Jag anser precis samma sak!! Alla förhållanden har ju dock olika förutsättningar, och där tror jag att begreppet "den rätte" kommer in för mig. Alltså - den rätte för mig att utvecklas tillsammans med och utveckla förhållandet till något starkt och stabilt med.

Men "den rätte", som i en drömmande illusion, tror jag inte bara dyker upp sådär. Jag vet ju förstås inte, men att träffa någon en dag och i nästa sekund veta att allt kommer gå som en dans och man kommer dansa på röda rosor och att problem aldrig kommer uppstå, man kommer ha si och så många barn, man kommer gifta sig, dö tillsammans - det är nog bara en illusion.

Det kan säkert bli så i slutändan, men det krävs arbete och utbyte av åsikter, det händer inte bara av sig självt! Jag skulle då bli j*vligt rädd i sådana fall 😉

#1 Ja, tror jag med. Sedan om illusionen hade varit sann, uppskattar man verkligen varandra så mycket då om förhållandet alltid varit så självklart? 
Jag tror man måste ha motgångar för att uppskatta de fina stunderna man har och att uppskatta när man har det bra. Sedan tror jag inte något förhållande mår bra av för mycket konflikter, då är det uppenbarligen någonting man måste jobba på.

Håller med fullständigt! Kärlek är en varm & förtrolig vänskap som man helatiden måste arbeta på. Att växa som person tillsammans. Svårigheter gör en starkare & lär känna varandra bättre.
Jag tror kärlek kan kännas på många olika sätt.. inget är rätt eller fel. Allt är efter individer, tidpunkt & vad vi själva kräver & hur vår situation ser ut.
Jag har själv både känt det växa fram & träffat själsfrände.  Inget var mer rätt än den andra. Tror oxå på att det bästa är när man är som bästa vänner. Det är de förhållandena som har fungerat bäst för mej. Är inte i något förhållande idag. Men jag har bra vänner för livet & det är det viktigaste för mej! Att fortfarande få ha dessa vackra personer i mitt liv, även fast det inte blev något fast av det.

Håller också med. Har aldrig trott att det finns en som är Den Rätte, utan världen är full av människor som man skulle kunna passa ihop med. Så väljer man en av dem och kör på det. Och relationen blir bättre av att man gått igenom lite motgångar, inte sämre för att det inte alltid är regnbågar och rosa fluff. Sen finns det såklart en gräns för hur mycket dåliga saker man ska stå ut med, det måste finnas ett hopp om förbättring och att ett problem kommer att gå att lösa, och man ska aldrig ta skit från någon bara för att man tänker att "lite får man tåla".

Jag är snart 28 och träffade min nuvarande sambo när jag var 15 år. Inte kunde jag väl ana då att han verkligen var den rätta. Vi har verkligen "växt ihop" (missförstå inte att vi gör allt tillsammans, tvärtom) och han är min bästa vän. Jag är otroligt lycklig att jag träffade just honom!

Precis som #4 skriver så finns det säkert fler som är den rätta för en!

Jag är helt övertygad om att man inte saknar singellivet om man älskar sin partner. Jag är personen som sade att man inte hittat rätt om man saknar annat. Och det tror jag helt och fullt på! Visst går man igenom problem i ett förhållande. Men längtar man efter annat än det man har, då är det inte rätt enligt mig.

#6 Jag kan bara prata utifrån mig själv på den fronten. Innan jag träffade min sambo så var jag i olika förhållanden rätt ofta, fanns ingen stabilitet direkt. Jag fick massa bekräftelse från andra killar och fick känna på titt som tätt hur det var att kunna att vara singel.

Jag hade en tjejkompis sommaren innan jag träffade sambon, vi hade så fruktansvärt roligt ihop, just för att vi var singlar eller inte tog våra relationer på så stort allvar. Vi flirtade runt, och bara njöt av att vara singel och att livet lekte. När jag hade varit tsm med min sambo i 2 år, så var min tjejkompis fortfarande singel, hade jätteroligt uteliv med andra tjejkompisar och har varit ute och rest och upptäckt världen. Jag själv hade aldrig fått känna på tryggheten ett förhållande kan ge och fick en kris (ingen allvarlig direkt), jag tänkte där att jag har gjort ett val och antagligen kommer jag ALDRIG mer kunna leva som jag gjorde sommaren innan jag träffade min sambo. Det fanns en sorg i det, tiden hade försvunnit för det roliga singellivet ute på stan med just den här tjejen. Och skulle aldrig komma tillbaka, man är ju bara ung en gång som man brukar säga. Det är samma som att jag ibland saknar min roliga barndom, när jag tänker tillbaka på lekar jag lekte etc. Det betyder ju inte att jag inte är lycklig som vuxen, utan att jag verkligen uppskattar vad jag har gjort i mitt liv och hade gärna fått uppleva det en gång till.

Jag uppskattar också det jag gjort, men jag vill inte tillbaka till det eftersom jag är lyckligare nu.

Jag levde loppan från att jag var 15 år tills jag träffade "Mr Right" när jag var 18. Jag blev störtförälskad trots att han var en svärmorsmardröm😉

Nu har vi levt ihop i över 30 år och jag ser fortfarande den unge 24-åringen när jag ser på honom trots att han har blivit 57 med grå tinningar.❤️

Det var ingen tvekan när vi träffades. Jag hade gjort vad som helst för att få vara tillsammans med honom.

