Jag tycker det var synd att läkaren inte tog dina tankar och känslor mer på allvar.  Undrar om du lyckades förmedla dem lika starkt som du gör här?

Tråkigt att du lider så av att vara i din kropp. Mens ÄR ett sattyg, det tycker de flesta, och jag kan på sätt och vis förstå att du hellre skulle vilja operera bort allt när du ändå inte tänker få barn (och vid 41 kan vården knappast säga att du kanske ändrar dig senare). Jag har haft hemsk mensvärk, och jag har också tänkt ibland att det kanske vore lättare att bara göra en hysterektomi och slippa helvetet, trots att jag var yngre och nog ville ha barn. "Bara lite mensvärk" är en vidrig kommentar som bara kan komma från någon som aldrig upplevt det själv. Ofta från kvinnor som själva är lindrigt drabbade och tror att de vet hur mensvärk känns, men inte förstår att det kan vara olika för olika kvinnor.

Det första jag tänker är att du borde ha något bättre än Treo för mensvärken. NSAID-gruppen brukar funka bättre, och för mig är Naproxen det som har haft bäst effekt på just mensvärk. Kanske är läkarna skeptiska till att skriva ut starkare värktabletter eftersom du missbrukar Treon?

Men sen borde du också få prata med en psykolog om din motvilja mot  dina bröst och reproduktionsorgan. Hur ser du på din könstillhörighet? Gillar du att vara kvinna? Du säger att du har haft psykoser, hör dina tankar om din kropp ihop med dem på något sätt?

Psykisk ohälsa kan verkligen väcka existentiella frågor om livet och vem man är, så jag hoppas du har eller kan få en bra samtalskontakt utöver ev. medicinering!

Det första jag kommer att tänka på är: Är du född i fel kropp?
Snälla bli inte arg om jag är helt ute och cyklar, menar bara väl.

Jag har en barndomsvän (född tjej) som aldrig varit flickig av sig utan mer pojkaktig. Nu i vuxna dagar har hen börjat funderat och leta på internet varför hen är som hen är. När hen började läsa om folk som fötts in i fel kön, så förstod hen att det var fallet. Nu håller personen på att genomgå ett könsbyte, vilket jag förstår måste vara fruktansvärt skönt om man aldrig känt att man trivs i sin kropp.

Tack för era komentarer, obstitant och postmortum91. Det känns bra  att veta att andra har samma problem och liknande tankar som jag har. Inte blir jag arg heller, du är inte ute och cyklar. Jag har funderat i väldigt många år på om jag igentligen skulle ha varit född pojke. Redan i 7-8 års åldern var jag en pojkflicka. Jag ville absolut inte ha flickkläder, eller fåniga rosetter i håret. Den enda gången jag hade en klänning det var på en skolavslutning. Det var en blå klänning. Det värsta var att jag vägrade att ha några tjej skor till. Så jag hade ett par slitna vinröda gympa dojjor. Men det var inte det allra värsta. Efter avslutningen i kyrkan när vi kom ut väntade en reporter och en kamera gubbe. Som pricken över i så hamnade jag på förstasidan i tidningen. Jag! i blå klänning ett par fula skor och för kort hår för att kunna sätta hårband eller något annat i. Som tur var så blev det en svartvit bild.

Sedan dess har åren gått och irritationen över kroppen har blivit värre. Tankarna snurrar i huvudet, kan det vara så att jag skulle ha varit man istället för kvinna? Jag funderar och läser mycket om detta ämne. Men problemet är mer mångfacetterat änså. Jag vill inte se ut som en man utom när det kommer till bröstet, det skall vara platt. Sedan när det är tal om könskorrigering så verkar det ta åratal innan det kommer igång. Jag vet inte om det bara är jag som är otålig eller om det är något psykiskt? Kanske är det att jag är Manodepressiv och har drag av Asperger. Kanske är det en blandning av allt, jag vet inte. Det enda som  jag verkligen vet är att får jag inte hjälp snart så börjar jag karva själv.

Det här med samtalskontakt är lite komplicerat. Även om jag hade en möjlighet att gå och tala med en psykolog, så skulle jag förmodligen inte göra det. Allt som har hänt mig genom livet har gjort att jag bara sitter i lägenheten och gömmer mig för allt och alla.

Tryggheten som jag alltid tagit förgiven har ryckts undan. Jag har för länge sedan tappat fotfästet. Den trygghet som jag hade i det huset som jag växte upp i är borta. Den försvann när mamma fick Alzheimers och pappa hittade en ny kvinna. Medans mamma fortfarande levde men inte hade en susning om nått längre så kom det nya fruntimret in i min trygghet och slet den i tusen bitar. Den dagen som pappa och hans nya skata brände mina saker så var det färdigt. Jag fick psykosen hamnade på psyket och efter det ensam i en liten lägenhet. Det enda jag kunde tänka på var att jag var utsparkad ur det som alltid hade varit mitt hem och min trygghet. Min fasta punkt i livet, något som aldrig skulle ändra sig. Hur kunde jag vara så naiv att tro något sådant.

Så där satt jag och funderade vad jag hade gjort för att förtjäna detta? Och det värsta var att hemma var inte hemma längre och det var inte lägenheten heller. Inte ens efter 8 år känndes det som hemma. Sen flyttade jag till en ny lägenhet, men efter snart 2 år så har jag fortfarande inget hem. Det enda lägenheten är är en förvaringsplats. Förmodligen kommer detta att bli ett normal tillstånd att alltid känna sig otrygg, hemlös, övergiven.

Men var passar då detta med att ändra på kroppen in i det hela? Om jag kunde fixa allt så jag mådde bra och var nöjd med mig själv. Skulle det vända allt? Skulle Jag bli och må bättre och känna mig trygg i mig själv? Det kan jag inte veta förän förändringarna är gjorda. Ju mer jag tänker på det här ju mer vill jag ändra på mig. Men svar som jag får från läkare gör mig deppad. Det verkar inte troligt att dessa förändringar som jag vill genomföra är normalt. Om jag skulle ha ett långt samtal med en psykolog om det så skulle jag nog få helt fel svar. Och om jag får ett sådant besked så vet jag inte vad jag skulle göra.

Usch vad detta blev långt.

Det låter som om du skulle behöva reda ut din könsidentitet ordentligt. Ett psykologsamtal eller att få stödsamtal hos någon som inte är insatt skulle nog inte riktigt räcka. Man kan få remiss till en könsbytesutredning som bedömer om man är transsexuell och bör få en könskorrigering. Att du har annan psykisk ohälsa kan komplicera bedömningen men bör inte vara något hinder i sig även om en aspekt som bedöms är om man är tillräckligt stabil psykologiskt och socialt för att klara av förändringen.

Jag kommer också att tänka på Trollhare, har du sett den bloggen? Det är en man som är född som kvinna och även har Asperger, och som har bloggat ända sen processen började. Läsvärt även för oss normalstörda som behöver vidga vår förståelse en smula!