Jag är 18 och har också en enorm bebislängtan, så enorm att jag häromdagen gick och köpte bebiskläder i storlek 50 för att ha till mitt första barn. Sjukt, jag vet. 

Jag har inta samma situation som du förutom att jag planerar att plugga direkt efter gymnasiet men jag har den där längtan efter en bebis. Jag försöker dock tänka att jag hinner, jag är knappt vuxen än. Jag blev ju det alldeles nyss. Om jag får barn när jag är 22-23-24 så är jag fortfarande ung MEN jag har en utbildning och större möjlighet att ge barnet ett bra liv. Att få barn är nog bland det största man kan vara med om men det kommer det att vara om fyra/fem år också, jag tror inte att det är något dåligt att vänta lite. :)

Det är alltid jobbigt när man har någon som är "perfekt" i sin närhet. Kan säga att jag kände precis som du när jag i din ålder. 🙂

Men jag tror inte du behöver oroa dig alls. Antagligen blir du inte ett dugg som din syster för du är ju en helt egen person, men antagligen blir du alldeles perfekt för just dina barn! ♥

Allt tar absolut inte slut när man får barn, men det krävs lite planering. Plus att man inte längre har lust med mycket av det man gjorde innan. Hela en värld ändras ju och även du och dina intressen.

Jag skulle råda dig och även #1 att vänta något år till. Självklart är det olika när man är mogen för barn. Jag var 25 när jag fick min son och hade då längtat efter barn i närmare tio år. Det som jag har känt så här i efterhand är att jag är glad att jag fick dom där åren innan att prova lite olika jobb och göra lite bara för mig.

Var rädd om dig! Är säker på att dina föräldrar tycker om dig lika mycket som din syster och är lika stolt över dig. Ibland är man som förälder dålig på att fatta vad som är viktigt att visa bara. 🤗

Ja jag inser ju att tidpunkten är helt fel för en bebis. Min pojkvän går också runt och suktar efter att bli pappa, men han har gjort en del dumheter innan som gjort det svårt för honom att komma igång med vuxenlivet, så det finns liksom ingen riktig stabilitet någonstans. 

Men om jag ska hinna bli klar med alla studier + hinna få anställning och jobba lite så att jag faktiskt kan vara mammaledig osv, så kan jag ju inte få barn förrän om typ 6 år…det känns som en evighet just även om tiden ständigt visar att den går väldigt fort framåt…Jag vet inte ens hur länge min kropp orkar och håller. Har ett handikapp så jag kommer troligtvis att sitta i rullstol när jag är 30 och jag vill ju hinna leka och vara stark och frisk tillsammans med mina barn så att dom har lite glädje av mig :(

#3 Jag vet inte vad du har för handikapp, men jag kan förstå att du känner dig stressad och kanske påverkar det även hur du lever..att du lever mer för dagen. Jag tror ändå på att lugna sig lite, då det är ett enormt ansvar och det är viktigt att du kan känna dig tillfreds när barnet kommer. Lägg upp en plan! Du är 19 år och en högskoleutbildning, tar kanske 3,5.. Dels går det ju att vara mammaledig under utbildningen, men även strax efter, men det kräver ju att din kille ser till att stå stadigt på fötterna.

Ja men jag måste plugga upp betyg på komvux ett halvår först och det är ett år kvar innan jag kan bli klar med det för eftersom jag inte är 20 så får jag inte ta CSN lån för att plugga på komvux så jag måste vänta till nästa hösttermin innan jag kan söka och så tar det mig en termin att plugga upp betygen och efter det så tar utbildningen 3,5 år som jag vill gå och jag kan inte ta mammaledighet mitt under studier för på grund av handikappet så har jag jättedåligt minne och fokus så jag kommer få jättesvårt för att komma in i kurserna igen och göra bra ifrån mig om jag avbryter mitt i allt :( Jag har Ehler Danlos syndrom…ingen som vet vad det är men är man nyfiken så går det ju att googla. 

Min pojkvän vet jag fixar det utan problem och att han ställer upp. Han är väl medveten om mitt handikapp och vet om vad det kommer krävas av mig och vad som behövs från hans sida för att jag ska orka med föräldraskap, det är mest hans familj som nog skulle ställa till med en jäkla massa drama.

