Vet inte vad jag ska skriva mer än att du inte är ensam! jag bröt helt med min bror när jag var stor nog att välja själv. Ett beslut inte alla i min omgivning ser så förstående på eller förstår mycket men som jag ändå helhjärtat valt själv.

#1 Det känns skönt att höra att jag inte är ensam. Just nu sr jag bara ut med henne för familjens skull. När jag inte är hemma har vi i princip ingen kontakt.

Lider med dig!

Men alltså vad är det för syster du har? Låter väldigt bortskämd i mina öron. 

SEn har jag aldrig förstått det där med att syskon ska ha syskonkärlek och allt ska vara så sött mellan dem bara för att man har samma föräldrar. Jag och min syster har 7 år emellan oss och vi är inte direkt tighta. Vi är inte osams men heller inte sams.

#4 Jag vet inte ärligt talat… Min sambo avskyr henme eftersom han får se exakt hur hon beter sig när vi åkt ner tillsammans. Nej, jag förstår det inte men känner ändå plikt att tycka om henne/ komma överens. Men ärligt talat skäms jag mest över hennes beteende. Hon har också ett otroligt bekräftelsebehov och dålig självkänsla som hon tar ut över alla andra… Jag har blivit full här hemma en gång vilket slutade med att jag däckade och kräktes. Total misskalkulering från min sida. Men efter den gången lärde jag mig mina gränser. Hon blir tokfull typ varenda gång hon dricker… Igår så mycket att hon kröktes och missade middagen, där vi satt och försökte låtsas att vi inte hörde henne hulka… Jag blir så arg och less på att hon förstör hela min vistelse hos föräldrarna. Det hade varit så himla lugnt och skönt om hon inte bott här. Eller att jag fått ha ett eget krypin där jag slapp henne iaf ett tag. Tyvärr är huset för litet och hon bor idet enda "gästrummet".

Min syster ska alltid kolla igenom min mobil. Alltså Instagram/Kik/Facebook/Ask/Sms/Tumblr/Ytkanal.

Din syster låter exakt som mig när jag var yngre. Och jag betedde mig så pga depression, ångest och asperger. Nu säger jag inte att din syster har något dylikt, men att ibland finns det en djupare anledning bakom varför man beter sig på ett visst vis. Min dygnsrytm är nästan alltid konstig, och det kan jag inte hjälpa, eftersom min interna klocka verkar vara inställd på att dygnet har minst 30 timmar istället för 24. Det gör att jag aldrig är synkad med resten av samhället och det är grymt jobbigt. Mat är ett stort problem för mig eftersom min diagnos gör att jag inte kan äta vissa maträtter - bara för att. Inte för att smaken stör mig eller så, men bara för att det går inte. Det var nog många som tyckte jag var bortskämd och elak tidigare, innan jag fick diagnosen och började berätta öppet om varför jag har den problematik jag har.

Som sagt, nu kanske din syster bara är bortskämd och otrevlig, men det kan finnas en djupare anledning någonstans.

Lider med dig, jag har precis samma förhållande till min äldre bror - nog för att jag ibland undrar om han verkligen är äldre…

Han klarar inte av att ha en normal konversation med mig eftersom jag är hans yngre syster och är tydligen totalt körd i huvudet, varje gång jag säger något så sitter han och skakar på huvudet samtidigt som han suckar högt - vilket gör mig irriterad men det är mig mina föräldrar blir arga på. Han är typ aldrig hemma, när han väl är hemma så beter han sig som om jag är hans kokerska och ber mig laga mat till honom….de gånger jag har lagat mat till hela familjen så kritiserar han alltihop. Skulle jag fråga så skulle han inte ha ett enda gott ord att säga om mig eller till mig. 

Själv har jag ens slutat försöka. Jag svarar honom bara när han säger något normalt, om han ställer en normal fråga och beter sig normalt för en gångs skull. Jag har insett att det är ett beteende han har gentemot mig för att på något sätt visa att han är bättre, smartare osv. 
Jag tror ärligt talat att vi inte kommer ha någon relation alls när vi båda flyttat hemifrån, vilket är jäkligt tråkigt då vi växt upp tillsammans…. men man måste kunna ge respekt för att förtjäna respekt från andra.

Följer tråden för att snappa upp lite råd på vägen.

Själv har jag gett upp helt. Kör bara med rak och tydlig konversation när jag måste. Står bara ut för föräldrarnas skull. Tar verkligen inte åt mig när hon blir arg på mig och villjag inte göra vad hon vill förklarar jag lugnt och stilla varför. Blir mest ledsen för mina föräldrars skull då de blir ledsna och sårade när hon ställer till det för dem eller plötsligt vägrar myskvällen. Mitt råd till er alla, inklusive mig själv. Känn inga krav bara för att ni är släkt. Men håll er från att bli bittra och sura tillbaka.

Fråga henne hur hon mår?

#10 Tro mig, jag pratar ofta om min systers mående. Men även om hon mår dåligt ger det inte henne rätt att behandla oss hur som helst.

Jag uttalar mig inte om en persons rätt eller orätt till ett visst beteende, det handlar väl om moral, osv. Det jag tänkte var att ett dåligt mående kan ju mycket väl vara en bakomliggande orsak och det är inte alltid man själv har insikt kring problemet när man är mitt uppe i det.