Jag vill publicera inlägget här då jag vill vara anonym.

Jag och min pojkvän har bara varit tillsammans i lite över 4 månader och det är bara elände hela tiden. Detta är min lista om honom, gott och kort:

Minus
-För mycket alkohol och dylikt.
-Har alltid tid och råd att umgås med vännerna men aldrig med mig.
-Kan planera nyår ett år framåt med sina vänner men inte med mig.
-Är jag ledsen och nedstämd och inte så pratglad så börjar han tjafs för att jag just inte är pratglad utan kort i ton (fastän han vet mitt välmående).
-Säger jag ''Men jag känner att du prioriterar mig helt fel'' så får han det till att jag säger ''Men jag känner att du skiter fullständigt i mig och mitt välmående, du är egoistisk och jävlig!'' - han vrider på de ord jag säger istället för att lyssna på vad jag verkligen säger.
-En gång behövde jag han efter ett gynbesök (har cellförändring och fick panik och svimmade nästan när jag skulle ta mer prover, jag grät och fick ren panik) men han skulle bara supa och dylikt med sin vän så kunde han komma på kvällen, vilket han gjorde.
-De gånger vi har diskuterat via sms om diverse saker så pausar han allting för att chilla med en vän, fastän jag sagt att det är bäst om vi reder ut allt på en gång så är det lugnt sen.
-Han delade med sig av mitt privatliv med sitt ex (som han har en nära kontakt med, inget mig emot i grund och botten med att han är nära vän med henne men pga allt detta så känns allt svårt).
-Har jag velat umgås med han till tidigt på morgonen, bara ta det lugnt och lyssna på musik och prata så har han aldrig orkat men när hans vänner vill så har han all ork i världen.
-När jag brutit samman när jag varit med han så har han haft bråttom att få sova och struntar i att jag ligger bredvid han och gråter.

Det är säkert mer men detta är i stort sett allt det stora.. jag lovar att vi har pratat och vi båda är utmattade av allt skit vi gått igenom. Jag är ingen ängel men jag har åtminstone behandlat han med respekt och omtanke och med ren kärlek. Jag har gett han flertals chanser och jag har legat och gråtit av svek när han valt att åka iväg med vänner på äventyr men aldrig har råd med mig. Han har fina sidor, men det kan jag räkna upp på en hand (han är rolig, jag kan vara mig själv med han). Men hans brist på engagemang och intresse i vårt förhållande OCH mig är väldigt tuff..
Hur mycket han än säger att han ska ändras så kommer nåt nytt upp hela tiden som orsakat stora tjafs. Och faktiskt alltid han som sårar mig.. nu är jag i ett dilemma dock. Ska jag stanna kvar och hoppas på den förändring han hela tiden påpekar (men som jag inte sett mycket av alls, bara små steg.. för långt har vi kommit, vi kommunicerar bättre och är rak på sak med varandra) eller ska jag dra mig undan på en gång? Tänk om han förbättrar sig och jag ger upp, då går jag miste om någon som kan vara helt underbar!

Detta förhållande har gett mig extrema migränattacker, jag har gått ner i vikt (8 kg på 4 månader) för att jag har för ont i magen av att äta. Min mage är i strejk, den gör ont och den bubblar och den bränns när jag ska äta nåt. Jag är för nedstämd för att ens äta så magen anpassar sig efter det lilla jag får i mig och när jag väl äter en ordentlig portion så gör den ont.

Jag är naiv, tror alltid bra om folk och tror alltid dom kan förändras. Och nu står jag stilla och vet inte hur jag ska göra.. det är så uppenbart att jag borde lämna han men ja, jag är så naiv.