Om situationen inte är den rätta så är det väl inte så farligt att vänta några år. Det finns ingen orsak till att stressa. Visserligen kan det vara lätt att känna lite stress om folk i ens närhet får barn men ta det lugnt bara.

Jag har haft den där längtan efter barn i många år men jag har alltid behärskat mig. Jag är 27 och känner att tiden börja ticka iväg men jag kan inget göra åt saken. Jag har inget stabilt förhållande (min kille bor i ett annat land) och jag planerar att ta min magistersexamen och sedan studera vidare även efter det. Livet är fullt med så många intressanta saker. Barn hinner jag ännu tänka på att skaffa sen i 30-års åldern. Du är mycket yngre än mig så stressa inte. ;) Du hinner nog få barn sen och efter det så slipper du aldrig undan mera. ;)

#5 Jag läste om din sjukdom och det verkar även vara riskabelt för dig med en graviditet. Jag skulle faktiskt ta och boka ett läkarbesök för att kommunicera kring graviditet och ditt ev åldrande. 

Jag kan förstå dina farhågor kring att avbryta kurser och dylikt, men det kan nog ändå vara en plan.

Hur som helst så verkar du ha bestämt dig, så då handlar det om att fokusera på nuet och låta visa saker ske senare.

#6 Poängen är ju också precis som jag nämnt i tidigare inlägg att jag har ett handikapp som inte direkt tillåter mig att vänta tills jag är 30. Jag är förmodligen rullstolsbunden när jag är 30! Vem fan har glädje av en mamma i rullstol som inte kan vara med och leka eller hitta på utflykter?? Får jag barn nu så har jag en 10-12 åring när jag är 30 som lättare kan förhålla sig till att mamma är sjuk. 

#7 Jag har en stadig läkarkontakt på vuxenhabiliteringen där jag har nämnt barn ett par gånger men har tid nu den 9:de Januari och tänkte ta upp det mer seriöst då. Min mamma och min syster har samma sjukdom som jag (dock är jag värst trabbad) och mamma har fått 6 barn och min syster är ju som sagt på sin andra. Vi har alla samma "typ" av E.D.S så jag hoppas inte att det ska vara ett problem för mig att vara gravid. Isåfall vet jag inte vad jag tar mig till..

 Hur menar du med det sista? Jag förstod inte riktigt vad du syftade på där? Menar du att jag borde vänta med att studera tills småbarnstiden är över eller studera först och ta barn sen eller ta allt samtidigt eller va? :O

#8 Jag upplevde det som om du bestämt dig för att plugga färdigt först..och jag kanske funderar på om du skulle kunna göra både och med ett uppehåll mitt i, med tanke på att du kanske inte kan vänta i all evighet.  Dessutom ger det dig en möjlighet att ta reda på om du gillar det du studerar till..om du kanske pluggar två år. 

Jag har en del rörelsehinder som gör att jag inte vet om jag vågar bli gravid, så jag förstår. Det låter bra att du ska ta ett samtal med din läkare.

Du är ung, du hinner. Jag är snart 28 och inne på mitt andra barn, min tanke var också att studera men jag hinner inte och orkar inte att studera så länge jag har barn hemma så studier får bli när barnen väl börjar dagis vilket är en 3 år dit. Det är väldigt mycket jobb med att ha barn, krävande och tömmer en på ork. Barn är heller inte billigt att ha, nu har ju jag jobb men vår dotter kostar ca 1500-2000kr /mån. Läste att du är lite av en slösa person vilket inte är positivt om man ska ha barn. Det är underbart med barn men det är heller ingen dans på rosor och livet blir rätt begränsat. Jag älskade att gå ut på bio, restaurang mm tidigare men det har jag inte gjort på 2 år nu då mina prioriteringar är andra vad gäller tid och pengar. Du som är så pass ung att du hinner med barn. Jag tycker det är väldigt bra att du tänker på utbildningen och samtidigt även vet att du är en slösa person vilket ger dig möjlighet att ändra på det för att få ett barn att passa in i din vardag. :) Allt för många unga skaffar barn bara för att ändra har det

