Hinner inte med vardagen
Jag har ett problem.
Jag är en kvinna på närmare 30 som just nu har ett jobb som gör att den äter upp all min energi.
Inte för att jobbet i sig är dåligt, jag älskar det och jag har underbara kollegor jag jobbar nära. Vi är en grupp som har det kul på vår del av avdelningen.
Men nu till problemet: Jag gör mitt jobb, nemas problemas och alla är nöjda och glada och mina närmaste kollegor har absolut inte klagat.
MEN i mitt kontrakt och muntligt sagt så ska jag när jag har TID(läs tid) vara på andra delar av avdelningen. Inga problem det heller.
OM det inte vore som så att det jobbet jag ska göra först är tidskrävande.
Det kan ta en hel arbetsdag.
Nu har dom på den andra delen av avdelningen börjat klaga att jag inte är där så ofta och chefen ringer och frågar en gång om dagen om jag gör min första uppgift och om jag annars skulle kunna ta och komma upp till den andra avdelningen. Jag hinner sällan ta fikarast men lunch måste jag HINNA ta enligt chefen. Vissa dagar har jag jobbat 10 timmar. Detta känns omöjligt. Sen så ska den andra delen av avdelningen börja "spara" uppgifter åt mig. Som jag ska hinna med också. Lika att jag sover på jobbet.
Jag måste säga att jag börjar må riktigt skit av detta. Jag hinner inte ens med vardagen. Jag kommer hem och måste nästan direkt lägga mig och sova, jag har börjat bli sjuk ofta(förkylning) då jag är ledig och mina relationer till vänner och familj(har inga barn eller man som tur är i denna situationen) lider känner jag. Dom vet hur jag har det men jag vill umgås men kan inte för att jag blir sjuk.
Jag vet inte alls hur jag ska klara detta. Jag är förtvivlad, jag känner att detta är omöjliga krav för mig att hantera. Jag ska prata med chefen och fråga, men jag är tveksam att det ger något resultat.
Vad säger ni?
La detta i psykisk hälsa då jag känner att det är den som detta mest tär på.
Ja jag börjar även bli lite orolig för mina tankar, jag har tidigare i livet haft en kraftig depression (den varade i ungefär 10 år) och under denna tiden var jag dels suicidal(självmordsbenägen) och mådde skit som resulterade i sömnproblem och låg stresströskel, jag är på helspänn nu när jag tycker att vissa av symtomen börjar komma tillbaka.
Inte att jag är deprimerad men att kroppen har börjat reagera på olika vis som när jag är för stressad.
Jag vill verkligen inte hamna i samma onda cirkel igen.
Och jag älskar jobbet jag har i grund och botten. Men inte när det kommer en massa krav och MÅSTEN att jag ska hinna mer än jag redan gör.
![[JeanetteK]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du måste få din chef att förstå att din situation är ohållbar. Du kommer braka i väggen annars. Been there done that…. Det är så lätt att man hoppas på att något ska hända så situationen ändras eller att någon ska komma och "rädda" en och ta lite arbetsuppgifter. Det kommer aldrig hända. Så länge du inte säger ifrån kommer dom att räkna med att du fixar det.
Stor kram till dig ❤️
#2 Jag kommer att prata med chefen men jag tror att det hjälper föga.
Det jag tycker känns orimligt är att dom ska lasta på mig en massa uppgifter som MÅSTE göras. Visst om dom bara hade liksom en uppgift som aldrig "fylldes" på, men nu har jag fått uppgifter som staplar sig om inte jag gör dom. Och då blir det gnäll för att jag inte är där och fixar dom när jag i första hand ska göra andra uppgifter.
Det är ju inte hållbart för NÅGON då det bara skapar irritation.
Det är typiskt kvinnoyrken att man förväntas nå gränsen till det omöjliga. Jag föreslår att du skriver ned vad du gör under din arbetsdag, så att du kan visa dina tio timmar som fakta. Sedan gäller det att visa lite ryggrad, kanske är det så att de egentlige behöver anställa en person till helt enkelt. Ingen kommer att tacka dig för att du bränner ut dig, de anställer bara en ny, så är det, man är ersättningsbar och glöms bort, så ta vara på dig själv!
#4 Jag har redan räknat ut ungefär hur många timmar allt tar. Och är det så att det går utan problem så då går min uppgift fort. "bara" 5,5 timmar tar det.
Behöver bara jobba tio timmar om allt skiter sig rätt rejält.
Jag börjar bara tro att dom gör på detta viset för att jag är vikarie.
Ne men jag ska prata och fråga. För jag tror att jag har missförstått allt, men jag måste ju veta hur jag ska förhålla mig till läget och vad som gäller.
För som jag vet så sa Chefen att jag skulle vara i förstahand på det stället där jag de senaste veckorna har varit varje dag, för att det finns att göra.
Så om jag har missuppfattat så måste jag ju ändra min placering.
Fast ett annat problem är att när jag väl är på andra avdelningen så sliter alla och drar i mig för att dom vill att jag ska göra saker. Så jag hinner inte göra något. Och då säger jag faktiskt att jag gör klart detta och sedan kan jag komma och fixa vad dom vill ha fixat.
Ett tag sen du skrev sist, jag hoppas du lyckats få till en lösning på situationen!? Inget jobb är värt att bränna ut sig för…
#6 det har löst sig på jobbet. De jag jobbar med är underbara och har pratat med chefen och där löste sig mycket. 🙂
Dock känner jag att jag inte hinner vara så social, det kan jag acceptera, men inte vissa i min omgivning. Men tänker att jag ska hålla hela mitt liv, och därför kan jag inte räcka åt allt och alla. Jag måste bara räcka åt mig. 🙂
#7 Det låter toppen:))
#8 Ja man måste vara "ego" ibland. Men jag håller mig ovanför vattenytan enbart för att mina närmaste arbetskamrater ger mig skratt varje dag. 🙂
Dom är änglar och jag hoppas att jag får jobba med dessa människor i många år framöver. Om högre makter så önskar. 🙂
Men vi ser vart livet bär. 😂
Skönt att höra att du har det bättre!
Starta ny diskussion