Jag tror inte på den rätte. Det är något jag har valt bort för att inte fortsätta göra mig själv besviken varenda gång man tror att man hittat the one och så går det ett tag, sen visar det sig att det inte alls var så. 

 Istället försöker jag fokusera på att detta är den personen jag vill vara med just nu, just nu är jag kär i honom och vill bara vara med honom. Men vem kan säga att jag, eller han, kommer känna samma sak om 5 år eller 30 år? 

 Jag vet ju bara att han är den killen jag behöver just nu i mitt liv, sen är jag inte tråkig på det viset. Går självklart och målar rosa runt det hela och VI ska gifta oss och VI ska skaffa barn och VI ska alltid älska varandra. 

Men kan ju säga att med den killen jag är med nu så är jag jätterädd för att förlora honom. Jag är annars väldigt flyktig när det kommer till män och har väl haft dom som lite slit och släng. Har aldrig varit rädd för att bli lämnad av en kille. I didn't care eftersom det bara går en vecka sen har jag hittat någon annan som kan överösa mig med kärlek och bekräftelse. 

 Mitt problem här är att om min kille lämnade mig, så hade jag inte velat ha någon annans bekräftelse eller kärlek. Blotta tanken på att han en dag skulle komma fram och säga att det är slut ger mig en klump i magen…Jag KAN vara utan honom, men jag VILL inte vara utan…Vill ju ha honom hos mig, alltid, under alla omständigheter. 

Så det tycker jag är lite intressant :)

Har inte samma erfarenhet/övertygelse som#6. Min första pojkvän som jag var ihop med i 5 år, från 18-23, älskade jag men ändå längtade jag till singelliv, för jag var inte alls redo att "slå mig ner" utan var nyfiken på livet och andra killar. Jag var inte mogen för en så fast relation än.

Min nuvarande man är min stora kärlek. Vi har varit ihop i 13 år och älskar varandra. Men visst blir jag ibland attraherad av andra och visst kan jag drömma om att vara singel, få uppleva att vara nyförälskat nån mer gång i livet och lära känna en person så som man gör när man nyss träffats. Det har inte att göra med graden av hur mycket jag älskar min man, kanske är jag bara mindre monogam av natur än Hera.

Personligen så hade jag  haft 2 längre förhållanden och hade hunnit bli 22 år innan jag träffade min blivande man. Det sa som Kungen sa - klick. Det har fortsatt att säga klick sen dess. Vi har varit gifta i 35 år.

Vi har naturligtvis haft motgångar av olika slag men aldrig så att vi funderat på att ge upp utan fortsatt att kämpa. Många orkar inte med död och sjukdom av nära anhöriga eller att en av parterna blir sjuk. Då spricker förhållandet.

Känner precis som #11, att trots att jag älskar min man och vill vara med honom resten av livet kan jag ibland tänka på att jag aldrig mer kommer att vara sådär rusigt nyförälskad och tycka att det är lite småtrist. Nog hade det varit lite upplivande att kunna ge sig in i en flirt när tillfälle bjuds!

Men samtidigt minns jag ju hur tråkigt det kunde vara att vara singel, alla långa ensamma transportsträckor mellan flirtarna, de korta relationerna och strulen, och som jag minns det var det inte värt det. Att dela mitt liv med någon fullt ut, den trygga och djupa kärleken, är kanske mindre spännande än nya romanser, men för mig är den ändå värt så mycket mer att det är värt att avstå från den där spänningen.

Men som sagt, visst gör man en viss uppoffring för att vara i en relation, när man avstår från spännande flirtar och nyförälskelser.

Jag ser det inte som npgon som helst uppoffring. Har man ett långvarit förhållande så är jag övertygad om att man ibland känner sig som nyförälskad igen.

#14 Jo, det gör man, känner sig nyförälskat igen ibland. Och in emellan gör man det inte.  Det är annorlunda efter 12 år jämfört med 2-3-5 år. På flera sätt.  Djupare på ett sätt. Men mindre nytt o spännande också.

Det här med "den rätte" kan jag känna att det blir lite för stor sak av ibland. Folk jagar den där perfekta känslan då allt stämmer och resten av världen bara blir suddig. Och visst finns det sådana stunder men man kan ju inte förvänta sig att leva i dimma resten av sitt liv.

För min del handlar det om att "den rätte" ska ha samma grundvärderingar som jag, vilja ungefär samma sak med livet och jag vill ha lite magpirr när man är tillsammans. Jag tror sedan som många av er andra att den djupa kärleken växer fram. Dock är jag helt säker på att det måste finnas något där från början, det är nog omöjligt att få sådan kärlek att växa fram om man väljer någon man verkligen inte gillar.

Jag tror även att det kan vara så att två personer som egentligen passar väldigt bra ihop kan träffas vid ett tillfälle i deras liv då det inte funkar helt enkelt för att det är fel tid. Jag har själv varit med om det men min pojkvän. Förra gången vi var ihop så var det egentligen inget fel på känslorna men vi var inte redo och då funkade det inte. Nu, ett par år senare, så har vi båda lärt oss ett par saker och förhållandet är mycket bättre. Inte för att vi älskar varandra mer, eller mindre, utan för att vi har en annan mogenhet och inställning till förhållandet. 

Men jag tror också på att lita på magkänslan. Känner man att det är dags att gå så är det dags att gå. Det är skillnad mellan att vara lite smått uttråkad av vardagen och dagdrömma om singellivet och att känna att man faktiskt inte trivs i förhållandet.