Men när ska folk förstå att jag INTE INTE IIIIIIIIINTEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE hinner för att jag är ung?! Jag har ett handikapp! Jag har inte hela livet på mig! Just nu är jag ung och starkare än vad jag kommer vara någonsin! Jag kommer inte ORKA småbarnsperioden när jag är 28! Då behöver jag att mina barn är lite större och inte hänger på höfterna i tid och otid! NU orkar jag det…

Vad pengar och tid anbelanger så står det också att jag har småsyskon som är 4 och 2 år gamla, varav den på 2 passade jag så mycket och tog hand om så mycket på grund av att min pappa inte fungerar så hon började kalla mig mamma. Jag har också fått uppfostra min lillebror på 5 år eftersom mina föräldrar var för gamla och för trötta när han kom in i trots¨åldern så jag fick ta hand om det. 

 Jag om någon 19 åring vet vad det innebär med trötthet och tid när det kommer till barn. 

Ursäkta att jag blir upprörd men nu är det flera som kommer med "DU HINNER, DU ÄR UNG" Jaaaaaaa, men min kropp är INTE ung! Min kropp är dubbelt så sliten och gammal som jag själv så nej. Jag har inte all tid i världen att skaffa barn. Jag vill faktiskt bli en bra mamma som kan leka och ta hand om och vara delaktig i deras uppväxt. Inte sitta i rullstol och låta min pojkvän ta hand om allt så kan jag bara bli den jävla avelskossan som klämde fram dom. Jag vill vara MED. ;____;

#11 Men ursäkta. Jag läste inte hela tråden och din reaktion känns inte speciellt moget heller för den delen att det gör mig tveksam till om du är redo för barn för det är den sortens åsikter man kam stöta på även när man har barn, till och med barnmorskan man går hos under graviditet diskuterar ekonomi mm, reagerar du med samma mynt då? Och passa ungar är inte samma sak som att ha egna, du stod väll inte för alla utgifter för dina syskon och betala för dem ur egen ficka? Att ha syskon man tagit hand om är inte jämförbart med att få ett eget barn, jag har själv syskon och kan knappast påstå att ta hand om dem är det samma som att ha egna. Och har du en sjukdom är det extra viktigt du tänker noga vad gäller risk för ärftlighet eller liknande och om du kommer orka 18-21 år alternativt längre med att ta hand om och uppfostra barn iom att jag uppfattar det som utifrån det du skriver att din sjukdom blir värre med åren.

Har din pojkvän ett bra jobb och ni har hunnit bo ihop ett tag så tycker jag du ska skaffa barn nu om det är det du verklgen vill. Annars tycker jag du ska vänta till ni prickat av de två punkterna. Ekonomin kommer bli liodande men så länge du är redo att offra många nöjen ( ocj även saker som inte räknas som nöjen:P) så klarar ni det nog. 

Pengabiten går att komma undan billigt med om man inte har otur och får ett sjukt barn. Då kan det kosta skjortan tyvärr. Din sjukdom är väl starkt ärftlig så du får ju tyvärr räkna med att ditt barn kan ha otur o få samma och då behöva mycket stöd o hjälp i form av vab:ande och skjuts till sjukhus.

Har en kompis med EDS som jag vet oxå funderar mycket kring det här med hur hon ska göra med ev barnskaffande. Det är ingen rolig sjukdom.

#12 Jag skulle nog säga att en person som upplever det hon gör också har rätt till den typen av reaktion. 

Visst kan man fundera kring ärftlighet, men vem vill ha ett samhälle där bra "friska" (vad nu det är) får skaffa barn. Jag har rörelsehinder, min syster svår reumatism, men jag ser ju att hon är en fantastisk mamma, medan jag i mitt yrke träffar föräldrar som skaffade barn för att man ska….

#14 Nja, kan jag inte hålla med om. Man kan diskutera utan att skrika och bli förbannad. Man kan sköta en diskussion civiliserat. Inte bra om hon reagerar på samma sätt hos en barnmorska tex och man kan inte förvänta sig en klapp på axeln och go for it inom allt i livet. Vill hon skaffa barn så får hon, jag hindrar henne inte men jag säger bara att är man ung hinner man. Jag har själv EDS, bära och föda barn tär på kroppen något fruktansvärt och i mitt fall har mina leder tagit enorm stryk och blivit värre (jag har två barn, ett fött och ett som är på väg). Jag kan inte säga "skaffa barn" eller "skaffa inte" pga en sjukdom bara att man ska tänka noga, huruvida det är lämpligt för henne att skaffa barn kan endast en läkare svara på och även ge svar på eventuella funderingar hon kan komma att ha om sin sjukdom och hur en graviditet påverkar eller inte.

