter jag helt i vad det är, bara jag kan bli fri från det nån gång 😕
#5 Hur var det att börja med sertralin? Mamma har tagit det länge, men jag vet inte riktigt hur mycket det hjälpte henne. Syrran tar också några antidepressiva (vet inte vad dock) och hon är väldigt kluven till dom, då hon inte mår speciellt mycket bättre utan snarare blir "avstängd".
#6 Har gjort flera tester (vet inte om det är exakt sånt du pratar om dock) men läkarna verkar inte bry sig om dom. Känns ju som om jag får ett hum om hur det går medan jag gör dom, när jag på nästan varje negativ sak kan svara ett rungande "JA!", men det har aldrig lett till något annat?
![[silkesnosen]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du ska begära en remiss till en terapeut eller en psykolog! I mina öron så är det troligen ett flertal saker med dig. Det kan givetvis vara en depression, men jag undrar om du dels kan ha dyspepsi och IBS och visst blir det värre av stress, men det är inte orsakat av stress, utan något du får hantera. Dels så kan man även fundera kring ADD och liknande, men ärligt talat så kan det vara något djupare. Jag tror på samtalsstöd, så att du själv får stöd i din analys, då det är lätt att se livet allt för enkelspårigt själv.
Ta med det du skrivit i #0 til läkaren nästa gång. Inte alltid lätt att komme ihåg allt man tänkt säga.
#8 Senaste läkaren jag gick till skulle skicka en remiss till en neuropsykiatriker (?) för utredning om ADHD, men sen när vi skulle ha uppföljning (via telefon) så sa han att han hoppade över att skicka remissen och att jag skulle höra av mig om det inte blev bättre. Så nu har jag ringt vårdcentralen igen och bett dom skicka den där remissen, plus att jag ska få komma till min husläkare (som jag aldrig varit hos tidigare..).
Men jag vet inte riktigt om jag tror på ADHD/ADD heller, för såhär har jag inte varit förut. Jag hade lätt för att koncentrera mig när jag var yngre, hade lätt för mig i skolan under lågstadiet. Sen när jag var 10-11 år gick det utför för familjen och i samma veva med skola och allt annat…
#9 Tänkte också att jag ska ta med det här. Nu är det visserligen precis samma saker som jag säger, men tar jag med det här så missar jag inget av det i alla fall, och jag kan ju fylla på när jag kommer på fler saker.
#8 IBS har jag också funderat på, men mina magproblem är bara baserade vid magmunnen. Så jag har inga problem med att jag blir dålig i magen eller liknande. Jag mår illa på en viss punkt precis ovanför magen (typ solar plexus ungefär) vilket jag antar beror på att jag får för mycket magsyra som fräter.
#10 Nej, man ska inte snöa in på diagnoser, men du behöver hjälp på något sätt och då tror jag att du behöver "nysta" upp det här på flera sätt. Samtalskontakt känns som det viktigaste, men sök vitt och brett och acceptera inte förklaringar som inte håller.
#12 Nä, som sagt så bryr jag mig inte om eventuella diagnoser, men jag börjar bli riktigt trött på att inte fungera alls. Jag vill leva, men jag kan inte 😕 Samtidigt är det skönt att höra att ni håller med mig om att det är nåt fel. Eller ja, jag fattar väl också att det är fel, ingen mår såhär, men jag börjar bli trött på läkare, kuratorer etc som inte tar mig på allvar…
#13 Ofta behöver man vara som starkast, när man är som svagast. Se det som att du kommer att vara råstark när du tagit dig igenom det här, för så är det. Jag har fått slita och får väl fortfarande kämpa på visa sätt, men det har gjort mig stabil och levnadsglad!
Jag kom på ett par saker till som jag skulle skriva här, men jag kommer bara på den ena nu:
Tappat smaken - när jag tappar aptiten sådär, så tappar jag också ofta smaken, inte helt och hållet, men ingenting smakar riktigt gott. Eller så smakar det bara annorlunda och skumt 😐
Usch, låter som om du nyss beskrev mig. Man känner sig så konstig och löjlig när ingen tar en på allvar när kroppen inte fungerar. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig förutom att jag vet nästan säkert att mina problem (iallafall endel, som koncentrationen etc) beror på depression för jag mår ofta väldigt dåligt och jag känner nästan att min hjärna stänger av. När jag får träffa min psykolog så blir det nästan alltid bättre efter en tid. Jag hoppas att det löser sig för dig!
