Du är inte löjlig. Och att missfall är något som många går igenom tar inte bort hur dåligt du faktiskt mår. Så ta upp det med din kurator!

Jag har nämnt det till min kurator tidigare, men jag tror inte att hon förstår hur allvarligt påverkad jag är av det. Det finns andra händelser som hon hellre fokuserar på när det gäller mitt liv, händelser som kan uppfattas som värre än ett missfall. 
Dessa händelser har jag släppt av mig själv utan hjälp från henne, men missfallet går inte att släppa. 
Jag är insatt i vilka metoder de använder för att bearbeta händelser, men det känns inte som att dessa metoder skulle kunna hjälpa mig med detta. 

Det enda jag känner som kan hjälpa är att börja försöka skaffa barn igen, och jag kan tänka mig att detta går att släppa taget om det när jag äntligen har mitt barn i mina armar.
Men vägen dit kommer att vara lång, då ett barn egentligen inte skulle passa oss ännu. 

Jag har väldigt svårt att prata om detta då jag gråter så pass mycket så jag inte kan få fram orden, jag bara sitter och hulkar och kan inte prata. Jag pratar knappt om detta med min man pga den anledningen. Det känns lättare att skriva, för då kan jag uttrycka mig bättre och få fram vad jag verkligen menar. 
Men att skicka ett sms/meddelande till min kurator eller min man känns ju inte så lockande.. 

Jag drömde till och med att jag sa till min man att nu kan han hämta upp kläderna från källaren som inte kom till användning efter den första graviditeten, för nu hade vi faktiskt vårt barn.. 
Så i själva drömmen så visste jag om det tidigare missfallet, jag tror att det kan vara därför det var så verkligt, bland annat.

Skriv ett brev till din kurator då?
Tydligen kommer du inte vidare på egen hand. Så det är viktigt att du talar om för din kurator hur dåligt du faktiskt mår.

Du behöver absolut inte skämmas över dina känslor! Släpp all skam och tillåt dig att känna precis det du känner. Sluta anklaga dig och sluta försöka övertala dig själv att det inte var så illa. Tillåt dig själv att känna det du känner. Det kommer bli lättare att sörja, hantera och komma över detta då.

Jag har en grej i mitt liv som jag mått otroligt dåligt över och jag har känt en skam i hur många år som helst över att jag fortfarande mår dåligt över det. Mina känslor har varit så oproportioneliga jämfört med händelserna, och hur länge sen det var. Och på det stora hela är jag läkt, men för några dagar sedan så blossade allt upp igen. Men då insåg jag att det är just så som posttraumatisk stress fungerar. Man blir kastad tillbaka till den där händelsen och upplever allt precis som man var där och då. Då är det inte konstigt om man känner det som man går igenom ett trauma. Jag bestämde mig för att släppa all skam över mina känslor och faktiskt tillåta känslorna att tala till mig. Jag förstod att jag behövde få känna, men det har aldrig tidigare varit så tydligt för mig att det var ett gammalt trauma och alla känslor med det som hälsade på. Och här är jag i trygghet. På något sätt var det något som släppte. Jag har aldrig tidigare släppt min skam över mina känslor. Men nu när jag gjorde det så blev allt enklare.

Och jag tror också att du kan få tillåta dig själv att börja längta efter din bebis som kommer någon gång i framtiden. Visst kan det finnas en massa invändningar mot de känslorna, men jag tror att du kan få lov att längta igen och känna den där lyckan som ni förlorade. Den kan få komma tillbaka, ännu större, för nästa gång kommer det vara en revansch. Vad hindrar dig från att se fram emot det här och nu? Oavsett om det dröjer 1 eller 10 år, så kan du få tänka med varma känslor på den där lilla bebisen som kan få komma.

Måste bara få skriva det här, av någon anledning så kändes det faktiskt som om du skulle få en flicka när jag läste drömmen som du hade drömt. Det kändes som om det var en flicka på väg. :) Jag är till viss del synsk så jag hoppas verkligen att det stämmer!

Jag tycker riktigt synd om dig för det som du har behövt gå igenom och jag förstår att det måste vara tufft. Finns det någon som du kan prata med? Jag håller tummarna för dig! 🤗

Tack allihopa! ❤️

#5 Tyvärr har jag ingen att prata med riktigt, då jag bara bryter ihop då det kommer på tal, så jag får inte fram några ord.. 😕

#6 Åh, okej. Det förstår jag 😕 Känner själv igen känslan om att bryta ihop (annan orsak dock) men kändes riktigt skönt efteråt när man har fått ur sig allt. 

Du får självklart göra som du vill men det kan kännas skönt när man har fått sätta ord på sina tankar inför någon annan. 🌺