#15 Det var givetvis inte meningen att bli så arg. Men det är verkligen jättejobbigt när alla påstår att jag kommer hinna för att jag är ung och jag om och om igen måste poängtera att jag faktiskt inte har hela livet på mig. Jag är inte mer än människa och alla kan tappa kontrollen emellanåt, men jag ber som sagt om ursäkt.

 Om du har EDS så borde du ju också förstå varför jag inte vill vänta tills jag är 30+ för då har mitt bäst före datum löpt ut för länge sedan. Jag vet inte vilken grad av EDS du har men jag äter tabletter dagligen och varje dag är en kamp att ta sig ur sängen och genomföra dagen. Jag var rullstolsburen från det att jag var 5-13 år och har genomlidit flera långdragna operationer. 

 Jag är fullt medveten om att det inte är samma sak att ha egna som att passa andras, men jag har en god inblick i det hela då jag faktiskt har fått ta hand om mina småsyskon väldigt mycket som ung vuxen. Tycker inte att du har rätt att påstå att jag inte kan jämföra, för du vet faktiskt inte hur mycket eller hur ofta eller vilka bitar jag sköter hos mina småsyskon. 

Till övriga: Ja min sjukdom är ärftlig…det är 50/50 att mina barn får samma sjukdom som jag, men det har inte kostat något extra i mediciner eller så mer än att det alltid måste finnas värktabletter hemma. Sen är det ju alla turer till sjukhus och rehabiliteringsteam då. Men jag känner ändå lite att…jag är rätt nöjd med livet, alla mina syskon är nöjda med livet och har det bra trots sjukdomen. Det finns inget som säger att mina barn behöver få det lika jobbigt som jag har haft det och om dom får det så vet jag att dom kommer klara det galant. 

 Jag har sagt till min pojkvän att jag gärna vill ha mitt körkort och att han och jag hinner bo lite ihop först, samt då att det finns inkomst givetvis. Dessutom behöver jag vila upp mig lite efter en tuff tid. Det har varit jobbigt hemma länge och jag har inga krafter kvar, så behöver verkligen bara få vara ifred lite, bo lite själv i lugn och ro och komma på fötter. Men jag menar, om jag får barn relativt snart, så har jag ju fortfarande hela livet framför mig, fast med en egen liten familj. Varför skulle det vara fel…? :/ Jag ser som sagt inte barn som något hinder till att göra det man vill…Jag kan ändå skaffa häst, studera, jobba, åka på resor, ordna sommarfester…bara det att det får vänta lite. Ungdomslivet med att gå på krogen, festa, hänga med vänner…det tilltalar mig inte riktigt. Vill gärna resa och se lite utav världen men det är ju som sagt något som jag kan få tid till senare i livet också…Jag åker hellre utomlands som rullstolsburen än är småbarnsmamma som rullstolsburen…

#16 Jag tycker abslout inte det att det är stor risk att dina barn blir sjuka ska hindra dig från att skaffa dem. Jag ville bara få fram att det kostar extra att ha ett sjukt barn. Som förälder med samma sjukdom kan man ju dessutom sjukdomen utan och innan och ett barn med en redan diagnostiserad förälder med EDS har ju mycket bättre föruts'ttnmingar att få ett "lätt" sjukdom då föräldern vet vad som förvärrar sjukdomen och kan skydda och hjälpa barnet redan från början.

Men som sagt, när relationen är stabil o ekonomin ser jag inet heller varför du ska vänta. Du är ju medveten om vad du väljer och att du kommer få utbilda dig lite senare istället.

#17 Nej nej jag förstår hur du menade :) Ville bara säga att min sjukdom inte har lett till några fruktansvärda medicinkostnader. Medicin är ju som alla vet fruktansvärt dyrt. 

