Hej och förlåt för lång text, men den går att skumma igenom och förstå endå=) Jag är en tjej i 20 års åldern som för lite mer än ett år sedan fick diagnosen MS vilket förändrade hela mig och min världsbild…  Jag har gått från att vara en relativt positiv och glad tjej som visste precis vad jag ville och vilka mål jag hade med livet till att vara super pessimistisk och cynisk till allt i livet, har ingen aning om vad jag vill, ena dagen vill jag stanna kvar i min hemstad nära familjen och andra dagen vill jag bara packa min väska och sticka, strunta i allt. 

Det värsta är att jag känner inte längre någon som hellst samhörighet med min sambo, inte mer än att vi delar hund.. Vi har vart tillsammans i tre år, hund och redigt gemensamt boende kom ungefär fyra månader innan diagnos vilket var ca 7-8 månader innan jag började bli en annan människa..

Detta har skapat problem i mitt förhållande, det senaste året har vart en bergochdalbana, har funnits stunder då jag bara älskat honom och velat ha hela paketet med förhållande och fortsatt liv, men det har också vart många många stunder då jag bara inte orkar..

Helt ärligt så känner jag mig inte speciellt älskad eller omtyckt längre.. Han är inte typen som är direkt romantisk, har fått ett paket blommor en gång då jag påpekade att jag ville ha det, däremot så förr iaf så var han småmysig, typ kom och pussade en i nacken om man stod och diskade eller så, men inget sånt längre, inte det minsta. Nuförtiden tycker han det är jobbigt bara att lyssna på mig, de flesta grälen vi har handlar om att han inte ens orkat lyssna på mig.. eller om att han alltid är för trött för att hjälpa till hemma. 
Jag tror häller inte redigt att han vill förstå hur livet med en MS sjuk kan bli, han var intresserad och så i början, lite gran iaf, men när jag försöker ta upp det och prata om hur jag mår och känner blir han bara obekväm.. 
Detta har lett till att jag med har börjat tröttna på att lyssna på honom, jag blir irriterad över i stort sätt vartenda åsikt han har, vi har aldrig haft samma på vissa områden men jag har inte brytt mig så mycket förr, inte om det inte vart nått jätte viktigt, men nu blir jag redigt irriterad, särskilt sen han är konflikträdd och aldrig kan ge svar på tal eller skapa en diskussion. vi har absolut inga gemensamma intressen längre och jag känner mig heller inte attraherad utav honom, det är många gånger som han vill mysa eller kyssas och jag känner mig bara trängd, det är jätte jobbigt för det handlar inte om att jag inte tycker om han längre, men nått är det…

Att han sen även gjort mig redigt ledsen ett par tillfällen det senaste åren gör det inte bättre, visst jag har "typ" förlåtit honom, men när nått nytt dyker upp så kommer det tillbaka..(det som hänt är att vid två tillfällen supit kvällen innan vi skulle hitta på något så han inte orkat med våra förutbestämda planer, en teatershow vi hade biljetter till och min födelsedag, det tredje var i somras då jag tjatade och tjatade om att jag ville att vi skulle åka någon stans, hittade billig resa och allt, men han sa att vi inte hade råd, däremot kom det sen fram att han hade både råd och tid att åka iväg med sina kompisar och supa i en vecka..)

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra, jag har skjutit detta problemet framför mig nu ett bra tag, hoppats på att det skall bli bättre, har försökt att få det att bli bättre, jag har ansträngt mig för att inte ta upp onödiga saker, att ge han spejs tex när han är som tröttast, försöka vara lite romantiskt, ge förslag på grejer att hittat på, prata om problem men han är inte speciellt medgörlig så det har inte redigt fungerat.. 

Jag är jätte rädd för att göra slut, vet inte vad jag skall göra eller ta vägen då, plus att jag förlorar min älskade hund då, han är mitt allt….

Snälla kom med lite råd eller allmänt prat bara, jag har ingen annan att prata med direkt just nu..