Lilla vän. Du är värd precis lika mycket som alla andra! Av alla tjejer valde han DIG! Om han lämnar dig för att du är dig själv så är han inte rätt kille för dig. Jag har under åren lärt mig att den bästa tjänst du kan göra dig själv är att försöka skrämma bort honom med alla dina värsta sidor, och om han fortfarande stannar så behöver du aldrig mer vara rädd att vara den du är. 

Varför bär du sånt självhat? Hur ska du nånsin kunna vara trygg och lycklig om du sitter och trycker ned och mobbar dig själv i ditt egna huvud?

Det går att ändra hur man tänker, lovar. Varit där själv. ❤️

Jag tror att du behöver gå och prata med någon professionell, för det är inte "normalt" (hittar inget bättre ord än så just nu) att tänka och känna som du gör. Att inte tänka på att man kan få glas i maten när mobilen legat där låter som något jag skulle kunnat göra, det kan hända alla. Din pojkvän tänkte på det och då var det ingen fara, eller hur? Nästa gång kanske det är du som påpekar att han glömt låsa ytterdörren. Varför är det så farligt med ett glas läsk på fel dag? Rädslan för att förlora sin pojkvän kan jag verkligen relatera till, men du får faktiskt inte bestämma att du inte duger för honom, den enda som har rätt att göra det är han själv och han väljer att vara med dig, det vill säga, han bestämmer att du duger för honom och att du är värd hans kärlek. Men du måste också lära dig att du duger för dig själv också, precis som du är värd din pojkväns kärlek är du värd din egen kärlek. Kram!

Att reagera sådär på småsaker känner jag mycket väl igen, jag tyckte inte det var konstigt eftersom jag var värdelös i mina tankar. Efter många långa samta med min bästa vän sparkade hon iväg mig till en kurator, svaret blev deprssion. Att inse att det inte är normalt att vara nedstämd och värdelös nästintill varje dag var oerhört skönt.

Tror du skulle må bra av att prata med din pojkvän om det och kontakta vården. Alla förtjänar att vara nöjda med sig själv och du är inte värdelös.

Precis sådär var jag när jag var deprimerad, minsta lilla sak fick mig att gå och sätta mig och gråta. Ta tag i det innan det går längre! Ingen förtjänar att må dåligt. Ring till vårdcentralen eller ta kontakt med kurator om du fortfarande går i skola. Där kan du få göra ett test som visar om du har depression (vilket jag tror) och vilken grad av depression du har. Utefter det kan man komma upp med en behandlingsplan. Vissa blir bättre med terapi, vissa behöver medicinering men ofta är det bra att kombinera dessa.

Du behöver prata med ett proffs.

Tack för alla svar!!

#2 det där med läsken handlar om att jag har bestämt mig för att bara äta godis och sånt på lördagar för att jag hatar hur min mage ser ut och vill få den mindre - därav inte äta lika mycket skit.

Jag vill verkligen prata med någon, men har inga vänner just nu. På grund av att jag flyttat 40 mil nyligen ner till staden där min pojkvän bor. = ny skola. Jag bröt dessutom med min bästa vän i min hemstad på grund utav att jag insåg att hon fått mig att må dåligt under en längre tid. Detta hände för ungefär 1 år sedan. Hade inga andra nära vänner där heller, är blyg och tillbakadragen så har i mitt liv bara haft 1 eller 2 nära vänner som jag känner att jag kan prata med.

Att prata med min pojkvän skulle ju kunna vara ett alternativ, men vad ska jag säga? Jag har sagt småsaker om sånt här till honom ibland, som att jag inte är nöjd med min mage, och han har sagt bara bra saker. Men detta fortsätter ju endå i min hjärna. Jag kan prata med honom om allt, men just detta är jobbigt då jag vet att han kommer att bli lite irriterad och framförallt tycka att jag överreagerar.

Jag vet inte om jag vågar prata med nån "proffessionell". Känns olustigt att prata med en människa som får betalt för att lyssna på mina problem och säga saker som passar typ…

Det får betalt av landstinget för att utreda varför du känner som du gör och hjälpa dig med botemedlet. Inte för att säga det som passar uten säga det som hjälper. Oftas är man så invand i ett mönster att man inte har förmågan att titta på det i en annan synvinkel det kan en prefessionell hjälpa dig med.

Sen måste påpekas att depression är en sjukdom som du troligvis har. Vilket innebär att du är sjuk och vad är då mer passande än att prata med vården.

Oj, nästan varje ord du har skrivit är en perfekt beskrivning av mig.

Jag trodde aldrig jag skulle klara av att ta mig i kragen och skaffa en psykolog, men när jag nådde botten var jag tvungen att hitta hjälp. Kan bara råda dig att ta kontakt med vårdcentralen och få en psykolog, jag blev förvånad över att det inte alls var så hemskt eller jobbigt att börja prata. Bara när jag hade fått första besöket inbokat kändes det som en tyngd började lossna. För mig bedömde läkaren och psykologen "nedstämdhet" och jag har nu gått ett antal ggr hos psykologen.

Vänta inte på att må sämre, ordna hjälp snart så går det fortare över. Jag trodde till en början att jag kunde jobba bort det själv, men det är så många små råd och verktyg man får av en främmande och utomstående person. Dessutom var mina tankar lite skeva och då blev det bara svårare att lyckas själv. Kram

Tack för alla svar! Försöker sova och kände mig ledsen så då loggade jag in här och mår genast bättre. Att veta att detta inte är konstigt känns bra, jag är inte den enda som hat liknande problem. Jag får fundera på dehär med att prata med ett proffs. känns ännu lite läskigt speciellt eftersom jag är nyhitflyttad med. Tack åter igen!!

Du går väl i skolan? Prata med kuratorn /skolsystern där. Du behöver verkligen söka hjälp, för din egna skull men även för din pojkväns och ett förhållande.

Kom in här och läste ditt inlägg.

Först vill jag ge dig en kram och säga upp med nos näsan, som någon skrev du är perfekt som du är=) Han har ju valt dig eftersom du är du=)

Som många skriver kan det vara skönt att prata med någon utomstående, kanske någon på ungdomsmottagningen eller som sagt kuratorn på skolan.

Jag kan känna igen mig i många saker du skriver, man är rädd att förlora honom, tror att man inte duger etc. Men det är självförtroendet man måste jobba med=)

Varför inte prata med din kille om vad du känner. Se inte ner på dig själv utan berätta så här är det. Du är min första kille och jag är vansinnigt rädd att detta underbara skall ta slut.

Sen tror jag detta är en kvinnlig grej det här, att vi oroar oss, att vi inte skall duga etc.

En gång för längesedan gick det ett program som hette Silikon. Där tog det upp massa tjejgrejer. Bland annat sa de så här.

Känner ni igen detta, när man går på stan och ser massa snygga människor och kanske tänker  åå så där skulle jag också vilja se ut. Tänk så här du och jag kan vara den tjejen som alla vill se ut som=)

Du skall se att det ordnar sig men jag tror det är bra att prata med någon så du får ut dina känslor =)

Lycka till nu!