Men så jag är inte helt ute och cyklar i mitt tänk då? Vill ju som sagt kunna njuta utav mina barns uppväxt medan jag fortfarande orkar. Sen när jag blir sämre kommer dom vara i tonåren och då är det ju så mycket annat som är viktigt i livet än att åka till badhuset med mamma och pappa t.ex :)

#16 Kan förstå det är jobbigt att repetera men ta aldrig för givet att alla läser hela tråden. Jag vet mycket väl hur det är att ha EDS och vet att rullstolen är inte allt för obekant. Operationer har jag aldrig fått då söva mig är en risk likaså med tabletter iom min allergi mot dem. Mina leder har även en benägenhet att låsa sig vilket är fruktansvärt smärtsamt, något som skett i affär mm och resulterat i att jag ramlat ihop eller inte kunnat röra benen. Jag har inte förbjudit dig att skaffa barn eller ens sagt att det är fel bara sagt att du är ung och man ska tänka noga när man är sjuk, jag tänkte och prata med läkare i flera år innan jag tog steget och med EDS rekommenderar jag dig verkligen att prata med läkare kring det hela då de kan ge en hyfsad bedömning av vad din kropp klarar, vore ju trist om en förlossning tex skulle skicka dig i rullstolen. Graviditet och förlossning är påfrestande för lederna och med EDS då i åtanke kan det vara bra att ha en klar bild framför sig innan man ger sig på det. Det är inte av elakhet jag skrivit allt jag skrivit utan det är för att hjälpa och komma med råd, tips och tankar man själv kanske inte alltid tänker när man vill något så mycket. Att Du sen skulle ta något sådant så hårt var jag helt oförberedd på. Jag har ju liksom redan barn och EDS så den biten har jag redan gått igenom och kan alltid bidra med någon kunskap även om alla är olika. Sen är det upp till var och en om man vill ta till sig det. Du gör det du känner passar dig bäst men tycker inte du behöver känna någon brådska och utifrån det du skriver nu verkar du inte ha så brottom. Fick mer uppfattningen av ditt första inlägg att du vill ha barn nu på momangen i detta ögonblick just för att andra har det, framgick inte så mycket i det inlägget. :)

#19 Det är jättesnällt att du tar dig tid och kommer med råd, tyvärr råkade detta vara en dålig dag som gick ut över dig och det var inte min mening. Du har självklart rätt i att jag bör rådfråga läkare och jag ska som tidigare nämnt ta upp det med min överläkare den 9:e och se om det går att få någon utredning eller direkt bedömning. 

 Jag vill helst ha barn så gott som nu, men det sunda förnuftet säger mig ju givetvis att det inte är på sin plats. Så det är bara att behärska sig ett tag till. Längtar efter magen och få skaffa små kläder och åååh. Så mysigt! (Nej det är ingen dans på rosor men det är ju INGENTING i dagens läge och barn är ju underbart)

#20 Ingen fara, jag dog inte av lite skäll. ;) Bra att du ska ta det med din överläkare det är rätt viktigt att plocka på sig all information, något jag också missat du skrivit tidigare. :) Nu är alla olika men när du väl skaffar barn kan det bli så att smärtlindringen vid förlossningen inte biter iom EDS, gjorde det inte på mig trots att de gav trippla doser av allt. Smärtan i höft och knäna var värst efter det och de håller i sig fortfarande. Jag funderar på om jag är färdig med barnafödande efter att bebis i magen kommit för för mig är det smärtsamt att vara gravid och föda. Jag vill ha sex barn men har det inte som krav, snarare en dröm som jag kan välja bort själv om jag känner att jag inte orkar. :)

#21 Jo det vet jag. Har alltid haft problem med bedövning hos tandläkare osv…Det är jättejobbigt.. :/ 

Jag är glad om jag är kapabel till att få iallafall ett barn. Satsar inte på att få fler eftersom jag rent fysiskt nog inte kommer klara av det. 

Men min mamma och min syster har båda sagt att dom märker av EDS mindre under graviditeten…är det något du känner igen?

#22 Nej, för min del blir det värre och känns ännu mer iom att kroppen belastas.

#23 Vi har ju inte nödvändigtvis samma typ av det, så jag kan ju hoppas på att jag isåfall brås på min mamma :O

#24 Får hålla tummarna för det. Jag vet inte vem jag fått EDS från, min far och min mor är båda diagnostiserade med reumatism/bechsterews.

