TRor de är så att dina päron är försörjningskyldiga för dej fram tills du fyller 21 så länge du går i skolan. Så flyttat du dit så kan du inte ansöka om något.

Hmm okej.

Här kan du läsa om vad som gäller: http://www.socfamratt.se/underhall/underhallsbidrag

Föräldrarna är försörjningsskyldiga upp till 21 år bara för barn som studerar!

D v s, om du inte pluggar idag och har fyllt 18 är dina föräldrar helt fria från försörjningsansvar.

Däremot, om du pluggar, så har dem ett försörjningsansvar för dig att hjälpa dig ekonomiskt så länge du bor hemma.

Flyttar du hemifrån blir du ensam försörjningsansvarig för dig själv. Frågan är då om din pojkväns föräldrar är beredda att försörja dig medans du bor där? De gör ju praktiskt taget det redan annars om du redan spenderar 4-5 dagar/veckan där ändå?

Annars lär det ju bli problematiskt om inte dina päron vill stötta dig ekonomiskt oavsett vart du bor, bara för att dem själva vill det.

Okej då tror jag att jag fattar. Synd att man ska vara tvingad bo hemma och inte kunna klara sig själv. Mina föräldrar har alltid varit snälla och tagit bra hand om mig. Men känns som att vi glider ifrån varandra mer och mer.

Vill ha ett hem där jag kan känna mig hemma, där jag inte känner mig ensam. Slippa känna skuld för att inte är hos pappa eller mamma och inte behöva bära runt på väskor hela tiden. Men det är som det är och kunde väl varit värre. 

Jo , det känns som att hans föräldrar betalar det mesta för mig istället för mina föräldrar. Jag är jätteglad att dom är så generösa, men om flyttar dit så känns det rätt att betala dom lite i alla fall. Dom har ju ingen skyldighet som sagt.

Jag förstår helt och fullt din ansvars och skyldighets känsla gentemot dina föräldrar! Så kunde jag också känna för mina  föräldrar i tonåren (de är också skilda).

Men det är väldigt synd att du känner så för något sådant ansvar gentemot dem har du inte, du är ju i den åldern att du håller på att växa upp och bli din egen. Det är väl en jättebra mellanlandning innan du blir helt själv att vara "inneboende" hos några andra vuxna ett tag.

Jag tycker att du i alla fall borde ta modet till dig att sätta dig med med dina föräldrar och prata om hur du känner och vad du önskar.

Förklara för dem att du älskar dem precis lika mycket som du alltid gjort men att du inte orkar kajka runt i påsar och resväskor och att detta skulle vara ditt mellansteg i ledet att helt flytta hemifrån och skaffa helt eget.

Be dem om hjälp!

Om de har lite vett och inte bara svartsjuka i sig ser dem på vad som är bäst för dig och känner att de har ett ansvar för dig och inte bara "lassar över" dig till pojkvännens föräldrar att ta allt ekonomiskt ansvar.

Jag menar att det naturliga för dem är nog att känna att de vill hjälpa till och vill att du även ska känna att du alltid är välkommen hem och tillbaka ifall det skulle falla sig så. Deras främsta uppgift som föräldrar är ju att stötta dig till att bli en självständig människa en bit i taget. 

Jag skulle jublat ifall mina barn ville "mellanlanda" hos några andra vuxna först innan de gav sig ut på helt eget ansvar med helt eget boende! 

I sverige har vi ju inte riktigt någon bra klassisk motsvarighet till collage och campus där ungdomar bor ihop och delar hem i grupp innan dem helt bildar eget boende och liv.

Prata med dina föräldrar! Dem älskar ju dig och vill ditt bästa! Förklarar du bara precis som du känner, på samma sätt som du skrivit till oss här ska du se att det säkerligen kommer att ordna sig på ett eller annat vis. Och antagligen bättre än du tror själv just nu! ;-)

Kram!

Kan du inte skaffa ett extra-jobb och på så sätt tjäna ihop lite pengar att hjälpa din pojkväns föräldrar?

Även om du i dagsläget bor där 4-5 dagar i veckan och dom betalar vad du kostar i matväg, så blir det ju mer utgifter om du ska bo där permanent: Tvål, shampo, mensskydd, tvättmedel mm mm

#6 Visst har vi i Sverige en alldeles utmärkt motsvarighet till det amerikanska college och campus, det kallas att bo på korridor och är så de flesta svenska studenter bor de första åren. Mycket lärorikt, i de flesta fall billigare än en lägenhet och en bra övergång från att bo hemma som verkligen kan rekommenderas. 👍

#8 det är inte alls samma sak! Det är visserligen även det en mellanlandning men inte som att bo i ett delat hushåll med gemensam ekonomi för mat, städ hygien osv. Det kräver sammarbetsträning som man missar när man bor i korridor och var och en enbart ansvarar för sin egen ekonomi och bara delar disk och städ.

