Jag behöver bara få skriva av mig lite över något som jag går och tänker på - och kanske kan få något tips på hur man enklast går vidare.

Det finns en kille, vars existens jag vetat om ett bra tag, men som jag haft lite kontakt med till och från under ett års tid. Då har det enkom varit över facebook eller sms och väldigt, väldigt allmängiltigt. Inget speciellt, liksom. På något sätt har jag ändå alltid känt något slags intresse för den här killen, och att det vore kul att lära känna honom bättre även i verkligheten… Men absolut inget mer än det. Jag har tänkt att han är lite ouppnåelig och "varför skulle han vara intresserad av mig", även om jag kanske skenat iväg i tankarna emellanåt. 

Men, så för två månader sedan ungefär, så hände det där otroliga. Vi började höras av mer och mer (tja, vi har haft smskontakt varje dag utan avbrott) och det kändes som att det fanns ett intresse även från hans sida. Plötsligt var jag alldeles sådär fylld med lyckorus och allt kändes helt perfekt. Vi började även träffas och har gjort det några gånger (har inte blivit så mycket dock, då vi båda varit utomlands vid olika tillfällen), och allt har verkligen känts bra. Omedvetet har väl jag börjat bygga förhoppningar och drömma om scenarier som var väldigt avlägsna - utan att egentligen, svart på vitt, vetat att han varit intresserad tillbaka. Även om jag mer eller mindre förstått det.

Allt eftersom tiden har gått har jag delat med mig av detta till mina närstående - mina föräldrar (jag bor hemma) har ju märkt av att jag börjat le varje gång jag får sms och mina vänner har ju också märkt av ett och annat. Alla har varit väldigt positiva och sagt saker som "släpp inte den här killen nu!", "ni vore verkligen perfekta!" etc. Min mamma pratar ofta om honom och så gör även min moster (min moster känner hans familj väldigt väl.. men det var inget jag visste innan). Det känns alltså även som att förhoppningarna från omgivningen är väldigt höga.

Hur som helst. Allt har varit bra, fram tills nu den senaste veckan. Det har känts lite annorlunda mellan honom och mig, men inget uppseendeväckande direkt. Igår ställdes allt på sin spets (irrelevant varför), så till slut frågade jag honom var vi står. Han svarade ganska snabbt med att han tycker om mig, att han gillar att umgås med mig och sådär, men att han ändå inte riktigt tycker det känns som att det finns någonting… 

Och när jag läste det liksom föll jag. Han skrev det på ett väldigt bra sätt, vi kunde prata om det bra och bestämde oss för att låta det vara så men fortsätta som vänner. Det känns bra. Och han är en så himla bra person. Först tyckte jag det kändes okej. Men nu vet jag inte riktigt… Liksom, vad ska jag göra nu? Nu måste jag ju svara de i min närhet att "neej, vi ska nog inte ses mer", "det blev ingenting" eller sådär. Och jag har blivit så van vid att han skriver både god natt och god morgon varje dag - hur ska det funka utan det? Och visst, fine, vi ska vara vänner (vilket jag faktiskt tror kan fungera!!), men ändå… Något kommer ju vara annorlunda.

Jag vet inte om jag är så ledsen. Lite, kanske. Mer besviken då jag hoppats på mer. Det känns mest tomt. Hur gör jag nu, hur går jag vidare? Hur förhindrar jag att fastna i deppiga tankemönster? Vågar jag fortsätta ta kontakt med honom? Och fastän allt det här… Lever ett hopp inom mig, att det kanske kan bli något mellan oss i framtiden. Men det känns så fel. Varför ska jag bygga förhoppningar när det precis tagit slut?

Tilläggas kan att det tog slut mellan mig och mitt ex för drygt ett år sedan, och efter det gick jag ner mig totalt. Tappade bort mig själv, mådde dåligt, orkade inte riktigt med livet som vanligt och allt resulterade i en utmattningsdepression för min del (jag är sjutton år). Jag vet att det var helt annorlunda då, med andra förutsättningar och en förändrad situation, men den här killen som jag träffat nu det senaste har verkligen gett mig den sista energin att komma tillbaka till mig själv. Jag är så rädd att han ska försvinna och att jag således faller tillbaka till det gamla. 

Om någon orkat läsa igenom allt blir jag glad. Tänkte inte bli så lång, men det var mycket tankar som ville ut.