Jag tycker såhär, man kan inte planera livet i detalj och tro att det ska bli så. Det kommer aldrig finnas en tidpunkt som är perfekt för barn!

Jag tycker man ska skaffa barn när man själv vill det. Praktiska saker får lösa sig sen och det gör dom om man verkligen vill.

Sen är det så lustigt hur lätt folk verkar tro att det är att bli med barn? Det är inte säkert att det går på en gång, man kan få kämpa ett bra tag för att bli gravid och då är det bra om man har åldern på sin sida och inte väntat för länge.

#26 Eller så kan det gå som för oss. Vi resonerade som så att det brukar ju ändå ta ett tag innan man blir gravid, så vi börjar försöka redan nu. Även om sambon är sjukskriven och inte kommer gå tillbaka fören tidigast under våren och senast under hösten, jag själv går också sjukskriven "men är väl snart tillbaka". Vi vill egentligen inte skaffa barn innan vi vet att boende, ekonomi och allt är löst. Men vi var sugna på att börja så det inte drar ut på det för länge då vi velat ett tag och vips så blev vi gravida direkt.

Visst, allt kommer väl att lösa sig. Men det är en del stress att leva i ovisshet om inkomst, boende osv.

Men vad är värst, att börja i tid och råka bli gravid för snabbt och få det barnet man ville ha men i fel tid. Eller att börja för sent och kanske aldrig få biologiska barn? 

Om man väljer att skaffa barn fast man inte riktigt är "där än" så måste man ju ändå ha driven och viljan och tycka att allt slit är värt det. Och den driven måste ni ju ändå känt eftersom ni chansade eller? Eller försökte ni fast ni inte ville att  det skulle ta sig?

#28 Fast mitt liv är i bra mycket bättre skede för barn än TS, så det är inte jämförbart riktigt. Såklart ville vi ha barn och tänkte att allt går att lösa. Vi tänkte ungefär som du, hellre barn redan nu än att det inte blir något alls (jag har ju velat i 4 år egentligen). Som sagt, allt går att lösa. Men vi är i lite bättre sits då vi iaf båda två har jobbat flera år och har en SGI, sambon har jobb att gå tillbaka till när sjukskrivningen är slut. Vi har en bra lägenhet som ändå funkar att ha barn i (även om det inte är så vi planerar att bo utan vi vill ju köpa oss något eget) osv.

Med mitt inlägg #27 ville jag bara visa på att man inte kan räkna med att det tar tid. Börjar man försöka så måste man räkna med att man blir gravid. Det kan ta sig på första försöket.

Dessutom är det så att redan då man gått "barnlös" i 1,5-2 år så får man hjälp. Så det är absolut inte så att man måste börja känna sig stressad redan vid 19 års ålder. Hade TS varit i 25-års ålder så hade det väl varit en annan sak att börja försöka utan att ha helt rätta förutsättningarna. Men är man 19 år så har man tiden på sig att hinna ordna förutsättningarna hyfsat innan man börjar försöka. Det är man även skyldig barnet tycker jag. 

Jag är 25 år nu, och jag har alltid tänkt att jag vill ha barn tidigt och jag börjar nästan känna mig gammal nu, men när jag nu väl är gravid så inser jag att detta är en väldigt bra ålder att skaffa barn i.

Framförallt känner jag nu att det är väldigt skönt att både jag och sambon har jobbat så vi har en SGI, dvs sjukpenninggrundande inkomst. Det är nämligen den som föräldrapenningen grundar sig på. Har man ingen SGI så får man bara basbeloppet (typ 5000:-) och det ska man försörja sig och barnet på dom närmaste 2 åren. Så att ha jobbat i ett halvår-ett år är väldigt smart innan man börjar försöka.

Men som TS skrev så spelar det ju ingen roll att hon bara är 19. Hon har ju en sjukdom som kommer att sätta henne i rullstol och hon vill ha barn medans hon fortfarande orkar. I det läget så är det en helt okej anledning att börja försöka trots att alla omständigheter kanske inte är hundra. Fast å andra sidan tycker jag inte att man behöver en anledning, man bestämmer sånt själv. 