Jag kom på en till sak nu, så jag tar helt enkelt och fyller på den här listan lite.
Tappar ord - jag tappar ofta ord och kommer inte på synonymer heller, vilket leder till att jag ofta fastnar när jag pratar, för att jag inte kommer på hur jag ska uttrycka mig. Ibland leder det till att jag tappar bort mig helt och glömmer bort vad det ens var jag började prata om.
#18 Sådär gör jag jämt. Jag är extremt tankspridd och allmänt virrig så jag kan berättar om något och mitt i en mening tappar jag bort orden och glömmer vad jag ens pratade om till att börja med. För att jag ska komma ihåg saker måste man tjata om dom i flera veckor och ändå glömmer jag ibland ;)
Stress, gå in i väggen, depression, hjärnstress, posttraumatiskt stressymtom. ADHD är inget som bara poppar upp på senare år. Du kan skriva egen remiss till psykolog/terapeut mottagning om inte läkaren tar dig på allvar. Samtalsterapi och lugn o ro låter som något du kan behöva. Medicinering om det hjälper till. Ta hand om dig och se till att de tar dig på allvar, stress är inte att leka med
Kram Mila 
#20 Tänk vad skönt det hade varit om det bara var då 🙂
det är ganska vanligt att man tappar ord.
#23 Vad menar du då? Vanligt för gemene man, eller vanligt för någon med liknande problem som mig? Jag vet givetvis att alla tappar ord ibland, men jag lyckas inte ens hålla normala konversationer alltid, för att jag stakar mig så mycket.
Det är ju ingenting av det jag har nämnt här som ligger på en normal nivå. Det är ju inte så att mina koncentrationsproblem bara visar sig när jag sovit dåligt eller något, utan så pass ofta att jag inte lyckas leva ett normalt liv.
#24 Tex min mor har svårt att hitta ord och har varit på kontroller men inget är fel på henne. Det är bara så hon är.
Pratar inte om något annat än just att tappa ord.
#24 Sammantaget så tycker jag att duna problem verkar så pass allvarliga att du i alla fall bör utredas vidare. Om inte den läkaren du varit hos lyssnar, så kanske det är läge att byta?
Låter som en perfekt beskrivning av mig. Du får gärna PM:a mig om du vill prata, så kan jag berätta om mig också.
Nu har jag i några dagar (4-5st) gått omkring med en riktigt olustig känsla av att ha glömt något. Jag vaknar stressad på morgonen, men jag vet fortfarande inte vad det är jag är stressad över eller om det ens är något över huvud taget.
Igår gick det till en gräns då jag inte orkade med det längre. Hela dagen och idag har varit helt stissig, rastlös men inte kommit på något jag vill göra alls, jag blir tokig på tystnad men vill inte lyssna på något, jag blir hungrig men inte sugen på nåt, jag har världens humörsvängningar och slaktade en penna under ett utbrott av ilska (på ingenting särskilt egentligen) igår och jag får andnöd så fort jag rör mig. Det bara kryper av irritation, sorg, rastlöshet och panik i kroppen och jag kan knappt sitta stilla…
Och nej, det är inte mens eller ägglossning på g än heller.
Blä… Jag vill bli av med det här… 😕
#29 Tog prover för ett år sen när jag var på vårdcentralen för samma sak. Då såg allt bra ut och eftersom jag mått likadant i flera år, så tvivlar jag på att det är nåt sånt. Hormoner vet jag iofs inte, det kollar dom väl inte via vanligt blodprov?
Kolla upp depression och utbränd. Och framför allt, kontakta vårdcentral/läkare NU ❤️
Kram Mila
Jag säger som nummer 29. Kolla hormonnivåer både blod och salivtest. Det vore intressant att se din blodstatus då du är yr och känner av dåligt minne. Utmattning symtom pga dåligt näringsupptag kan ge alla dina symtom. Det finns inga snabba genvägar men det finns bot mot dina symtom. Du kan bli frisk men självklart måste du ha hjälp. Att du känner att något är fel är viktigt. Det du känner är på riktigt. Det var någon ovan som nämnde att du skulle ta med dig inlägget du skrev i trådstarten. Gör det, det är superviktigt att du får sagt det här. Att du känner att ouppmärksamheten blivit större och minnes förlusterna fler får mig att tänka på hormon sjukdomar kring stresshormon.
Starta ny diskussion