Ansvar enbart för sig själv / Ansvar för både sig själv och delat för de andra i familjen/hemmet.

Att bo i delat rum eller som en familj/systerskap/brödraskap i ett delat hem är ändå stor skillnad jämfört med att ha sitt eget rum med lås och enbart ansvar för sig själv. Även om det på ytan kan se väldigt likvärdigt ut.

:)

Men ja, att bo som student i studentkorridor är också en superbra mellanlandning innan man bor helt ensam utan gemenskap.

Bor man på campus på ett amerikanskt college har man inte gemensam ekonomi med dem man bor med.

#9 Jag har varit på studentboende och de har gemensamma utrymmen, umgås tillsammans, ansvarar där för städning och lagar ofta mat tillsammans i det gemensamma köket. Fester finn det också gott om. På vilket sätt är det annorlunda än i amerika menar du?

#6 

Jag ska försöka prata med dom, men det är inte lätt. När pappa inte ens vill ge en krona för jag ska få lägenhet vet jag inte om han vill betala för bo hemma hos pojkvännen heller. Är bara rädd att om jag tar upp det och han tvärvägrar så blir stämningen ännu värre och jag kommer fortfarande tvingas bo hemma. 

Jag är glad att jag får vara hos min pojkvän 4-5 dagar i veckan, men mår så dåligt. Skuldkänslor. Tvingar mig att åka tillbaka pappa och när är där pratas vi knappt.  Jag kan inte sluta känna såhär. Tvingad att åka hem. Fast det är inte hemma för mig.

#7

Jag går en väldigt tuff linje, det är som natur fast med ännu mer kurser. Kommer hem 5-6 varje dag och har många läxor. Ibland måste åka till skolan på helgerna med. Har ingen tid alls för jobb tyvärr. Annars skulle jag börjat jobba direkt för kunna flytta hemifrån.

Mina föräldrar hade också blivit pissed om jag bad dom betala en lägenhet för 3200 + uppehälle…Visst kan du klara dig med matkostnaderna på studiebidraget, men sen kommer ju el och internet och allt också…Tycker inte det är jättekonstigt att han inte vill betala det så vida inte han har r*ven full med pengar…Att däremot ge din pojkväns föräldrar de pengar du annars kostar om du flyttar dit ser jag inte som att det borde bli några bekymmer…det för ju varken till eller från..

Ts, när jag har läst dina inlägg, skriver du att du inte vill bo hemma, och att du vill kunna klara dig själv… men ändå vill du gärna att dina föräldrar ska stå för det ekonomiska. De två grejerna går inte ihop.

Jag förstår din önskan att ha ett enda stadigt hem, det gör jag verkligen, men jag kan också förstå om dina föräldrar inte kommer vilja försörja dig om du bor hos en annan familj.

Jag har fullt upp med studierna alla dagar i veckan i stort sett. Så kan inte skaffa ett eget jobb så kan försörja mig själv.

Så därför önskar jag att mina föräldrar skulle kunna stå för en liten del det ekonomiska, en liten slant om jag skulle få bo hemma hos min pojkvän. 

Jag begär inte pengar ifrån dom. Det har jag aldrig gjort. Visst jag har önskat och frågat om möjligt skulle kunna hyra en lägenhet. Accepterat att det inte går. Även om det såklart är surt. 

Men annars ber jag i stort sett aldrig om extra pengar. Klarar mig på studiebidraget. För jag vill klara mig själv! 

Så det tar emot att fråga dom om pengar, för att kunna bo hos min pojkvän. Jag har inte ens vågat ta upp frågan än för jag vill inte be om pengar. Framför allt inte kräva pengar! 

Så eftersom jag är beroende av dom och inte kan göra någonting åt det, blir det väl ett tag till att flänga fram o tillbaka..

Men du är ju gammal nog att bestämma var du ska bo. Du är myndig så då är det bara säga attddu vill bo med din mamma på heltid. Då är ju en del av flängandet borta. Och blir din pappa grinig så är det bara att förklara. Att bli vuxen är mer än bara flytta ut. Det är att kunna ta egna beslut och kunna stå för dessa.