Bara för att man får hjälp efter 1 år, så betyder inte det att man kommer lyckas. Inte ens IVF är några garantier som folk verkar tro. Och det finns folk som har börjat i TS ålder som fortfarande flera år senare inte lyckats trots hjälp.

Så om barn är viktigt för en i livet, så får andra saker lösa sig sen. Men man ska ju självklart inte börja försöka skaffa barn om man inte känner sig redo för plusset! Man ska ju ha viljan.

#31 Fast å andra sidan är det ingen garanti heller bara för att man börjar försöka tidigt. Finns dom som inte kan få barn helt enkelt.

Jag tycker såklart det är upp till var och en. Men det finns saker som är bra att tänka på innan man börjar försöka, oavsett sjukdom eller inte. Jag ville som sagt bara visa på att man inte kan lite på att det dröjer från det att man börjar försöka. Känns som om många ger det skenet, att det alltid dröjer. Men faktum kvarstår, börjar man försöka så måste man vara beredd på att bli gravid och att ta hand om ett barn.

Att skaffa barn är ett stort beslut, inget som man ska göra "för att man känner för det". Man bör tänka igenom det ganska noga, det är ett stort åtagande som dessutom är livslångt. 

Däremot så kan jag känna som så, om du TS nu tycker det är otroligt viktigt för dig att skaffa barn och du känner dig begränsad av din ålder (pga din sjukdom). Måste du då ha en högskoleutbildning först? Kan det inte räcka med att börja jobba, skaffa barn och sedan studera då du fått barn? Studera kan man ju göra även i rullstol och egentligen lite när som helst i livet. Dessutom finns det många som klarar sig bra även utan högskolestudier. Har du haft en anställning, om så än en lågavlönad, så får du plötsligt bra mycket mer i föräldrapenning och har mycket bättre förutsättning för att försörja ett barn.

Nej precis det är ingen garanti det heller, men det ger än mer tid att fundera på hur man vill göra istället. Tex adoption är en väldigt lång och utdragen process. Bra om man har mycket tid då. Ja det är ju väldigt många som lyckas på första eller några försök bara, så man får ju samtidigt inte heller anta att det kommer ta tid. Man får ta det som det kommer :) Absolut är det inget beslut som ska fattas över en natt. Men vad jag har läst mig till så verkar TS ha tänkt på det här länge?

#32 Vi är väl medvetna om att det kan ta sig på första försöket. Vi är en syskonskara på 6 stycken där mamma blivit gravid två veckor efter att hon slutat med p-piller och vid andra tillfällen har hon och pappa fått kämpa länge för att bli gravida. :) 

Jag har nu äntligen ett eget boende inne i centrum så nu kan man bocka av det från listan. 

Har faktiskt tänkt göra så, precis som du säger, att jag jobbar nu med någonting som jag klarar av. Kommer bara jobba deltid på grund av sjukdomen, sen kommer försäkringskassan täcka upp för "andra halvan" så att säga. Så skolbänken kan ju faktiskt vänta tills barnet kanske börjat skolan själv och pojkvännen kanske jobbat upp sig såpass att vi klarar oss på hans lön + CSN. 

Försöker tänka som så att livet ändå är ganska långt och mitt tåg har inte gått än när det gäller jobb och karriär. Men allt det är ju som sagt möjligt att göra från rullstol, men det är svårare att sparka boll, rida och hoppa studsmatta med mitt barn från en rullstol. Jag hade en väldigt fin barndom där mamma och pappa alltid var med ute och höll på med djur och lekte med oss. Mamma ordnade picknickar och dom byggde en indianby nere vid våran bäck, skaffade mig en ponny och pappa byggde en paddock så jag kunde få rida själv, mamma åkte med mig och badade och när jag hade ont satt hon med mig i soffan under filten och kollade på Lotta på Bråkmakargatan. 

Jag vill att mitt/mina barn ska kunna se tillbaka på sin barndom och känna att dom hade närvarande föräldrar som hade tid och ork till dom. Dom ska verkligen känna inom sig att dom alltid har kommit i första hand och att man alltid har prioriterat dom och deras välmående. 

#33 Jag har sagt sedan jag var 14 år gammal att jag kommer bli en "ung mamma"…så det har funnits i tankarna länge att jag får börja fundera på det där ganska snart efter min gymnasieutbildning. Tack för förståelsen förresten! :)